Yle-skandalen är inte över

Yle-chefen Lauri Kivinen har framträtt i konkurrenten MTV, för att bland annat försvara Yles trovärdighet och den hårt kritiserade aktualitetschefen Atte Jääskeläinen.
Det blev mycket tal och struntprat om teknik och utmaningar i mediabranschen istället för konkret handfasthet mot alla försök till censur och politisk styrning. Kritiken mot Atte Jääskeläinen försökte Kivinen också få att handla om olika synsätt på "kurinalaisuus" (disciplin) kontra enskilda journalisters önskade manöverutrymme och konstnärlighet. Ett futilt försök, då Yleskandalen ju handlar om skamlösa försök till censur och starka misstankar om ett politiskt beroende. (Den lilla) centerpartisten Atte har uppenbarligen varit mycket lyhörd till (den stora) centerpartisten Sipiläs försök att tysta kritik och debatt. Och det här var inte första försöket. Den här länken till en Suomen kuvalehti-artikel ger lite bakgrund, bland annat att Jääskeläinen varit medlem i centerns ungdomsförbund och att Sipilä även tidigare har reagerat på journalistik.
Yle har över 200 chefer, har jag också hört under veckan.
Och för dessa 200 chefer betalar vi också Yle-skatt.
För sin Yleskatt på cirka 500 miljoner euro per år ska skattebetalarna och medborgarna kunna förvänta sig en oberoende och självständig nyhetsförmedling till Finlands folk om angelägenheter i och utanför Finland, och om Finland till omvärlden.
Men Yles opartiskhet och oberoende är nu med all orsak ifrågasatt.
Den är, kort sagt, inte trovärdig.
Och det är Yle-ledningens fel.
Atte Jääskeläinen har alltså förverkat sin trovärdighet.
Statsminister Sipiläs agerande är i sin tur inte värdigt en västerländsk demokrati.
Sipilä och Jääskeläinen symboliserar ett (trodde vi) förgånget, unket, odemokratiskt och maktfullkomligt synsätt på medierna.
Hjältar i denna soppa och för Yle, regeringen och republiken extremt pinsamma skandal, är de modiga journalister som har vågat stå upp för yttrandefriheten. De som vågat stå upp för förmedling av korrekta fakta och nyheter, utan att förtiga de uppgifter som är pinsamma för Makten.
Hjältar är Jussi Eronen och Salla Vuorikoski, journalister med hög integritet, som Yle så fruktansvärt väl skulle behöva för att rädda sin trovärdighet.
Hjältar är Ruben Stiller och Susanne Päivärinta, som har vågat ta ställning för yttrandefriheten och opartisk nyhetsförmedling. Likaså mediaprofiler som Seuras redaktionschef Ari Korvola, tidigare hyllad Ylejournalist, som nu har försvarat opartisk och obunden nyhetsförmedling i debattprogram.
Tryck på den här länken till en artikel från MTV, där Eronen bl.a. säger: "Minua ja tiimiäni on pyydetty vähentämään väärinkäytöksiin ja epäkohtiin puuttuvan paljastusjournalismin tekemistä. Tähän en voi suostua" (Jag och mitt team har ombetts minska på den avslöjande journalistik som behandlat missförhållanden och (makt)missbruk). Det kan jag inte gå med på".
Välkomna till Sipiläs centerland.
Det är som en ond mardröm.
Vad betalar vi egentligen Yle-skatt för?
För att makten ska erhålla en kanal till folket med anpassade nyheter och putsade aktualiteter?
För att 200 mellanchefer ska kunna agera gate-keepers?
För att (den lilla) centerpartisten Atte ska beakta och särbehandla (den stora) centerpartisten Sipiläs mediabild? Påhejad av sin Yle-vd?
Jag trodde Yle-skatten infördes för att kunna garantera opartisk, oberoende, trovärdig och bredbasig nyhetsförmedling.
Fram till för några veckor sedan hade jag också stort förtroende för Jääskeläinen som Yle-chefredaktör.
Men i mera utpräglat västerländska demokratier skulle det i Yle-skandalens kölvatten inte ha varit Eronen som känt sig tvungen att gå, utan Atte som hade ombetts avgå.
Yles trovärdighet är djupt skadad och skakad.
Finlandsbilden utåt likaså.
Aktörer i hög chefsställning på en statlig, skattefinansierad nyhetsförmedling som visar sig vara lyhörda till maktelitens syn på hur nyheter och oegentligheten ska förmedlas, eller inte förmedlas?
Det låter som en direkt återgång till det land, och den politiska kultur, som en gång gavs öknamnet Kekkoslovakia.
Där hör också Sipiläs old school "tv-tal till folket" hemma, om någon minns det?
Nej, Yle-skandalen är varken hanterad eller avslutad ännu.
 Just en snygg present till republikens hundraårsfirande,
"tillsammans".

Och så var det över

"Vi ska alla en gång dö."
Sjöng Joakim Berg i Mannen i den vita hatten (16 år senare).
Och det gjorde kent som aktivt band igår.
Den sista sången framfördes på den sista konserten.
och en era är över.
Aftonbladet gav ut en bumper-issue om kent som är till salu fram till i dag där Aftonbladet säljs, i Sverige. Gissar det blir ett samlingsobjekt.
Kents låtskatt och attityd är världsklass.
De gör som de vill.
Och slutar därför precis när de vill.
Igår tågade tusentals i avskedståget mot Globen.
Få förstamajtåg kommer att vara längre i vår.
kent.nu sände liveflöde med bilder från den sista konserten till alla som inte var på plats.
Det såg ut som på de andra konserterna under turnén.
Men var förstås någonting alldeles extra för den som var där.
Hela videon till Den sista sången läggs upp på sajten kent.nu, klockan 13 svensk tid (14 finsk) i dag 18 december. Se den, och liveflödet bilder från sista konserten, här.

Och nu är det över.
Exit kent.
Men musiken lever kvar.
Kent är för alltid. Också i Finland.

Den sista sången, den näst sista konserten.