Here are some albums you might not expect here.
Slighly beyond the comfort zone of hipsters, I presume.
But, hey, that’s where you might find unexpected pearls. Please find a shorter abstract in English at the end.
Här är några album du kanske inte väntar att finna här. Lite utanför komfortzonen för hipsters, gissar jag.
Men där kan man finna oväntade pärlor…
Magnus & Brasse: Det Är Serverat.
På 1970-talet, då Sverige gjorde världens bästa och mest progressiva och social-realistiska barnprogram, blev några tidigare studentspexare storstjärnor på humorscenen. De mest geniala var förstås Tage Danielsson och Hasse Alfredsson, Två andra som blev folkliga, och även legendariska med barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter, är Magnus Härenstam och Brasse Brännström. Mindre politiska än Hasse & Tage, men avväpnande charmiga, är de här live med kupletter och sånger framförda på scen och utgivna på deras främsta album Det Är Serverat. I den ofarliga, barnsliga, ibland gulle-gulliga humorn finns också små korn av samhällskritik insprängda, knappt märkbara ibland, men ändå där. Redan titeln Fem myror är fler än fyra elefanter var ju talande, tillsammans är vi starka, tillsammans är de svagare starka. Fyra elefanter är alltid färre än fem myror, demokratins grundide.
Jag är själv särskilt svag för den charmiga sången Brasses Enmansband, med budskapet att vi är tillräckligt bra i oss själva, men tillsammans är vi ändå betydligt bättre och starkare. Människan är ett flockdjur, även om den mörkblåsvarta ytterhögern inte har fattat det. Kupletten Svångremmen har också fått ny aktualitet i dessa bistra politiska spartider (för alla utom de redan rika) och Inför Skolstarten påminner oss dråpligt om hur det går då administratörer och byråkrater ska planera utbildningsverksamhet och skolmiljöer i praktiken. Ett varnande, och högaktuellt, tema. Det E Bar Å Åk - I Helvete Heller är ännu ett sjukt roligt nummer, men också en liten påminnelse om hur det är för dem som inte riktigt passar in, om prylfixering och ängslig trendriktighet. Magnus & Brasse underhåller i första hand, och gör det bra på ett lite avväpnande barnsligt sätt, utan tydliga pekpinnar, men ändå med vissa sublima vinkar.
T..S.T. : Gimme Gimme The Shock Treatment (2 LP).
Superb samling hardore punk av det legendariska svenska bandet T.S.T. från Västerås. En klasskompis i högstadiet hade kommit över (beställt) deras legendariska andra LP, T.S.T., som jag sedan i åratal sökte på skivbörsar och -mässor innan jag plötsligt på skivmässa i Vanha i Helsingfors kunde köpa ett helt ospelat mint ex av en svensk skivhandlare - som påstod sig ha köpt de allra sista ex:en från skivbolaget i Västerås. Den otroligt svåråtkomliga första singeln V-ås Punx hade jag hittat något år tidigare på en sunkig skivbörs nära St Eriksbron i Stockholm. Ett fantastiskt fynd i efterskott, fast jag då var lite besviken över att de inte hade albumet. Idag hade jag genast satt in singeln i ett skyddande plastfodral, men det här var då. På det här dubbel-albumet är båda samlade, LP- och singelspår, plus albumet No Teenage Future från 1982. Hela andra skivan utgörs här av det legendariska albumet T.S.T.
I’m Looking At You, Väktarnas Värld, No Government, och tyvärr alltför superaktuella War Is Hell är alla med, odödliga punk-pärlor som ingen borde få missa. Men det finns även många andra utmärkta hardcore-spår att upptäcka här. Som bandet konstaterar i de bägge superkorta och intensiva versionerna av programförklaringen V-ås Punx: ”We come from Västerås/We are proud punks”. Det räckte långt. Den här utmärkta samlings-upplagan kommer dessutom med läckert vita vinyler. Plus för det.
Matchbox: Settin’ The Woods On Fire.
Rockabillyvågen som sköljde över Finland 1978-1981 var unik. ”Crazy” Cavan Grogan sade i en intervju åt mig, flera år senare, att ungefär såhär måste det ha varit i USA på 1950-talet. När den ursprungliga rock’n’roll vågen slog igenom. Matchbox var ett av de brittiska banden som blev jättestora i Finland under den vågen, men som också var rätt populära i hemlandet England med sin dansanta hit Rockabilly Rebel. Settin’ The Woods On Fire är en tidigare LP, när Matchbox fortfarande var rätt underground och dessutom hade en delvis annan sammansättning än på hit-albumet. Det är mindre polerat här, mera rotnära och jordnära, rock’n’roll med starka countryinfluenser. Vissa framgångsfaktorer finns redan med, som Graham Fentons styrka som rock’n’roll-solist.
Det börjar nästan lite subversivt, albumet, med ljudet av eld som stryks på en tändsticka och en uppsprakande brasa, innan det fina country-gungande titelspåret Settin’ The Woods On Fire kör igång. Det blir faktiskt inte mera rebelliskt än så, Det här albumet är rock’n’roll och hillbilly som snäll familjeunderhållning. Sympatiskt och trevligt och rätt välgjort, men aldrig särskilt farligt eller provokativt. Om något saknas så är det ju just attityd. Med titeln och konvolutet väntar man sig åtminstone någonting mera rebelliskt och tufft och provokativt. Men nej. Av tolv spår är åtta skrivna av Steve Bloomfield (ett tillsammans med Bob Burgos). Matchbox är en kvartett här och mycket mera hillbilly-osande än den senare, rockigare, och mera framgångsrika, sexmanna-uppställningen. Soundet är tunnare och enklare, närmare rötterna. Ibland är det till fördel, som den fina boogieballaden Put The Blame On Me och varmhjärtat mättade tryckar-balladen My Life- My Love, eller den sympatiskt rullande covern Who Can I Count On.
Matchbox grundades redan 1971, men upplevde verklig framgång först under rockabillyvågen i slutet av decenniet. Här är det hillbilly, boogie, rock’n’roll och countryinfluenser om vart annat. Det är ett bra och kompetent framfört album, men kanske lite för snällt. Matchbox blev bättre, och större, i sin nästa reinkarnation.
Stadin Kadonneet: On Rookis Kalsa Hima.
Helsinforskvintetten gjorde ett styvt jobb att dokumentera glömda och/eller försvunna helsingforsiska folksånger, ”stadin styget”, på vinyl och CD. Sjungna på Helsingfors-slang, Stadin slangi, är albumet också en socio-lingvistisk kulturutfärd till ett svunnet Helsingfors. Undersöknings- och konsertprojektet som föregick albumet startade med frågan om man med Stadin slangi som grund kunde bygga upp ett eget kulturarv. Svaret ges inte minst med detta album, som samlar tolv högintressanta sånger. Titelspåret är en härligt böljande sång, som följs av den melankoliska Flamma. På B-sidan är Stadilainen Pisto en festligt explosiv, svängig och humoristisk, glädjesång medan Hamppari-Kalle startar som en melankolisk och dyster skildring innan tempot småningom stegras och lyfter. Solisten Anna E. Karvonen skriver i texthäftet att de slang-talande stadsbornas sånger har fått mindre uppmärksamhet i folkmusik- och folkloristikforskningen. Stadin Kadonneet lyfter mycket förtjänstfullt fram det här kulturarvet. Albumet avslutat vackert och känslosamt vemodigt med Mutsi Gamla, ännu en sång som förstärks av Anna Karvonens berörande, närvarande stämma. Vinylalbumet inkluderar också en CD-version av albumet. Plus för det.
(Musiken ur filmen) Ett Anständigt Liv.
Det här gör ont. På riktigt. Bara att se filmen eller att lyssna på soundtracket. Nationalteatern-legenden Ulf Dageby står för huvuddelen av musiken, men också huvudrollsinnehavarna Kenneth ”Kenta” Gustafsson och Gustaf ”Stoffe” Svensson medverkar musikaliskt. Filmen är ett mästerverk av Stefan Jarl och en djupt tragisk skildring av trasiga människors liv, inte minst på Plattan vid T-centralen. Men också hur Kenta och Stoffe försöker kämpa vidare, som vilsna vuxna, åratal efter den legendariska ungdomsskildringen Dom Kallar Oss Mods.
Filterlöst beskriver musiken i Ett Anständigt Liv hopplösheten, oron, uppgivenheten och brutaliteten som utmärker de utslagnas liv och inkluderar både tunga, otäcka och vemodiga stunder och toner. Ett krävande album men också ett mycket värdefullt album. Soundtracket lyckas, precis som filmen, skaka om lyssnaren/betraktaren på djupet. Det är en både naken och brutal, men samtidigt också respektfull, beskrivning av några utsatta människors liv på samhällets skuggsida. Den som inte berörs alls, ja, sådana människor har jag helt enkelt svårt att förstå, eller fördra.
Det här blir ibland så fruktansvärt starkt. Så otroligt sårigt lidande och uppskakande. Heroinet, Är Du Min Älskling är en sorts rockig och brutalt ärlig innehållsförklaring som träffar lyssnaren rakt i fejset. Låten Horsefixen är ett djupt dystopiskt ljudlanskap, tyst och skrämmande. Eva Blondin sjunger till Kentas akustiska gitarrspel på lo-fi inspelningen Att Sitta Inne Ett Tag, som ger ord åt känslor och tankar om en verklighet som är okänd och obekant för massan, ”medel-svenssons”. Samma gäller den djupt sorgsna Framtiden Bryr Jag Mig Inte Om, av Stoffe, där han skrovligt besjunger saknaden efter sonen, efter att han har slängts ut av sitt ex. Det är så tragiskt, så djupt mänskligt berörande. Denna lo-fi hemmainspelning kontrasteras sedan mot den studioinspelade och proffsigt producerade, men ack så djupt dystopiska och såriga Gnistrande Snö. Streetan är i sin tur en skoningslöst rullande instrumental boogie, som stegvis blir mera hektisk i takt med att ljudbilden accelererar och fylls ut, utan någon förmildring i sikte.
Ett Anständigt Liv beskriver brutalt ärligt och naket livet i utsatt utanförskap för de utslagna. I filmen konstaterar Stefan Jarl med sympati för de utslagna att många av dem har stora drömmar, men det är för stora drömmar, och att de krossas under dem. Andemeningen i filmen är att i ett skoningslöst samhälle spottas känsliga och svaga individer ut till stegvis undergång framför allas våra blickar. Samtidigt som deras liv och utsatthet kan sägas obarmhärtigt exploateras på film och i musik lyfts också en varm sympati med och förståelse för dessa luggslitna och mot oddsen stretande individer. De berövas inte heller sin mänsklighet, utan mitt i misär och kolmörker glimtar även humor och fan-anamma-ögonblick av livslust fram. Nej, det är inget njutbart avslappnande album, och det torde ju ingen vänta sig som har sett konvolutet. Det här är en skildring direkt från en dystopisk verklighet, från underjorden, öppet framlagd för alla att se, om man vill, vågar och orkar.
B-sidan startar med den vemodiga, sorgsna Var Är Alla Polarna?, där texten noterar att många nu finns på kyrkogården eller driver på stan. Eva och Kenta gör sången tillsammans och igen slås man av Kentas fina gitarrspel och av texten. Ulf Dagebys sorgsna, djupt klaustrofobiska, dystopiska och välinspelade ljudlandskap omger DIY-inspelade och enkelt framförda låtar med huvudpersonerna, och det blir både effektfullt och välfungerande. Ett Anständigt Liv är ett angeläget soundtrack, som tyvärr inte har förlorat någonting av sin angelägenhet sedan det utgavs 1979. Nya generationer utslagna har vidtagit, droger har bytts mot andra, och samhället har bara hårdnat och socialpolitiken blivit alltmera skoningslös. Ironiska Köp Hela Livet sammanfattar krasst den kapitalistiska tidsandan, kort och exakt. Men i dagens Sverige är ojämlikheten större och resurserna mycket mera snedfördelade idag än 1979. Den låten följs av Kentas och Evas fina, oroliga sång för sin son Patric och av Stoffes mera söndriga DIY-sång om sin son Janne. Det är nåt knas med Gustav, konstaterade överlevaren Kenta i filmen, och framför här minneslåten Gustav. Kärleken mellan de mångåriga nära vännerna och saknaden skriks ut, närmast ångestfyllt. Innan Nikke Ströms bas och Per Melins trummor klaustrofobiskt inleder och sedan får sällskap av Lars-Erik Brossners oerhört gripande och djupt avgrundsklagande klaviaturmelodi i Gallret. Det här är Ulf Dagebys vackraste och mest skoningslösa ljudlandskap på albumet, en stark och gripande avslutning, som dessutom stegras närmast till en protestsång, innan den naket och avskalat avslutas med malande trumma och piskrappssnärtande iskall gitarrdistorsion. Djupt gripande.
Plus två hiphop-tolvor:
Julma-Henri & Ystävät: Maanpetturi (12”).
En av de absolut tyngsta och fränaste regeringskritiska politiska hiphop-låtarna i Finland under denna regeringsperiod. Maanpetturi är framför allt arg kritik med fokus på Riikka Purras och sannfinländarnas ekonomiska politik i synnerhet, och regeringen Orpos politik i allmänhet. Det här är underground-hiphop med stenhård kritik riktad underifrån, för och ur de förfördelades och utsattas perspektiv. Den rösten är arg, besviken och upprörd idag. Julma-Henri vänder dessutom provokativt på perspektiven, och kritiserar Purra, men i förlängningen hela regeringen Orpo, för att svika, eller skarpare uttryckt förråda, Finland och finländarna. För ytterhögern, som alltid så självsäkert sveper in sig i nationalism och lägger beslag på nationalistiska symboler, är det säkert extra provokativt med låttiteln landsförrädare, de försöker ju ständigt, både indirekt eller direkt, lägga beslag på hur finländare, finskt och finländskt ska definieras. Den provocerande titeln vill nog främst väcka reaktioner, och eftertanke, om vad det är som sker i dagens Orpo-Purra-ledda Finland.
Levykauppa X förutspår att tolvan blir en samlingsklenod. Senast när det kommer ett officiellt fördömande så lär tolvan bli kult. Så brukar det gå. Maxin vittnar samtidigt om hur impopulär den nuvarande regeringspolitiken är och om hur djupt klyftorna medvetet har vidgats och breddats, mellan de rika som får och ges, och alla andra, från vilka det bara tas. Ett år kvar till val, så jag antar att vi får höra och se en hel del andra regerings-missnöjda kulturella manifestationer innan dess. Det är ju också en av populärmusikens uppgifter. Att våga utmana, ifrågasätta, provocera. Och det kan man ju lugnt konstatera att Julma-Henry & Ystävät gör, med råge.
Sere & Silkinpehmee: Päärata (12”).
Det är lite skralt med Manse-hiphop i min samling, men här är ett bra exempel på hiphop från Tammerfors, ännu ganska fräscht, trots något år på nacken. Jag köpte den i år i en nice skivbutik i Sörnäs. Päärata är ju huvudbanan, huvudleden för järnvägen, från Helsingfors till Tammerfors (egentligen vidare ända till Uleåborg långt norrut, men den senare delen berörs inte här). För Sere & Silkinpehmee är Tammerfors både ändstationen och huvudmålet. Päärata går dessutom som tåget, beatet rullar förträffligt bra och raplyriken är fyndig, ja, vi får ett hårt svängande beat som man genast vill dansa till. Härligt gung i groovet. Räppi Opetti lyfter in lite hiphop-pedagogik och vad de inte lärt sig på lektionerna, Pispalas är förstås en rap kopplad till stadsdelen Pispala, och Ite Tehty har ett bra groove, men är lite väl mycket tackord och interna kommentarer. Biitit Jotka Räjäyttää Maailman (BennyBen Remix) har en titel som väcker mersmak. Snyggt, Sere & Silkinpehmee. Det görs utmärkt hiphop i Manse också. Förstås.
Summary in English:
Magnus & Brasse: Det Är Serverat.
In the 1970’s Sweden made the greatest, most progressive and most socio-realistic, childrens TV programs in the world. Magnus & Brasse had a background in student standup comedy and became famous for children tv show Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter (Five Ants Are More Than Four Elephants). Basic idea: United We Stand. Still, Magnus & Brasse were not so openly political, instead they stood for a more childish and innocent humorous style. Det Är Serverat is recorded live and include great couplets, not least songs like Brasses Enmansband (Brasse’s One-man-band, which conclude music sounds much better when working together with others). It is entertainment, but with some sublime and valuable hints that united we stand strong.
T..S.T. : Gimme Gimme The Shock Treatment (2 LP)
Great harcore punk band from Västerås, Sweden. A classmate in secondary school ordered their self-named second album from Sweden, and it was superb. Took years before I found a copy, mint and unplayed, on a record fair in Helsinki. Before that I found their legendary debut-single in a shabby shop in Stockholm. Both are re-released on this wonderful compilation album, together with debut-album No Teenage Future. There are many great punk songs to discover here. And both vinyl discs come in white.
Matchbox: Settin’ The Woods On Fire.
The Rockabilly wave and musical movement were massive in Finland around 1980 (1978-1981). Matchbox were among the greatest British rockabilly stars in Finland, especially with hit song Rockabilly Rebel. Settin’ The Woods On Fire is an earlier album, before the big break, and the sound is rootsier, simpler, less well-produced, and, well, nicer. If anything, this album lacks some rebellious attitude. The cover and title may suggest otherwise, but there are no rebels in sight here. It is a well-performed and well-sung album, but a tad too nice. Influences from hillbilly, boogie, country and rock’n’roll are imminent but there’s not much of a rock’n’roll attitude. That will slightly change when the Quartet is replaced by a six-piece Matchbox, including three new members. Settin’ The Woods On Fire is a step in that direction, with many good, and a few great, tunes to show.
Stadin Kadonneet: On Rookis Kalsa Hima.
The Helsinki quintet did a wonderful job documenting and recording forgotten and lost folk songs from Helsinki, Stadin styget, sung with lyrics in the traditional Helsinki dialect, Stadin slangi. It is a socio-linguistic trail to a by-gone Helsinki. Anna Karvonen’s vocals are timeless and often moving. The vinyl album also includes the album on CD.
(Musiken ur filmen) Ett Anständigt Liv.
A deeply moving, deeply disturbing and sorrowful soundtrack album of the horrors of drug addiction and lives as society’s outcasts. Ett Anständigt Liv ( A Decent Life) is a brutally honest and naked documentary film by Stefan Jarl and a soundtrack album, where well-produced, eerie and disturbing soundscapes are combined with DIY lo-fi home recordings by the main characters of the film. It is a masterstroke that further emphasizes the points, the experiences of vulnerable individuals and the cold, metallic and emotionless soundscape of a brutal society, cruelly spitting out these vulnerable and unfortunate human wrecks. Haunting and essential.
Julma-Henri & Ystävät: Maanpetturi (12”).
One of the fiercest goverment-critical hiphop-songs released last year. The policies of True Finns leader Riikka Purra, and to a lesser degree the whole Petteri Orpo government, are fiercely questioned in this angry underground protest song. After all, True Finns claim to speak for the people, for the Finns, but in government drives what more resembles a class war, for the rich. Maanpetturi (Traitor) is a very provokative word and song title, and uncommon when pointed towards right wing extremists and the current Finnish government. The Far Right usually reserve the rights for themselves to define who and what is truly Finnish. But who’s interest do they really promote? That’s the provocative question this protest hiphop cut seems to ask. Considering the weak track record of the Orpo-Purra government, this will most likely not be the last popular-cultural protest in a year leading up to the next parliamentary election.
Sere & Silkinpehmee: Päärata (12”).
Tampere hiphop duo Sere & Silkinpehmee raps about the main railroad line in Finland, between Helsinki and Tampere (but which actually continues all the way to Oulu). For this duo, Tampere is their end point and home base. Great driving beats and well-written lyrics. Yes, it instantly makes you wanna dance, and overall it is a fine EP. Evidently, great hiphop is also coming from Tampere too, and that should come as no surprise.
So, here’s five albums and two maxi-12”:s, off the mainstream pop and rock lists and radar, with tv-comedians live, hardcore punk, rockabilly-hillbilly, progressive film music, concious place-based hiphop and urban folk songs. Take your pick.
Här var fem album och två maxi-tolvor utanför popens och rockens allfartsvägar, tv-komiker live, hardcore punk, rockabilly-hillbilly, progressiv filmmusik, politisk och plats-baserad hiphop, urbana folksånger. Gör ditt val.
