Två uppmärksammade dödsbud drabbade Finland under veckan som gick.
President Mauno Koivisto symboliserade en epok i finländsk historia. Den president som ännu hade förstahandserfarenhet av fronttjänst under krigstiden. Således en representant för "kaveria ei jätetä"-generationen (kamrater lämnas inte kvar).
Han var också den republikens president som lotsade Finland västerut till EG (senare EU) och till en tydligt parlamentarisk demokrati, efter Kekkonens långa maktperiod.
Koivisto var en tänkande, filosofiskt lagd, president, som gjorde klassresan från hamnarbete till doktor och blev den första socialdemokratiska presidenten. En landsfader och god representant för det finländska välfärdssamhället och en folkligt förankrad demokrati. Även om på minuskontot den starka markens politik och stödet till lama-årens politik, med ett gigantiskt bankstöd, kom att kosta landet dyrt under 1990-talet.
Koivisto var en högsta politiska makthavare som Finland hade behövt vid sitt 100-årsjubileum. President Sauli Niinistö sköter sitt uppdrag mycket väl, men i dag ligger den reella högsta makten hos statsministern och jubileumsåret firas således under Juha Sipiläs ledning, med vidgande samhällsklyftor, i ett land vars ideologiska regeringsvisioner inte verkar inkludera nordisk välfärdspolitik, eller större tilltro till utbildning och forskning.
Chefredaktör Birger Thölix gick bort i tisdags och lämnar ett motsvarande hål efter sig i den finländska mediavärlden. Thölix var Vasabladets legendariska chefredaktör i 28 år och bland annat tidigare ordförande för chefredaktörerna i Finland. Han kom att starkt prägla bladet och sin tid. Som den mångåriga medarbetaren Bertel Nygård påminde om det på Vbl levande uttrycket "på Thölix tid", vilket kunde sammanfatta Vasabladets storhetstid. Thölix avböjde en intervju i nämnda blad på sin 80-årsdag, och han var onekligen besviken över bladets senaste historia. Thölix var på sin tid en stark förespråkare för högre utbildning i Österbotten och särskilt för grundandet av ÅA:s pedagogiska fakultet i Vasa. Han förde i spalterna också hård kamp för ett tvåspråkigt universitet i Vasa, bland annat i polemik med Christoffer Taxell.
"På Thölix tid" växte Vasabladet och dess inflytande, rent fysiskt med regionalredaktioner bland annat i Helsingfors och Närpes. Som chefredaktör stod Thölix bakom sin redaktion, till exempel i det nationellt mycket omtalade scoop som Tor Högnäs stod för angående president Kekkonens agerande i Zavidovo.
Som chefredaktör var Thölix en mycket aktiv ledarskribent och han deltog med tyngd i samhällsdebatten, på ett sätt Vasabladet inte längre förmår eller aspirerar till. Thölix var nationellt synlig, och en medial gigant i Svenskfinland.
Igår, onsdag, såg jag för övrigt Yles debattprogram om Ylegate, där chefredaktör Atte Jääskeläinen och styrelseordförande Wilhelmsson tafatt försökte försvara den förres nyhetsredigering (censurering?) och lyhördhet till den politiska makten (Sipilä). Yles trovärdighet lider onekligen för var dag som Jääskeläinen sitter kvar. Och det som slår mig nu är att chefredaktörer av Thölix kaliber och resning är det uppenbarligen ont om idag.
Jag hade själv förmånen att under en kort tid verka "under Thölix tid" och Thölix var, otvetydigt, en strålande stilist och en av de främsta chefredaktörer som Svenskfinland och Finland upplevt.
Med Koivistos och Thölix' frånfällen avslutades två eror i Finland,
I dagens jubilerande finländska republik fyller Sipilä och Jääskeläinen inte ut deras skor, vare sig som den högsta maktens folkliga landsfader eller som journalistiskt samhällsdebatterande föredöme.
Tack Mauno och Bixen. För allt.
