Who? The Who

De återstående medlemmarna i The Who har gett ut ett nytt album.
Inget fel på det.
Men för mig är The Who framför allt Mod culture, Tommy, 1960-tal. Soundtrack för modsen på Brighton Beach, de fanns där ännu sommaren 1984. Under mina tre första veckor i England.
Som reliker från en annan tid, en annan generation.
Senaste numret av tyska Rolling Stone inkluderar The Who's mest odödliga hit, som en 7" single i vit vinyl.
Tänker förstås på My Generation, generationsropet från 60-talet.
Deras generation. Inte min.
Men ändå ett starkt statement:
My Generation.
På vit vinyl.
Numret innehåller dessutom en hyfsat bra bland-cd och ett vykort på Leonard Cohen.
Men framför allt My Generation.
Som ännu håller, för fler än en generation.

Spirits In The Forest - Depeche Mode på bio

Premiär i kväll på Depeche Mode-filmen Spirit in the Forest på Cinemaxx i Hamburg.
950 personer i biosalongen.
Före filmen slängdes några planscher ut till publiken och biljetter till ett Depeche Mode-party i januari lottades ut. Stämningen var, minst sagt, förväntansfull.
Filmen berättar om sex Depeche-fans och deras liv, hemma från bl.a. Mongoliet, Rumänien, Brasilien och USA. Livsberättelser inklippta mellan liveklipp från de två avskedskonserterna på Spirit-turnen 2018, bägge i Berlin.
Kanske THE Depeche Mode city i världen.
Liveklippen är i alla fall fantastiska. Och kamera-arbetet likaså. Ikoniska bilder.
Hoppas blueray-versionen senare har både filmen och hela konserten.
Det här är en konsert jag gärna vill se.
Jag såg själv Depeche på Spirit-turnen, i Helsingfors.
En suverän spelning. De är ett band i absolut toppform, så filmen kommer lägligt. De kan knappast bli större än så här.
Ett globalt världsband. Och nu med en film som ska bevisa det.
Själva filmen är bra, och konceptet funkar, eftersom de olika fansen är intressanta personer, förenade i kärleken till Depeche.
Ibland blir fan-skapet nästan väl sakralt,
DM är populärkulturella ikoner,
husgudar för många,
inspirationskällor för miljoner.
Globala, på riktigt.
Och det medför också ett stort ansvar,
när kanske hundra miljoner lyssnar.
950 bara i en biosalong. I Hamburg.
Men Depeche har också tagit ställning,
med Spirit, med Where’s the Revolution och Going Backwards,
i intervjuer och med symboler.
I den här filmen syns bandet bara på scenen, inga intervjuer,
inget bakom scenen-stuff.
Filmen handlar om fansen.
De som ser upp till bandet. Och som här också tillsammans ser upp på bandet (på scenen).
DM själva är uppenbart glada att stå på scenen i Berlin.
Men här förblir de ouppnåeliga, ikoner, gudar.
Fansens värld är en, nedanför scenen,
DM:s värld en annan, mitt i strålkastarskenet.
Vi tittare får aldrig se dem mötas. Vi kan anta att de sex fansen har träffat Martin, Andy och Dave.
Men vi vet det inte efter att ha sett den här filmen.
På scen framstår DM som professionella och sympatiska,
så vi tror, och hoppas, att de har träffats.
Bandet skapar, tillsammans med fansen, en filmad konsertkväll värd att minnas.
Och de sex fansen har sex egna, unika storyn att berätta.
Det här är en film som förtjänar att ses.
Trots priset, 15 euro.
Se den helst där det är bra ljud- och bildkvalitet.
Musiken och de ikoniska kameravinklarna förtjänar det.

Parasite och Molenbeek - Bilder från baksidan

Samhällskritikisk film är på stark frammarsch, för den som vill och förmår se.
I vårt nuvarande världspolitiska klimat, där demokratiska värderingar och objektiva sanningar inte längre tillmäts det värde de förtjänar och där noblesse obligue (egentligen adelskap förpliktar i l'ancient regime, men som i dag kunde översättas till elitskap förpliktar) blivit oförståeligt för vår tids ekonomiska och politiska elit, växer också kritiken inom populärkulturen, som ju skildrar vår nutid och dess värderingar.
Parasite och Die Götter von Molenbeek beskriver på olika sätt vår nutid och dess baksidor. Men från olika synvinklar, den ena fiktivt om de mycket verkliga och extrema inkomstskillnaderna i dagens Sydkorea, den andra dokumentärt om två pojkars vänskap i en utsatt stadsdel i Bryssel där frontlinjen i första hand är religiös och där vardagen upprörs av ett terrordåd.
Die Götter von Molenbeek handlar om sexårige Aatos, med finsk mor, och bästa vännen, marockanske Amine. Filmen handlar om deras vänskap i ett samhälle präglat av religiösa motsättningar, där de två vännerna lillgammalt brottas med religiositet och gudssyn, färgade av respektive tro, och hur deras vänskap, och familjernas, övervinner samhällets djupa klyftor och skillnader mellan religiösa övertygelser och den tillfälliga militarisering av omgivningen som följer på ett avskyvärt terrordåd.
Filmen är gjord av finska regissören Reetta Huhtanen, och hennes systerson är Aatos. Jag såg filmen på Abaton och Reetta Huhtanen, Aatos och hans mamma var där och berättade om filmen. Så, jag talade lite med dem efteråt och fick ta en selfie med de tre och jag som minne.
En bra och tänkvärd film.
Parasite såg jag veckan innan. Den har fått mycket uppmärksamhet, bl.a. en stort uppslagen recension i New York Times. Med all rätt. Parasite är den senaste i raden av samhällskritiska och utmärkta sydkoreanska filmer. Jag såg den dubbad till tyska och i år har jag sett två dubbade filmer på bio, båda slumpvis sydkoreanska.

Parasite är den senaste sydkoreanska filmen som kommenterar den ökande extrema ojämlikheten i samhället och som dessutom ger vassa passningar till de hutlösa korruptionsskandaler som skakat den politiska överklassen i Sydkorea. Elitens betygsfusk för att hjälpa bättre familjers sämre presterande och mindre kompetenta barn i karriären har gjort Sydkorea ursinnigt.

Parasite har också med det på ett hörn. Men framför allt handlar filmen om de två extrema världar och den stigande hopplöshet som drabbar den sämre lottade sidan.

Ja, det här är ett genomgående tema i hela världen i dag, där den högsta en-procenten äger en större andel av världens tillgångar än vad någonsin den franska aristokratin ägde före franska revolutionen. Joker häromveckan var en annan aktuell samhällskommentar. Das Kapital in the 21st Century, dokumentären, en annan påminnelse på bioduken om ojämlikhet. Såg också Citizen Jane, filmen om Jane Jacobs, som visar att de små ändå kan vinna mot Goliat, åtminstone temporärt. Citizen Jane såg jag på dvd. I filmen framträder bland andra en vän och kollega till Jane Jacobs, med en stor dekal på skjortbröstet: Tax The Rich. Och det är väl där vi borde börja. Nu.

Historien är inte slut. Och alla, inklusive Francis Fukuyama själv, vet att Francis Fukuyama hade fel. Historien tog inte slut 1989. 

En annan värld är möjlig.  

Filmen Paradise slutar blodigt. Till slut får underdoggarna helt enkelt nog.

Men i verkligheten är det mycket bättre att börja vända trenden istället. På fredlig väg.