Bästa 100-årspresenten?

Regeringen Sipilä spricker. Ett extremare "nya ps" under Halla-ahos ledning kan inte ingå i republikens regering.

Det är en bra hundraårspresent inför den demokratiska republiken Finlands hundraårsdag.

Farserna och skandalerna under denna regeringsperiod har avlöst varandra, så redan med de "meriterna" är regeringen Sipilä sannolikt den sämsta under hela självständighetstiden. 

Om regeringen dessutom hade inkluderat Halla-ahos "nya ps" skulle bottnen helt ha fallit ur. 

Parollen "tillsammans" för Finlands jubileumsår hade i så fall låtit befängd, närmast hånande.

Sipilä (c) och Orpo (saml) kunde inte göra annat än blåsa av samarbetet med det nya, extremare ps. Och det länder dem heder.

Det bästa just nu är väl att gå till nyval.

Låt folket säga sitt om Finlands väg framåt.
Sipiläs regering har kommit att symbolisera mycket som kan ifrågasättas. Turerna kring Vasa centralsjukhus' status, Yle-skandalen, sote-röran, landskapsröran, utbildnings- och forskningsförakt, Berners bilskatteblunder, med mera.
Den ena blundern efter den andra,
den ena skandalen efter den andra.
och det verkar ha satts i system att inte lyssna på eller beakta expertkunskap.
Många traditionella centerpartister ifrågasätter också den renodlat nyliberala (center)politik som Sipilä-Berner symboliserar, så långt avlägsen från en traditionell alkio-centerpartism. 

Och jag kan inte heller undgå att citera Vbl:s Niklas Nybergs tänkvärda ledarrubrik (27.5) om Finland under Sipilä: "Adjö Norden, adjö välfärd".
Nu är det dags att ge republikens första sekel ett gott avslut
och det följande seklet en god början.

Det behövs öppenhet och vidsynthet.

Och ett ledarskap utan de senaste årens alla skandalturer och blundrar, 

utan de senaste årens utbildnings- och forskningsförakt, 

och ett ledarskap som inte inkluderar extremister.
Nyval vore bäst.

Men eftersom Juha Sipilä sannolikt vet att också centern sannolikt skulle förlora ett nyval är stalltipset att man i första hand försöker ändra regeringsbasen.
Exit ps.
Enter sfp och kd?
Inte utan fulljour i Vasa.
Och mycket mera än så.
Det andra alternativet är nyval.
Finland förtjänar en regering som är värdig en hundraårig nordisk republik.

Statsmannen och chefredaktören

Två uppmärksammade dödsbud drabbade Finland under veckan som gick.
President Mauno Koivisto symboliserade en epok i finländsk historia. Den president som ännu hade förstahandserfarenhet av fronttjänst under krigstiden. Således en representant för "kaveria ei jätetä"-generationen (kamrater lämnas inte kvar).
Han var också den republikens president som lotsade Finland västerut till EG (senare EU) och till en tydligt parlamentarisk demokrati, efter Kekkonens långa maktperiod.
Koivisto var en tänkande, filosofiskt lagd, president, som gjorde klassresan från hamnarbete till doktor och blev den första socialdemokratiska presidenten. En landsfader och god representant för det finländska välfärdssamhället och en folkligt förankrad demokrati. Även om på minuskontot den starka markens politik och stödet till lama-årens politik, med ett gigantiskt bankstöd, kom att kosta landet dyrt under 1990-talet.
Koivisto var en högsta politiska makthavare som Finland hade behövt vid sitt 100-årsjubileum. President Sauli Niinistö sköter sitt uppdrag mycket väl, men i dag ligger den reella högsta makten hos statsministern och jubileumsåret firas således under Juha Sipiläs ledning, med vidgande samhällsklyftor, i ett land vars ideologiska regeringsvisioner inte verkar inkludera nordisk välfärdspolitik, eller större tilltro till utbildning och forskning.

Chefredaktör Birger Thölix gick bort i tisdags och lämnar ett motsvarande hål efter sig i den finländska mediavärlden. Thölix var Vasabladets legendariska chefredaktör i 28 år och bland annat tidigare ordförande för chefredaktörerna i Finland. Han kom att starkt prägla bladet och sin tid. Som den mångåriga medarbetaren Bertel Nygård påminde om det på Vbl levande uttrycket "på Thölix tid", vilket kunde sammanfatta Vasabladets storhetstid. Thölix avböjde en intervju i nämnda blad på sin 80-årsdag, och han var onekligen besviken över bladets senaste historia. Thölix var på sin tid en stark förespråkare för högre utbildning i Österbotten och särskilt för grundandet av ÅA:s pedagogiska fakultet i Vasa. Han förde i spalterna också hård kamp för ett tvåspråkigt universitet i Vasa, bland annat i polemik med Christoffer Taxell.
"På Thölix tid" växte Vasabladet och dess inflytande, rent fysiskt med regionalredaktioner bland annat i Helsingfors och Närpes. Som chefredaktör stod Thölix bakom sin redaktion, till exempel i det nationellt mycket omtalade scoop som Tor Högnäs stod för angående president Kekkonens agerande i Zavidovo.
Som chefredaktör var Thölix en mycket aktiv ledarskribent och han deltog med tyngd i samhällsdebatten, på ett sätt Vasabladet inte längre förmår eller aspirerar till. Thölix var nationellt synlig, och en medial gigant i Svenskfinland.
Igår, onsdag, såg jag för övrigt Yles debattprogram om Ylegate, där chefredaktör Atte  Jääskeläinen och styrelseordförande Wilhelmsson tafatt försökte försvara den förres nyhetsredigering (censurering?) och lyhördhet till den politiska makten (Sipilä). Yles trovärdighet lider onekligen för var dag som Jääskeläinen sitter kvar. Och det som slår mig nu är att chefredaktörer av Thölix kaliber och resning är det uppenbarligen ont om idag.
Jag hade själv förmånen att under en kort tid verka "under Thölix tid" och Thölix var, otvetydigt, en strålande stilist och en av de främsta chefredaktörer som Svenskfinland och Finland upplevt.
Med Koivistos och Thölix' frånfällen avslutades två eror i Finland,
I dagens jubilerande finländska republik fyller Sipilä och Jääskeläinen inte ut deras skor, vare sig som den högsta maktens folkliga landsfader eller som journalistiskt samhällsdebatterande föredöme.
Tack Mauno och Bixen. För allt.

Anti-mode? del 2

Har igen hittat några härliga sjuttiotalskonvolut med hämningslösa klädkreationer.
Kolla in Rolf Lennartz (givetvis med z), Bosses Team och Kinds här nedan.
Någon gång på sjuttiotalet var det här hetaste dansbandsmode.
Ett mode som krävde en del mod, humor och självironi.
Pretentiöst är väl inte det första ord man tänker på.
Snarare är det med dagens ögon så fel att det nästan blir rätt.
Och himla kul.
Det är ju inget fel på konvolut som skapar glädje, tvärtom.
Men man undrar ju vem som skulle uppträda i de här scenkläderna i dag,
om det inte handlar om buskis, förstås.
Allt var inte bättre förr, men ibland lite roligare.
Go Kinds, Bosses Team och Rolf Lennartz!

Kulturfrågan Kontrapunkt

Såg en SVT-repris av frågesport-programmet Kulturfrågan Kontrapunkt på Yle Fem i dag.
Det gillar jag.
Kontrapunkt är ett frågesport-program jag sett tidigare och gärna följer.
Kommer ihåg när den ursprungliga Kulturfrågan Kontrapunkt sändes, "a long time ago", som en samnordisk TV-frågetävling om klassisk musik 1964-1998. Först hette det Kulturfrågan (före min tid) och senare Kontrapunkt. De tävlande då Finland vann tävlingen 1998 var Kari Rydman, Ann-Kristin Schevelew och en ung Mats Liljeroos, med häpnadsväckande kunskap om klassisk musik.
Kulturfrågan Kontrapunkt är en uppgraderad och moderniserad svensk version, anpassad för 2017 års publik, men det är fortfarande en rakbladsvass intellektuell frågesport där ledande experter tävlar mot varandra, och bjuder på sig själva. Och jag som tittare roas, utmanas och lär  mig nya detaljer om kulturhistorien, litteratur, konst, musik...
Tematiken är bred (hela kulturhistorien) och frågesport-konceptet tidsanpassat, men jag hade inte ens trott att den här typens intellektuella frågesport skulle återuppstå i dagens ytfixerade mediaklimat, där allt fler internationella programkoncept sänds ut i identiska nationella versioner och det klassiska öknamnet "dumburk" börjar kännas lite för relevant.
Tack, SVT, för Kulturfrågan Kontrapunkt.
Och Yle Fem för en repris som jag annars hade missat.

Yle Teema och FST

Från nästa vecka delar kanalerna Yle Teema och Yle Fem (FST) på kanalplats fem.
Tyvärr blir Yles utbud sannolikt sämre på kuppen.
Yle Teema har ju varit Yles bästa kvalitetskanal, med mängder av intressanta dokumentärfilmer, konsertupptagningar och spelfilmer från världens olika hörn.
Yle Teema har fyllt sin plats, och en hel kanalplats, med i huvudsak kvalitet.
FST Fem har däremot inte hittills klarat av att fylla sin kanalplats lika väl, utan kört med långa sändningsuppehåll och irriterande ofta samtidig dubblering med SVT:s utbud (för dem som även ser SVT).
För FST kan kombinationen med Yle Teema därför ha vissa fördelar, men den stora nackdelen är att en hel Yle-kanals finlandssvenska och nordiska profil försvinner. Det blir en sorts tillbakagång till tiden före FST Fem.
Yle Teema kan i sin tur nästan bara förlora i kvalitet på att dela kanalplats eftersom kanalen redan har ett brett, högklassigt utbud, om än också Teema lider av för långa sändningsuppehåll.
Prime time kommer utbudet att krocka och helhetsutbudet försämras av reformen. Dag- och sen kvällstid kunde FST och Teema däremot stöda varandra. Om den gemensamma kanalen väsentligt minskar tiden med sändningsuppehåll och fyller den med kvalitet kan det bli en lyckad helhet.
Få se hur det går.
Den uppenbara risken är att vi Yle-skattebetalande finländare härefter får färre dokumentärer av världsklass, färre intressanta konserter, färre högklassiga kulturprogram, färre nordiska och finlandsvenska produktioner och ett smalare (också geografiskt) utbud spelfilmer i Yle-utbudet.
Trist.
Trist av ett Yle som ju redan tidigare har förlorat så mycket trovärdighet under Atte Jääskeläinens nyhetsledning.

Stockholm i våra tankar

Fruktansvärt.
Skamligt.
Och fegt.
Det är bara några ord för vad jag känner över dådet i Stockholm igår.
4 döda och 15 skadade, vanliga, civila människor.
En gärningsman körde upp på Drottninggatan med lastbil, med målet att skada och döda civila, oskyldiga, vanliga människor.
Sverige är skakat.
Tankarna går nu förstås till de oskyldiga drabbade och deras närstående.
Världen har också reagerat.
Till exempel släcktes Eiffeltornets belysning ner i fem minuter för att hedra offren i Sverige.
Finländarna känner starkt med svenskarna nu. Åhléns, Drottninggatan och Stockholm City är också mycket välkända platser för oss, för mig.
Svenska medier talar retoriskt om attacken mot Sverige. Men det här är samtidigt det senaste av flera attentat och terrordåd i Europa under de senaste åren. Berlin, Paris, Nice, London, St Petersburg…
I kommentarerna är svenska politiker, kommentatorer och vanligt folk överens om att dådet inte ska få förändra Stockholm och det svenska samhället.
Det är en viktig markering.
Terrordåd vill åstadkomma ett hårdare samhällsklimat, och i förlängningen stänga ett öppet civilsamhälle.
Förebyggande verksamhet - som att minska utanförskap, fattigdom och segregering - blir därför allt viktigare lokalt, nationellt, globalt.

Hockeylegenden Petrov

Hockeycentern Vladimir Petrov är borta.
Han förlorade sin kamp mot cancer i dag.
En legend sörjd av en hel hockeyvärld.
Och en av min barndoms ishockeyidoler.
Tillsammans med Valeri Charlamov och Boris Michailov bildade han den bästa hockeykedjan i världen på sin tid.
Jag träffade honom en gång långt senare, i samband med hockey-VM i Finland. Då deltog han i en uppvisningsmatch med en drös andra legendariska veteraner, som Börje Salming, Valeri Vasiljev och Pekka Marjamäki.
När jag såg Petrov i hallen bad jag honom signera min keps.
Tack, sade jag på det enda ryska ord jag kunde då, spasiba.
Varsågod, svarade han vänligt, pozhaluysta.
Som barn höll jag på Tjeckoslovakien mot Sovjet i de klassiska finalerna.
Jiri Holecek och Milan Novy var två av mina idoler.
Men favoritspelaren i Sovjets superlag var Vladimir Petrov.
Jag gissar det kan ha berott på namnet först, Petrov lät ju lite som Peter.
Och så var han ju så otroligt bra.
Som de andra i kedjan.
I dag talar man alltid om superfemman med Fetisov-Kasatonov som backar bakom Larionov-Krutov-Makarov. Det är dem som den svenska dokumentären CCCP Hockey handlar om.
Det är en sevärd dokumentär, visst, som dessutom också visar upp baksidan av hockeylivet i Sovjet.
Men före den superfemman fanns faktiskt en annan superkedja,
Charlamov-Petrov-Michailov. 17-16-13.
Frölundaprofilen Anders Broström i Sverige kallar Petrov för "den största hockeyspelaren jag har mött" på gp.se.
En äkta hockeylegend.