Where's The Revolution?

Depeche Mode i Helsingfors igår.
Magiskt.
Going Backwards som första spår,
sätter tonen,
påminner om den absurda värld vi lever i.
Just nu, i vår tid.
Spirit.
Ett politiskt statement.
Av ett engagerat depeche mode.
Det första öppet politiska albumet sedan Construction Time Again 1983.
Och höjdpunkten därför, i ett set med gamla storfavoriter, några mera udda spår för finsmakarna och de nya Spirit-låtarna, förstås en politisk urladdning som knöt samman 2018 med 1984.
Where's The Revolution,
med sin dagsfärska aktualitet,
i en värld av trumpar, sipilär och alla demokratins fiender,
och Everything Counts.
Fatta, Everything Counts.
Min all time-depeche favorit. Ända sedan jag köpte Construction Time Again 1983.
Det första, och största, albumet i min depechebok.
Och tredje gången gillt, efter att ha sett depeche tidigare på 86-98 tour och Exciter-tour,
och tredje gången dessutom i Helsingfors,
fick jag äntligen höra Everything Counts live.
Un-fakkin-believable.
I dig.
Och resten gick som på räls, med pärlor all the way, It's No Good, World In Your Eyes, Walking In Your Shoes, Enjoy The Silence, Never Let Me Down Again....
Perfekt hade konserten varit om Martin Gore också hade sjungit ett av sina allra bästa bravurnummer, som Somebody eller A Question of Lust,
men nästan perfekt är ju faktiskt "good enough".
Allt gott tar någon gång slut, i går med Personal Jesus som final.
"Reach out and touch faith".

En cool final på en långhelg som började med Kraftwerk live i Finlandiahuset.
Mera 3D multimediashow än konsert, kanske.
Men en upplevelse, stor.
Har sett dem en gång tidigare,
då Florian Schneider var med,
och robotarna framträdde solo under The Robots.
Nu fick vi 3D-glasögon, och 3D-show.
Tysk minimalism och perfektionism.
Die Mensch-Machine Kraftwerk.
Så otroligt mycket före sin tid under glansåren 1974-1981 att de fortfarande,
och alltid,
förblir relevanta.
Den moderna musikens - och musikhistoriens - sanna gigiganter.
Computer World, minsann.
Som gymnasisten i mig skulle ha sagt:
Synthen lever.
30+ år senare.

Leve Finland 100 år

I går, den 6 december 2017, firade republiken Finland sina första hundra år.
Varma Gratulationer, Finland, vårt land.
Ett stämningsfullt jubileum.
Ett värdigt firande snarare än party-party.
Vi finländare firar Finland 100 både med allvar och glädje.
En kul grej var alla hälsningar från när och fjärr, från statsöverhuvud, utlandsfinländare, Finlandsvänner och celebriteter. Av dem minns jag särskilt författaren Dan Browns hälsning att han planerar att ha med Helsingfors i en kommande bok.
Det ser jag fram emot.
Tyvärr firades jubileet i en tid när republiken leds av den kanske minst trovärdiga regeringen i republikens historia. Regeringen Sipilä verkar ständigt vara på kollisionskurs med grundlagen. Fem (!) ministrar ingår i en blå grupp som stöds av drygt en (!) procent av folket. Sånt brukar bara vara möjligt i så kallade bananrepubliker.
Rå maktpolitik och synen att ändamålen helgar medlen florerar, konstitutionen, samhällets grundfördrag, ifrågasätts och/eller utmanas. Det tvåspråkiga Finland riskerar nedmontering och samhällsklyftorna fördjupas.
Det blir lite ironiskt att parollen för hundraårsjubileet var "Tillsammans".
Men för en dag, en kväll, var det skäl att tänka på hela självständighetstiden, inte bara på regeringen Sipilä. Och då finns det mycket att fira,
tillsammans.
När finska folket fick välja tv-program för självständighetsdagen var det såklart hockey-VM 1995 och Kung Litmanen som sändes och, precis som varje år, Okänd soldat. Edvin Laines originalversion på självständighetsdagen och Rauni Mollbergs alternativa version dagen innan. Den tredje, nu bioaktuella, versionen lär hittills ha setts av omkring 10 procent av Finlands befolkning. Okänd soldat säger en del om den finländska folksjälen, onekligen. Och minner om att Finland minns sin historia, sitt "kovia kokenut kansa", hårt prövade folk och värdesätter krigsveteraner.
Sisu och sauna, idrottshjältar och tekniska innovatörer, Sibelius, Nightwish, världsberömda dirigenter och "Ganes".
I Vasa firades republikens första 100 år lugnt, varmt och högstämt, glatt och trivsamt.
Med bland annat traditionell sång på Salutorget,
på ett nästan fullt salutorg.
Och då, med mycket folk, är Vasas stora torg imponerande.
Vasa sångargille och Pohjan Miehet bjöd tillsammans på traditionell tvåspråkig konsert, som vanligt, men ändå litet mera. Och i år med en särskilt väl framförd Finlandia som kvällens höjdpunkt.
Värdigt, stämningsfullt, vackert.
Finland har så mycket att vara stolt över under republikens första hundra år.
Ett gott land, vårt land.
I dag var den första dagen på republikens följande århundrade. 
Låt oss börja det tillsammans.

Ett spel även för vår tid

På en loppis igår fick jag plötsligt syn på det här brädspelet, Ministerit kiipelissä, för åtta euro. Tror faktiskt inte jag nånsin sett det förr.
Spelet är tillverkat 1991, mitt under den då pågående "laman", under 1990-talets djupa ekonomiska depression. Men brädspelet om ministrarnas trångmål, eller kanske snarare "minister-träsket", kunde  lika gärna ha konstruerats just här och nu, i vår nutid.
Politisk satir kallas det. Spelarna ska försöka tysta ner de egna skandalerna och avslöja de politiska motståndarnas skandaler. Och när det politiska förtroendet förlorats får ministrarna retirera till andra politiska utnämningar. Förlorare är den som har flest fd-ministrar som landshövdingar och stadsdirektörer när spelet tar slut.
Förtroendet för det politiska ledarskapet är knappast större i dag än det var under lama-åren, inte med Sipilä-regeringens alla turer och kontroversiella sammansättning, i ett politiskt klimat där respekten för konstitution och grundlagar urholkas, av en ekonomisk och politisk elit.
Måste här nämna "Noin viikon uutiset", det politiska satirprogrammet, som är bland det bästa på finländsk tv just nu.
"Ministeri kiipelissä" är ett brädspel från en helt annan tid, men konvolutet andas politisk satir och bitande ironi som känns påfallande dagsfärsk. Poster som landshövding finns det förstås färre av idag än 1991, men å andra sidan driver Sipilä stenhårt centerns landskapsreform.
Jag köpte spelet, förstås, kunde ju inte motstå det.
Men jag har inte testat det.
Ännu.

Höstens coolaste Kraftwerk

Höstens coolaste box.
Den mest efterlängtade.
För att citera Highlander, "There can be only one".
Kraftwerk.
3-D Der Katalog.
Ja, just det, inte 3-D The Catalogue, utan uttryckligen Der Katalog.
Den tyska utgåvan.
9 LP med liveinspelade versioner av Kraftwerks nio klassiska album.
Med den klassiska banduppsättningen, ungefär, utom på Autobahn.
Till de klassikerna räknas tydligen inte I, II och Ralf & Florian, tre i sig intressanta experiementella elektroniska album.
Bara de stora och kända, från och med genombrottshiten Autobahn.
Katalogen har kommit ut i flera olika versioner men det är den här versionen som gäller.
Den tyska.
Frågade efter den på Black & White i Helsingfors som hade den engelskspråkiga boxen "in store".
Den tyska hade försäljaren inte ens hört om, men tänkte snabbt på att ta in två ex, ett beställde jag, ett ville han ha själv.
Visst hade Kraftwerk gärna kunnat bjuda på lite extragodis i boxen, Expo 2000-mixar till exempel, men de kör med samma koncept som i de tidigare studio-samlingsboxarna Katalog/Catalogue.
Inget publikfrieri. Inget extra.
Only The Real Thing.
9 album. Alla klassiker.
Den här gången 3d-boxar, för att man också gett ut tunga boxar på blueray och dvd. Även de säkert intressanta. Jag har sett Kraftwerk live och de är multimedial underhållning i världsklass.
Men är 3-D Der Katalog inspelad live?
Låter kanske inte riktigt så, inget publikskrän och applåder, men en klinisk ljudbild a la kraftwerk.
Hursomhelst,
I like.

Anti-mode del 3

Dags igen för några helt osannolika dansbandskostymer och -konvolut.
1970-tal, förstås.
Kanske det här var mode en gång, i tämligen snäva kretsar.
Men att se de här konvoluten gör oss lite gladare, och skänker lite vardagsglädje.
I give you Pajala-Hasses (redan bandnamnet är ju kul) och Eldorados (med en lp-titel som, kanske, doftar ironi: I min lilla värld av blommor).
Fun, fun, fun, för att citera Beach Boys.

Gessle 2017

Per Gessle var årets affischnamn live i Sommar-Vasa.
I fredags spelade han upp på fotbollsstadion. Fler hade kommit om det inte varit villaavslutning samma helg, men en hyfsad publik var dessutom bra på G.
Kul kväll, bra stämning, och hyfsat bra konsert.
Godkänt för Gessle.
Att Gyllene Tider-låtarna var pubikfavoriter var ingen överraskning.
Men nog att Gå & fiska var allra bäst. Det hjärta som brinner, Ljudet av ett annat hjärta och, såklart, mångåriga sommarplågan Sommartider var andra adrenalinlyft.
Ingen klassiker, men en gedigen, bra spelning.
Plus för fyrverkeriet.
Till och med regnet väntade till konsertslutet.
Här ett kort klipp.

Sommarfynd del 1

Det blev några roliga vinylfynd i sommar. Igen.
Här är första delen av vinyler som förgyllt samlingen & skivtallriken denna sommar:

The Incredibles underbara soulsingel Standing Here Crying hittade jag i Edinburgh i juli, dessutom ett trevligt promotion only-ex. Hörde a-sidan första gången på den legendariska och fantastiska Deep soul-samlingen Dave Godin's Deep Soul Treasures (Taken From The Vaults) Volume 1. Soulexperten Dave Godin, som själv införde termen deep soul, samlade fler klassiker på några volymer till i Deep Soul Treasures-serien, men ettan är bäst. Och låten Standing here crying tillhörde höjdarna på den. En deep soul klassiker.

En promotions-tolva med Masayah (real name Mugambwa "Mogge" Sseruwagi). Soul, hiphop och r&b. Här som white label med handskrivna låttitlar. För en euro på loppis. Halvdant knastrigt skick, tyvärr, men bra gung på musiken. Shorty sätter tonen.

Wittekind Collectives 12" "lass mich rein..." var kanske inget egentligt fynd, en i sig okänd tolva för mig, men definitivt värd att ha bara för det starka b-sidesspåret Pull Together (Wittekind Collective und J. Ehmann). Sajten Discogs listade dessutom maxin inom stilen Bass Music, bara det.

Mari Ade var en ny bekantskap för mig (fast singeln kom ut 1960), men den har en bra story. Måndagen den 29.2.1960 skrev Expressen "Skiva med Mari Ade stoppades". Edith Piaf hade gjort låten Milord till en stor hit i Frankrike, men någon svensk version var inte ok för upphovsmännen. Det blev starten för en lång dragkamp mellan starka viljor. "För några dagar sedan fick vi äntligen klarsignal. Milord hade släppts fri för Sverige... Här har ni resultat, och vi vågar påstå att det är lyckat", skrev sedan svenska skivetiketten knäppupp på baksidan av konvolutet, senare under samma år 1960. Med den intressanta bakgrunden blev förstås singeln intressant också för mig. Mari Ade gör dessutom en bra svensk Piaf. Singeln Milord är ett stycke försvenskat men omisskännligt Paris och Piaf, tre fina spår, och allra bäst är b-sidans Visa till min vän.

Musiktidningen New Musical Express (NME) samlade en dubbelskiva Elvis-covers på The Last Temptation of Elvis, en av den här sommarens mest intressanta fynd. Bruce Springsteen inleder starkt med Viva Las Vegas (som Dead Kennedys också har gjort en bra cover av, men som inte ingår här). Bäst är en fantastisk Guitar Man med The Jesus And Mary Chain, men här finns också andra alt-Elvis höjdare som Got A Lot O' Livin' To Do med The Pogues, Return To Sender med Ian McCulloch och Rock-A-Hula Baby med Pop Will Eat Itself. För att inte glömma Blue Suede Shoes i en tung version med Lemmy & The Uppsetters with Mick Green eller Sydney Youngbloods Teddy Bear.

Vågar inte säga om den här plattan verkligen är signerad av Run från Run d.m.c. och den legendariska producenten (Larry) Smith. Men i vilket fall som helst var det ett strålande loppisfynd. Bara musiken i sig är väl värd det hyfsade pris jag betalade (10 euro). Titelspåret Back From Hell tillhör höjdarna, men allra bäst är den superba What's It All About. Sällan man ser vinyler av hiphop-legender som run d.m.c. på loppisarna. Nice.

Återkommer med fler fynd senare.