David Attenborough 100!

David Attenborough har fyllt 100. Igår (eftersom vi nu passerat midnatt). Wow.

Den främsta programledaren genom tiderna, giganten som gjort enormt välgjorda och framgångsrika tv-serier om djur och natur för BBC, och för hela världen. En tv-karriär som pågått i sju (!) decennier och som stått för många av de största ögonblicken i naturfilmer. Men som också bland annat inkluderat att han introducerade Monty Python’s Flying Circus i BBC, och mycket, mycket mera. Han kommunicerade otvunget med drottning Elisabeth II och hade en fantastisk speaker-röst i tv och ett natur-engagemang som också i hög ålder förde honom ut till den avlägsnaste vildmark, i världens alla hörn. Han var också en inflytelserik global förkämpe för naturen och mot klimatförändringen.

David Attenborough, en tv-historiens gigant och legend. Hans otroliga serier talar ju för sig själva, han är mångfaldigt prisad och belönad för ett jobb, ett livsverk, verkligen very well done. Det är bara att lyfta på hatten för detta mediala geni. Och för hans djupa engagemang mot människo-orsakade klimatförändringar. Jag har aldrig sett någon komma ens i närheten av den höga nivå som Attenboroughs briljanta naturserier och -filmer uppnått. Som bäst är hans serier rent av ofattbart bra.

Med den största och djupaste respekt, grattis på hundraårsdagen! 

Congratulations to David Attenborough, 100! The truly genius tv-profile has had a tv-career over 7 (!) decades and made some of the very best nature films and series ever, for BBC and for the world. Also a very engaged global profile in the struggle against climate change. David Attenborough is certainly worth all respect, for a magnificent life work, very well done. Congrats!

Some albums off the hipster radar - Några album utanför hipster-radarn

Here are some albums you might not expect here. 

Slighly beyond the comfort zone of hipsters, I presume.

But, hey, that’s where you might find unexpected pearls. Please find a shorter abstract in English at the end.

Här är några album du kanske inte väntar att finna här. Lite utanför komfortzonen för hipsters, gissar jag. 

Men där kan man finna oväntade pärlor…

Magnus & Brasse: Det Är Serverat.

På 1970-talet, då Sverige gjorde världens bästa och mest progressiva och social-realistiska barnprogram, blev några tidigare studentspexare storstjärnor på humorscenen. De mest geniala var förstås Tage Danielsson och Hasse Alfredsson, Två andra som blev folkliga, och även legendariska med barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter, är Magnus Härenstam och Brasse Brännström. Mindre politiska än Hasse & Tage, men avväpnande charmiga, är de här live med kupletter och sånger framförda på scen och utgivna på deras främsta album Det Är Serverat. I den ofarliga, barnsliga, ibland gulle-gulliga humorn finns också små korn av samhällskritik insprängda, knappt märkbara ibland, men ändå där. Redan titeln Fem myror är fler än fyra elefanter var ju talande, tillsammans är vi starka, tillsammans är de svagare starka. Fyra elefanter är alltid färre än fem myror, demokratins grundide.

Jag är själv särskilt svag för den charmiga sången Brasses Enmansband, med budskapet att vi är tillräckligt bra i oss själva, men tillsammans är vi ändå betydligt bättre och starkare. Människan är ett flockdjur, även om den mörkblåsvarta ytterhögern inte har fattat det. Kupletten Svångremmen har också fått ny aktualitet i dessa bistra politiska spartider (för alla utom de redan rika) och Inför Skolstarten påminner oss dråpligt om hur det går då administratörer och byråkrater ska planera utbildningsverksamhet och skolmiljöer i praktiken. Ett varnande, och högaktuellt, tema. Det E Bar Å Åk - I Helvete Heller är ännu ett sjukt roligt nummer, men också en liten påminnelse om hur det är för dem som inte riktigt passar in, om prylfixering och ängslig trendriktighet. Magnus & Brasse underhåller i första hand, och gör det bra på ett lite avväpnande barnsligt sätt, utan tydliga pekpinnar, men ändå med vissa sublima vinkar.

T..S.T. : Gimme Gimme The Shock Treatment (2 LP).

Superb samling hardore punk av det legendariska svenska bandet T.S.T. från Västerås. En klasskompis i högstadiet hade kommit över (beställt) deras legendariska andra LP, T.S.T., som jag sedan i åratal sökte på skivbörsar och -mässor innan jag plötsligt på skivmässa i Vanha i Helsingfors kunde köpa ett helt ospelat mint ex av en svensk skivhandlare - som påstod sig ha köpt de allra sista ex:en från skivbolaget i Västerås. Den otroligt svåråtkomliga första singeln V-ås Punx hade jag hittat något år tidigare på en sunkig skivbörs nära St Eriksbron i Stockholm. Ett fantastiskt fynd i efterskott, fast jag då var lite besviken över att de inte hade albumet. Idag hade jag genast satt in singeln i ett skyddande plastfodral, men det här var då. På det här dubbel-albumet är båda samlade, LP- och singelspår, plus albumet No Teenage Future från 1982. Hela andra skivan utgörs här av det legendariska albumet T.S.T. 

I’m Looking At You, Väktarnas Värld, No Government, och tyvärr alltför superaktuella War Is Hell är alla med, odödliga punk-pärlor som ingen borde få missa. Men det finns även många andra utmärkta hardcore-spår att upptäcka här. Som bandet konstaterar i de bägge superkorta och intensiva versionerna av programförklaringen V-ås Punx: ”We come from Västerås/We are proud punks”. Det räckte långt. Den här utmärkta samlings-upplagan kommer dessutom med läckert vita vinyler. Plus för det. 

Matchbox: Settin’ The Woods On Fire.

Rockabillyvågen som sköljde över Finland 1978-1981 var unik. ”Crazy” Cavan Grogan sade i en intervju åt mig, flera år senare, att ungefär såhär måste det ha varit i USA på 1950-talet. När den ursprungliga rock’n’roll vågen slog igenom. Matchbox var ett av de brittiska banden som blev jättestora i Finland under den vågen, men som också var rätt populära i hemlandet England med sin dansanta hit Rockabilly Rebel. Settin’ The Woods On Fire är en tidigare LP, när Matchbox fortfarande var rätt underground och dessutom hade en delvis annan sammansättning än på hit-albumet. Det är mindre polerat här, mera rotnära och jordnära, rock’n’roll med starka countryinfluenser. Vissa framgångsfaktorer finns redan med, som Graham Fentons styrka som rock’n’roll-solist.

Det börjar nästan lite subversivt, albumet, med ljudet av eld som stryks på en tändsticka och en uppsprakande brasa, innan det fina country-gungande titelspåret Settin’ The Woods On Fire kör igång. Det blir faktiskt inte mera rebelliskt än så, Det här albumet är rock’n’roll och hillbilly som snäll familjeunderhållning. Sympatiskt och trevligt och rätt välgjort, men aldrig särskilt farligt eller provokativt. Om något saknas så är det ju just attityd. Med titeln och konvolutet väntar man sig åtminstone någonting mera rebelliskt och tufft och provokativt. Men nej. Av tolv spår är åtta skrivna av Steve Bloomfield (ett tillsammans med Bob Burgos). Matchbox är en kvartett här och mycket mera hillbilly-osande än den senare, rockigare, och mera framgångsrika, sexmanna-uppställningen. Soundet är tunnare och enklare, närmare rötterna. Ibland är det till fördel, som den fina boogieballaden Put The Blame On Me och varmhjärtat mättade tryckar-balladen My Life- My Love, eller den sympatiskt rullande covern Who Can I Count On. 

Matchbox grundades redan 1971, men upplevde verklig framgång först under rockabillyvågen i slutet av decenniet. Här är det hillbilly, boogie, rock’n’roll och countryinfluenser om vart annat. Det är ett bra och kompetent framfört album, men kanske lite för snällt. Matchbox blev bättre, och större, i sin nästa reinkarnation.

Stadin Kadonneet: On Rookis Kalsa Hima.

Helsinforskvintetten gjorde ett styvt jobb att dokumentera glömda och/eller försvunna helsingforsiska folksånger, ”stadin styget”, på vinyl och CD. Sjungna på Helsingfors-slang, Stadin slangi, är albumet också en socio-lingvistisk kulturutfärd till ett svunnet Helsingfors. Undersöknings- och konsertprojektet som föregick albumet startade med frågan om man med Stadin slangi som grund kunde bygga upp ett eget kulturarv. Svaret ges inte minst med detta album, som samlar tolv högintressanta sånger. Titelspåret är en härligt böljande sång, som följs av den melankoliska Flamma. På B-sidan är Stadilainen Pisto en festligt explosiv, svängig och humoristisk, glädjesång medan Hamppari-Kalle startar som en melankolisk och dyster skildring innan tempot småningom stegras och lyfter. Solisten Anna E. Karvonen skriver i texthäftet att de slang-talande stadsbornas sånger har fått mindre uppmärksamhet i folkmusik- och folkloristikforskningen. Stadin Kadonneet lyfter mycket förtjänstfullt fram det här kulturarvet. Albumet avslutat vackert och känslosamt vemodigt med Mutsi Gamla, ännu en sång som förstärks av Anna Karvonens berörande, närvarande stämma. Vinylalbumet inkluderar också en CD-version av albumet. Plus för det.

(Musiken ur filmen) Ett Anständigt Liv.

Det här gör ont. På riktigt. Bara att se filmen eller att lyssna på soundtracket. Nationalteatern-legenden Ulf Dageby står för huvuddelen av musiken, men också huvudrollsinnehavarna Kenneth ”Kenta” Gustafsson och Gustaf ”Stoffe” Svensson medverkar musikaliskt. Filmen är ett mästerverk av Stefan Jarl och en djupt tragisk skildring av trasiga människors liv, inte minst på Plattan vid T-centralen. Men också hur Kenta och Stoffe försöker kämpa vidare, som vilsna vuxna, åratal efter den legendariska ungdomsskildringen Dom Kallar Oss Mods.

Filterlöst beskriver musiken i Ett Anständigt Liv hopplösheten, oron, uppgivenheten och brutaliteten som utmärker de utslagnas liv och inkluderar både tunga, otäcka och vemodiga stunder och toner. Ett krävande album men också ett mycket värdefullt album. Soundtracket lyckas, precis som filmen, skaka om lyssnaren/betraktaren på djupet. Det är en både naken och brutal, men samtidigt också respektfull, beskrivning av några utsatta människors liv på samhällets skuggsida. Den som inte berörs alls, ja, sådana människor har jag helt enkelt svårt att förstå, eller fördra.

Det här blir ibland så fruktansvärt starkt. Så otroligt sårigt lidande och uppskakande. Heroinet, Är Du Min Älskling är en sorts rockig och brutalt ärlig innehållsförklaring som träffar lyssnaren rakt i fejset. Låten Horsefixen är ett djupt dystopiskt ljudlanskap, tyst och skrämmande. Eva Blondin sjunger till Kentas akustiska gitarrspel på lo-fi inspelningen Att Sitta Inne Ett Tag, som ger ord åt känslor och tankar om en verklighet som är okänd och obekant för massan, ”medel-svenssons”. Samma gäller den djupt sorgsna Framtiden Bryr Jag Mig Inte Om, av Stoffe, där han skrovligt besjunger saknaden efter sonen, efter att han har slängts ut av sitt ex. Det är så tragiskt, så djupt mänskligt berörande. Denna lo-fi hemmainspelning kontrasteras sedan mot den studioinspelade och proffsigt producerade, men ack så djupt dystopiska och såriga Gnistrande Snö. Streetan är i sin tur en skoningslöst rullande instrumental boogie, som stegvis blir mera hektisk i takt med att ljudbilden accelererar och fylls ut, utan någon förmildring i sikte. 

Ett Anständigt Liv  beskriver brutalt ärligt och naket livet i utsatt utanförskap för de utslagna. I filmen konstaterar Stefan Jarl med sympati för de utslagna att många av dem har stora drömmar, men det är för stora drömmar, och att de krossas under dem. Andemeningen i filmen är att i ett skoningslöst samhälle spottas känsliga och svaga individer ut till stegvis undergång framför allas våra blickar. Samtidigt som deras liv och utsatthet kan sägas obarmhärtigt exploateras på film och i musik lyfts också en varm sympati med och förståelse för dessa luggslitna och mot oddsen stretande individer. De berövas inte heller sin mänsklighet, utan mitt i misär och kolmörker glimtar även humor och fan-anamma-ögonblick av livslust fram. Nej, det är inget njutbart avslappnande album, och det torde ju ingen vänta sig som har sett konvolutet. Det här är en skildring direkt från en dystopisk verklighet, från underjorden, öppet framlagd för alla att se, om man vill, vågar och orkar. 

B-sidan startar med den vemodiga, sorgsna Var Är Alla Polarna?, där texten noterar att många nu finns på kyrkogården eller driver på stan. Eva och Kenta gör sången tillsammans och igen slås man av Kentas fina gitarrspel och av texten. Ulf Dagebys sorgsna, djupt klaustrofobiska, dystopiska och välinspelade ljudlandskap omger DIY-inspelade och enkelt framförda låtar med huvudpersonerna, och det blir både effektfullt och välfungerande. Ett Anständigt Liv är ett angeläget soundtrack, som tyvärr inte har förlorat någonting av sin angelägenhet sedan det utgavs 1979. Nya generationer utslagna har vidtagit, droger har bytts mot andra, och samhället har bara hårdnat och socialpolitiken blivit alltmera skoningslös. Ironiska Köp Hela Livet sammanfattar krasst den kapitalistiska tidsandan, kort och exakt. Men i dagens Sverige är ojämlikheten större och resurserna mycket mera snedfördelade idag än 1979.  Den låten följs av Kentas och Evas fina, oroliga sång för sin son Patric och av Stoffes mera söndriga DIY-sång om sin son Janne. Det är nåt knas med Gustav, konstaterade överlevaren Kenta i filmen, och framför här minneslåten Gustav. Kärleken mellan de mångåriga nära vännerna och saknaden skriks ut, närmast ångestfyllt. Innan Nikke Ströms bas och Per Melins trummor klaustrofobiskt inleder och sedan får sällskap av Lars-Erik Brossners oerhört gripande och djupt avgrundsklagande klaviaturmelodi i Gallret. Det här är Ulf Dagebys vackraste och mest skoningslösa ljudlandskap på albumet, en stark och gripande avslutning, som dessutom stegras närmast till en protestsång, innan den naket och avskalat avslutas med malande trumma och piskrappssnärtande iskall gitarrdistorsion. Djupt gripande.

Plus två hiphop-tolvor:

Julma-Henri & Ystävät: Maanpetturi (12”).

En av de absolut tyngsta och fränaste regeringskritiska politiska hiphop-låtarna i Finland under denna regeringsperiod. Maanpetturi är framför allt arg kritik med fokus på Riikka Purras och sannfinländarnas ekonomiska politik i synnerhet, och regeringen Orpos politik i allmänhet. Det här är underground-hiphop med stenhård kritik riktad underifrån, för och ur de förfördelades och utsattas perspektiv. Den rösten är arg, besviken och upprörd idag. Julma-Henri vänder dessutom provokativt på perspektiven, och kritiserar Purra, men i förlängningen hela regeringen Orpo, för att svika, eller skarpare uttryckt förråda, Finland och finländarna. För ytterhögern, som alltid så självsäkert sveper in sig i nationalism och lägger beslag på nationalistiska symboler, är det säkert extra provokativt med låttiteln landsförrädare, de försöker ju ständigt, både indirekt eller direkt, lägga beslag på hur finländare, finskt och finländskt ska definieras. Den provocerande titeln vill nog främst väcka reaktioner, och eftertanke, om vad det är som sker i dagens Orpo-Purra-ledda Finland.

Levykauppa X förutspår att tolvan blir en samlingsklenod. Senast när det kommer ett officiellt fördömande så lär tolvan bli kult. Så brukar det gå. Maxin  vittnar samtidigt om hur impopulär den nuvarande regeringspolitiken är och om hur djupt klyftorna medvetet har vidgats och breddats, mellan de rika som får och ges, och alla andra, från vilka det bara tas. Ett år kvar till val, så jag antar att vi får höra och se en hel del andra regerings-missnöjda kulturella manifestationer innan dess. Det är ju också en av populärmusikens uppgifter. Att våga utmana, ifrågasätta, provocera. Och det kan man ju lugnt konstatera att Julma-Henry & Ystävät gör, med råge.

Sere & Silkinpehmee: Päärata (12”). 

Det är lite skralt med Manse-hiphop i min samling, men här är ett bra exempel på hiphop från Tammerfors, ännu ganska fräscht, trots något år på nacken. Jag köpte den i år i en nice skivbutik i Sörnäs. Päärata är ju huvudbanan, huvudleden för järnvägen, från Helsingfors till Tammerfors (egentligen vidare ända till Uleåborg långt norrut, men den senare delen berörs inte här). För Sere & Silkinpehmee är Tammerfors både ändstationen och huvudmålet. Päärata går dessutom som tåget, beatet rullar förträffligt bra och raplyriken är fyndig, ja, vi får ett hårt svängande beat som man genast vill dansa till. Härligt gung i groovet. Räppi Opetti lyfter in lite hiphop-pedagogik och vad de inte lärt sig på lektionerna, Pispalas är förstås en rap kopplad till stadsdelen Pispala, och Ite Tehty har ett bra groove, men är lite väl mycket tackord och interna kommentarer. Biitit Jotka Räjäyttää Maailman (BennyBen Remix) har en titel som väcker mersmak. Snyggt, Sere & Silkinpehmee. Det görs utmärkt hiphop i Manse också. Förstås.

Summary in English:

Magnus & Brasse: Det Är Serverat.

In the 1970’s Sweden made the greatest, most progressive and most socio-realistic, childrens TV programs in the world. Magnus & Brasse had a background in student standup comedy and became famous for children tv show Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter (Five Ants Are More Than Four Elephants). Basic idea: United We Stand. Still, Magnus & Brasse were not so openly political, instead they stood for a more childish and innocent humorous style. Det Är Serverat is recorded live and include great couplets, not least songs like Brasses Enmansband (Brasse’s One-man-band, which conclude music sounds much better when working together with others). It is entertainment, but with some sublime and valuable hints that united we stand strong.

T..S.T. : Gimme Gimme The Shock Treatment (2 LP)

Great harcore punk band from Västerås, Sweden. A classmate in secondary school ordered their self-named second album from Sweden, and it was superb. Took years before I found a copy, mint and unplayed, on a record fair in Helsinki. Before that I found their legendary debut-single in a shabby shop in Stockholm. Both are re-released on this wonderful compilation album, together with debut-album No Teenage Future. There are many great punk songs to discover here. And both vinyl discs come in white.

Matchbox: Settin’ The Woods On Fire.

The Rockabilly wave and musical movement were massive in Finland around 1980 (1978-1981). Matchbox were among the greatest British rockabilly stars in Finland, especially with hit song Rockabilly Rebel. Settin’ The Woods On Fire is an earlier album, before the big break, and the sound is rootsier, simpler, less well-produced, and, well, nicer. If anything, this album lacks some rebellious attitude. The cover and title may suggest otherwise, but there are no rebels in sight here. It is a well-performed and well-sung album, but a tad too nice. Influences from hillbilly, boogie, country and rock’n’roll are imminent but there’s not much of a rock’n’roll attitude. That will slightly change when the Quartet is replaced by a six-piece Matchbox, including three new members. Settin’ The Woods On Fire is a step in that direction, with many good, and a few great, tunes to show.

Stadin Kadonneet: On Rookis Kalsa Hima.

The Helsinki quintet did a wonderful job documenting and recording forgotten and lost folk songs from Helsinki, Stadin styget, sung with lyrics in the traditional Helsinki dialect, Stadin slangi. It is a socio-linguistic trail to a by-gone Helsinki. Anna Karvonen’s vocals are timeless and often moving. The vinyl album also includes the album on CD.

(Musiken ur filmen) Ett Anständigt Liv.

A deeply moving, deeply disturbing and sorrowful soundtrack album of the horrors of drug addiction and lives as society’s outcasts. Ett Anständigt Liv ( A Decent Life) is a brutally honest and naked documentary film by Stefan Jarl and a soundtrack album, where well-produced, eerie and disturbing soundscapes are combined with DIY lo-fi home recordings by the main characters of the film. It is a masterstroke that further emphasizes the points, the experiences of vulnerable individuals and the cold, metallic and emotionless soundscape of a brutal society, cruelly spitting out these vulnerable and unfortunate human wrecks. Haunting and essential.

Julma-Henri & Ystävät: Maanpetturi (12”).

One of the fiercest goverment-critical hiphop-songs released last year. The policies of True Finns leader Riikka Purra, and to a lesser degree the whole Petteri Orpo government, are fiercely questioned in this angry underground protest song. After all, True Finns claim to speak for the people, for the Finns, but in government drives what more resembles a class war, for the rich. Maanpetturi (Traitor) is a very provokative word and song title, and uncommon when pointed towards right wing extremists and the current Finnish government. The Far Right usually reserve the rights for themselves  to define who and what is truly Finnish. But who’s interest do they really promote? That’s the provocative question this protest hiphop cut seems to ask. Considering the weak track record of the Orpo-Purra government, this will most likely not be the last popular-cultural protest in a year leading up to the next parliamentary election.

Sere & Silkinpehmee: Päärata (12”). 

Tampere hiphop duo Sere & Silkinpehmee raps about the main railroad line in Finland, between Helsinki and Tampere (but which actually continues all the way to Oulu). For this duo, Tampere is their end point and home base. Great driving beats and well-written lyrics. Yes, it instantly makes you wanna dance, and overall it is a fine EP. Evidently, great hiphop is also coming from Tampere too, and that should come as no surprise.

So, here’s five albums and two maxi-12”:s, off the mainstream pop and rock lists and radar, with tv-comedians live, hardcore punk, rockabilly-hillbilly, progressive film music, concious place-based hiphop and urban folk songs. Take your pick.

Här var fem album och två maxi-tolvor utanför popens och rockens allfartsvägar, tv-komiker live, hardcore punk, rockabilly-hillbilly, progressiv filmmusik, politisk och plats-baserad hiphop, urbana folksånger. Gör ditt val.

When CD:s got out of fashion = great cheap finds

When CD got out of fashion many great albums became available almost for free. I am a vinyl fan, but I also like digital, and mp3 files are ok. However, what online usually misses is the album concept, the whole package, cover, liner notes, a well-planned album song order, even more pronounced on LP and MC, where the artist at best deeply taught through the running order as a process. What will start the album and side A, what ends A, what starts B, what ends B, and thus the album. What other cuts are to be placed where, in-between. The artist’s, and unfortunately often record company’s, vision of the album.

The physical album often includes a whole creative and artistic concept of the album, at best also interesting and useful information in liner notes, lyrics, pics, as well as a very thoughtfully planned and artistically impressive cover picture. And so on. An album can, and could, be a candy box for music lovers. 

In our current times, mainstream is totally based on songs, and too frequently songs without a context, except perhaps obtaining a place in a themed playlist. I love playlists too, and constantly enjoy making themed playlists, many of them for this blog. Albums, however, is another story. It is really the advanced course now - with hits and deep cuts mixed and a specific context for each cut instead of a continuous flow of separate fast food dishes for brains. I like songs both in a context and independently mixed in playlists. But I do not like AI-selected playlists and AI-recommended playlists, that’s muzak for the masses. Too much fast food music that follow ”safe hit-making” concepts.

There was a moment in time when LP:s were slumped out almost for free, in great stock-clearance sales, when they went out of fashion. Well, actually, even then many people liked and loved vinyls, and wanted different formats simultaneously, but the record industry didn’t. The industry margins and profits for CD:s were just so extremely much higher. They were so cheap to produce compared to vinyls. So, the industry tried to kill the vinyl (market) for the benefit of cheap CD:s, and stopped releasing new vinyl albums. The smart consumers bought great albums, singles and (currently insanely high-priced) rarities for ridiculously low prices then. CD:s in turn have been slumped out since online became The Format, and simultaneously made industry production costs even lower. And now we have AI-made muzak for the mass-consuming herds, sorry, out there. Bringing production costs to an all-time-low for these. AI could become the industry that Tin Pan Alley once was, but without any human excellence, without any heart or brain or feeling. It is perhaps the ultimate braindead muzak, repackaging the same same muzak fodder for the masses. But, fair enough, if you like it, you like it. We all listen too what we want, and like what we like.

Luckily, great and creative music is still produced, and vinyl is back, slightly, a little more and more each year. Even MC:s have sort of a small renaissance now, as more people currently want and seek alternatives to shallow and AI-made products online. Still, the analogists (new word?) are a clear minority, but an informed and mindful subcultural minority.

While analogue is increasingly in again, CD:s are still not desired on second hand markets, except as fine and cheaper alternatives for lovingly curated box sets, that you would not want to by as online files, and often can’t afford to buy on vinyl. Some rarer first generation or limited CD releases can also be pricey. But except on this small corner of the CD-market, it’s a finders market out there. More often than not, second-hand CD:s cost almost nothing, or did, even though there is also a small motion towards higher pricetags here too. So, this may be the time to buy a few of those albums on CD that you couldn’t afford before, when they were new, or to take some chances and explore unknown musical territory, as it currently might only set you back an euro or two. Even in bad times like these, that can be affordable.

To inspire that search, here area few second-hand one euro CD finds I made:

Bettina Schelker: Durst. Sometimes you just get lucky. Paid one (1) euro in a Helsinki recordstore for the Durst album on CD by Bettina Schelker. The cover was worn, but the disc is almost mint. Tender and chilly guitar-based pop in German. Great start with first songs Durst and Lugner, setting a vibe that just continues until the sweet and ending Kuss mich. A mellow and relaxed Sunday morning album. Durst was the debut-album (from 1999) by Swiss singer-songwriter Schelker, from Basel. It is a nicely mellow and poppy debut, great at times even. My copy was also signed on the cover sheet by the whole band, with a greeting from Bettina. Always a nice bonus too. I will listen to this album more than once. Quite a few times, probably. A surprising  and rewarding find in a crate for cheap CD:s.

MNW Music Network - Year 2002 Presentation (Various Artists). A promotion sampler CD of record label MNW:s artist-rooster in 2002. MNW is Swedish label Musiknätet Waxholm, which started as a progressive label, and still has many interesting artists on contract. A few years ago MNW released a wonderful box set of its first 50 years. 20+ CD:s of great and often, at least at the time, alternative music. Respect. This sampler in a cardboard record company sleeve was a very fine buy for 1€ from the same cheap CD’s crate where I found the Schelker CD. A year 2002 sampler from MNW with 20 cuts, 77 mins, for one euro? That’s a no-brainer. Didn’t take many minutes of listening to feel on the winning side. Already to know there is a cut by Masayah and one by K-Pist makes it worth one euro, and first song My Home Town (Radio Edit) by The Perishers settled it. 

The Housemartins: Now That’s What I Call Quite Good. The title says it all, really. Housemartins are good, excellent even, and this compilation includes their proudest single moments, as well as some great deeper cuts. Happy Hour, Build, Caravan Of Love, Think For A Minute, Five Get Over Excited and much more. Well-curated album with interesting, short comments about individual songs. Superb value for the price (1€), found in a fleamarket in Vaasa. I have had this album on vinyl since it was released, and it is nice to have it on CD too.

Tekla: Tekla. Svensk indiepop som jag främst kopplar samman med den utmärkta låten En Liten Svensk Stad, som också ingår här. Teklas bästa spår, tycker jag. En bitter, försmådd och svartsjuk upplevelse i och av småstaden. För mig är En Liten Svensk Stad också ett skri av längtan bort från småstaden. Och den kan jag bra förstå. Resten av albumet är också intressant och melankolin sitter i hela vägen. Mycket kvalitet för en euro. Tekla is value for money (1€ in a flea-market). En Liten Svensk Stad (A Small Swedish Town) is my favorite song with Tekla, and it is included here. A melancolic song, on a very melancolic album.

N.W.A. : Alwayz Into Somethin’ (CD-single). CD-singlar är ännu billigare än CD-album, och de kan vara intressanta, med bonusspår. Sällan hittar man N.W.A. i fyndkorgen för en euro. Har bara hänt mig med den här CD-singeln. Alwayz Into Somethin’ är välformulerad och dansant hiphop och singeln har dessutom två sköna och utmärkta bonusspår, Express Yourself och Something 2 Dance 2. Snyggt svart konvolut, dessutom. You seldom, if ever, find N.W.A. in a crate for bargain 1€ CD:s. This one I did find, surprisingly. A groovy ass-shaking single with two superb bonuses. Great find.

För Amnesty (Various Artists). Utgiven av Sveriges skivbolag med en artist-rooster som inte går av för hackor; Scocco, Plura, Lisa Nilsson, Dilba, LeMarc, Lundell, Kent, Robyn, Uno med flera. Och ett mycket angeläget stödprojekt, förstås, Amnesty International. Också inköpt för bara en euro på loppis, men Amnesty kan, ska, man gärna stöda på andra sätt. Hade nog köpt den om jag sett den som ny i skivbutik. Men nu, flera år efter utgivning, kom den emot för 1€ på loppis. Bra skiva som helhet. Själva stödspåret Tusen röster, med allstar-uppsättning, är angeläget och behjärtansvärt, men lyfter inte som låt så högt som man gärna skulle ha önskat. Bra, men inte outstanding. Det är däremot Himlen ser och himlen hör med Peter Le Marc & Dom Andra. Wow. Albumet som helhet är intressant och bra, och extra plus att sångtexterna ingår.

For Amnesty, with much of the (then and partly now) Swedish rock and pop elite participating. It is an interesting and well-done album, that also includes song lyrics. Amnesty International is of course a great benefit cause, at least equally important today as when this was released. I could happily have bought this one new in a record shop and be satisfied. Years after being released it was now a very nice 1 € find in a bargain CD crate. The all-star theme song Tusen Röster (A Thousand Voices) is good, but perhaps not the super track one would have hoped for. In turn, Himlen ser och himlen hör (Heaven Sees and Heaven Hears), by Peter LeMarc & Dom Andra is a superb highlight.

Broder Daniel: Broder Daniel. Först ut är underbara Underground, senare temasång för den superba generationsfilmen Fucking Åmål, om tristessen i att växa upp i en småstad långt från alla händelsers centrum. Redan här är albumet ett briljant fynd för 1 € på loppis. Sen kommer Work, också briljant, och så vidare. Legendariska Broder Daniel, där Håkan Hellström började sin karriär före solo-starten, men där Henrik Berggren alltid var fixstjärnan, har sitt egna, starka och unika, sound. Berggren skriver och sjunger rakt ut sitt hjärtas ångest och längtan i BD. ”Oh, We spend our time./Watching Days go by/We just watch them pass”, sjunger han i Life Is A Bubble. En stark låt heter Sorrow, en annan Confusion. Ja, det är mycket Weltschmerz och tonårs-angst här. Många kände igen sig i det. The Young and The Old är en fin och försonande akustisk avslutande ballad.

Håkan är inte med här, men det spelar ingen roll. Svensk pop och rock vann mest på att få både Håkan och Broder Daniel som artister, samtidigt. Båda är fantastiska, på olika sätt. Här är BD ännu, som de sjunger, underground, men det kom snart att förändras, inte minst via Fucking Åmål och med det legendariska live-framförandet av Shoreline i Sen Kväll med Luuk. Men det är senare. Det här självtitulerade albumet står på egna ben. Ett superbt fynd för 1€.

First cut is the superb Underground, a song that later was the famous theme song of celebrated growing-up movie Fucking Åmål, about the tristesse and boredom of growing up in a small town. Already this magic song makes the album a stunning bargain for 1 € in a flea market. But there are many other highlights here, on a wonderful melancolic Swedish pop album, that has Henrik Berggren’s teen-angst filled songs and sound center-stage. Here BD are still somewhat underground, but that soon changed.

So there you have it, 6 fine CD:s and a CD-single for 7 euro. Bought together as a bundle on a flee market, I probably would have got them all for a fiver. And that’s a lot of music, really good music, for a very cheap price. Seven for seven euro is also a very decent price.

All second-hand. And that’s sustainable too.

RSD 2026

Saturday was international Record Store Day. Always a great day.

Cynically, though, Record Store Day 2026 is again an opportunity to buy mainly over-priced, unique and limited versions of albums that soon will be out again in other formats and forms, but then perhaps to lower prices and as part of new packaging. Some new RSD albums are repackaged in new forms or formats after the actual content has already been released earlier, sometimes more than once, but not before  on colour vinyls, in special packaging, with bonuses, or are now first time on vinyl and so on. And there are also albums, singles and maxis that are really new, cool and fun. Or back after having been out of print for years.

This may sound a tad grumpy, but, actually, I like RSD, and I was yesterday at Black & White in Helsinki at 08.30 am, and later visited X, in Turku.

Record Store Day started as a wonderful, fantastic idea to help independent record stores worldwide to survive when sales slumped overall. It was a helping hand from bands, artists and music community with special and limited editions released on a specific day, and only that day. When the records were sold they were sold out. For good. It was a beautiful idea. It worked perfectly. And what works very well will sooner or later be hi-jacked by more scrupulous commercial interests. Cynical selling strategies now replace part of what was a true music community ideal at the beginning. RSD is not that same community thing with great price-worthy products for fans and buyers in order to support alt independent recordshops. It is now much more profit-making involved, prices have increased, record industry uses the day for triggering sales and maximizing profits, and some buyers are not music fans or listeners at all, but immediately sell limited RSD albums further to collectors and fans online. But at least it is still a very good day selling music for independent record shops, a day of interesting products for true music and record store lovers and for artists a day to release some fun and valuable additions to their discography, and for the record-loving community a day to remember that the independent record shops surely need and deserve this boost too. 

So despite all increased commercialism during later years I do like RSD, and take part when I can. Simultaneously I also support independent record shops this way.

Record Store Day is a great day!

This year was no exception. And it was an expensive day again. This year was no exception. One of the fun, and risky, things is that you never know which records are in which store of all that are released worldwide. Somewhat stressful, somewhat fun. Which shop to choose if there are more than one? The most attractive releases will sell out immediately. So choose wisely where to go. I actually found all that interested me this year, adding another problem, what to choose?

Had to think hard and put a few records back. It’s easy to go bananas and buy too much. Much more than your personal economy can stand that day.

So, what’s in the bag on RSD 2026?

Bruce Springsteen & The E Street Band: Live From Asbury Park 2024 (5 LP)

A-Ha: Analogue (2 LP)

Air: Moon Safari - The Athens Concert (LP)

Furniture: Brilliant Mind (12”)

Hadn’t expected to get the Bruce livebox (first time on vinyl), or planned for it, as I arrived half an hour after B&W opened, but there were two sets left, so I grabbed one. Two minutes later I guided another happy customer to the last box set left and a minute after that I had to tell an unfortunate customer that the last was gone and sold. He explained  in detail what he had heard and read about the box set concert. I wished him best luck to find a set in another record shop. Record store customers are part of a great global community. You can feel it on days like these. But I always love to visit record stores, where ever I go, live or visit. A city without a record store is no city. Period. 

About 20 Bruce box sets had arrived to B&W and obviously, doing the math, about 18 were sold in the first half hour, all in about 45 mins. Quite good sales for the independent recordshop. There are not that many thousand sets worldwide (6050) and Bruce is The Boss. A true American Hero in times when heroes are badly needed here, there and everywhere. Is this live box set any good? Review will follow later. But what I’ve heard already is very promising.

First on my to buy-list this year was actually Air’s live album from Athens, great debut album Moon Safari Live (4500 ex released worldwide). I instantly loved the mother album and have heard that Air are ace live, so this was a must. I have heard it once, and I am definitely not disappointed.

Under-rated at the time, Norwegian pop wonders A-Ha has transformed into one of the major synthpop bands, well actually one of the really important and great pop bands. For this year’s RSD the 20-year Anniversary of Analogue is for the first time released on vinyl (2500 ex worldwide). As they put it on the hype sticker, ”Analogue Is On Analog!”. Wonderful album, nice to have on vinyl too.

Furniture’s Brilliant Mind was a great pop single released on alternative Stiff Records. Now the 12” is out (500 ex worldwide) in a fine-looking colored maxi (red/white) for RSD. And music-wisely it’s a stunner. I had forgot that one but suddenly remembered it when I was already out the door, returned and checked the crates, and there was one single ex of it. Enough for me.

Due to buying the more expensive (but not over-priced) Boss boxset I had to leave some fine albums in the store, I had my RSD budget. Did not buy The Jesus & Mary Chain, Ghost Funk Orchestra, Annie Lennox, Motörhead and Frankie Goes To Hollywood, for example. Quite a lot if interesting titles released on RSD 2026. Again.

Until next time.

Post script: I bought the Frankie Goes To Hollywood collection of BBC Radio One performances 1982-1983 the following day. And, wow, it is marvelous. The old myth that they were the product of Trevor Horn’s production can forever be scrapped. They were a fully competent, hugely entertaining and highly talented and funky unique pop band, before they even met him. These wonderful early live cuts certainly proves these cats could play, provoke and perform.

iPod Shuttle Playlist 16.4.26

Time for another, third, iPod shuttle list. I decided to test properly and made three shuttle lists, 76 songs in total. What’s on today? I know when I hear it and you when you read it. But it’s music good enough to be on a 30 Gb iPod. So not anything out there, but something good out there. And one conclusion thus far is that the shuttle function seems to favor Lars Winnerbäck. Among my personal favorite artists, of course, but surprisingly often a random choice here.

Tid för ännu en, tredje, iPod shuttle lista. Jag beslöt att testa ordentligt och köra tre shuttle listor, 76 sånger totalt. Vad hör vi där? Jag vet först när jag hör det och ni när ni läser det. Vet bara att det är musik som är tillräckligt bra för att finnas på en 30 Gb iPod. Så, det är inte vadsomhelst därute, utan någonting bra därute. En slutsats hittills är att shuttle-funktionen verkar favorisera Lars Winnerbäck. En av mina favoritartister, förstås, men överraskande ofta det slumpmässiga valet här.

iPOD SHUTTLE PLAYLIST 16.4.2026

Motherless Child/ Martin Gore

Hertz 4/Jan Delay

Se Dig Om/Lars Winnerbäck

Sonate In F-Doll/Deichkind

Streichholzmann/Die Toten Hosen

Poor Abbey Walsh/Marvin Gaye

Pollenchock Och Stjärnfall (Live/Bonus)/Lars Winnerbäck 

Doof (Live) (7”B)/Die Ärzte

Sie Kann Nicht Tanzen/Jan Delay

Wunder Gescheh’n/Nena

Tag Am Meer (Jaeger & Sampler Rmx)/Die Fantastischen Vier

I Stockholm/Lars Winnerbäck

Instinction/Spandau Ballet

Socker/Kent

Mein Ding (Unplugged Live)/Udo Lindenberg

Tuulentyttö/J. Karjalainen

Out Of Body (Edit)/Innersphere

Empty (Burning Island Edit)/Narcissist?

Skisser För Sommaren/Kent

Wayne Intro 1/The Flaming Lips

Raveheart/Jan Delay

Who Killed Bambi/Ten Pole Tudor

Cry Wolf (Live)/A-Ha

Waldspaziergang Mit Folgen/Die Ärzte

Generation Ex/Kent

Thus far, and by far, the best random playlist that shuttle function chose. Building on from a slow start via vibrant party tunes, back to a short break of reflective mood and, yes, silence,  and then on again. Three songs by greats Kent and Jan Delay shows again that shuttle like to cluster a few songs with the same artist. As long as they are as good as Kent or Jan Delay, or Lars W, that’s fine.

Random Mix 3: Surprising and fun choices, like it should be.

Hittills överlägset bästa slumpvisa urvalet med shuttle-funktion. En mix som bygger upp från en varligt långsam start via drivande partyspår, tillbaka till en kort reflektiv paus och, ja, tystnad, för att sedan dra igång partyt igen. Tre spår vardera med de utmärkta Kent och Jan Delay visar igen att shuttles slumpval gärna klumpar ihop några spår med samma artist. Så länge som de artisterna är lika bra som Kent, Jan Delay, eller Lasse W, är det helt ok.

Slumpartad Mix 3: Överraskande och kul låtval, precis som det ska vara.

iPod Shuttle Playlist 15.4.26

Here’s another shuttle playlist, randomly chosen from 3167 songs by using the shuttle function on my iPod. Ännu en playlist, slumpvis utvald från de 3167 sångerna på min iPod. Jag använder shuttle-funktionen, som slumpvis blandar sånger. First test resulted in a very interesting playlist, by chance, so let’s test again. Första testomgången resulterade i en intressant spellista med slumpens hjälp, så jag försöker gärna igen. Let’s Roll!

IPOD SHUTTLE PLAYLIST 15.4.26

 Coldplay & Nazis/Waving The Guns

Win Win Win (Live):Die Fantastischen Vier

Graffwriters/Narcissists

Anarchy In The UK/Sex Pistols

Lähtisitkö/VilleGalle feat. SANNI

Ethiopie (12”)/Chanteurs Sand Frontieres

Riisinjyvä/J. Karjalainen

Cap In Hand/The Proclaimers

Lång Väg Hem/Lars Winnerbäck & Hovet

Paikka Auringossa  (7”)/Lapset

Hoffnung/Jan Delay

Do You Realize??/The Flaming Lips

Picknicker (Live)/Die Fantastischen Vier  

Du Gamla, Fria Nord/Lars Winnerbäck

Too Busy Thinking About My Baby/Marvin Gaye

Suburbia (7”)/Pet Shop Boys

November/Pernilla Andersson

Bonnie & Clyde/Die Toten Hosen

Go West (Live)/Pet Shop Boys

Rannte Der Sonne Hinterher/Antilopen Gang

Rakkauden Työkalu/Leevi & The Leavings

Dein Herz Schlägt Schneller/Funf Sterne Deluxe

Yksi Kerrallaan/J. Karjalainen

Jung Wie Du/Nena

Gestern War Nicht Besser/Antilopen Gang

Blue Christmas (BBC Radio Session)/The Proclaimers

Cosmo’s Factory

One of the three very first albums I ever heard. The other two were less significant (The Osmonds and Little Jimmy Osmond). I heard them on my cousin’s transportable Philips (I think) recordplayer. But Creedence Clearwater Revival’s Cosmo’s Factory has stayed with me throughout my whole life. What an eternal classic. 

I have this album on LP and CD and in box form. One LP cover is signed by Cosmo Clifford and Stu Cook and of course framed. And I have it on LP as expensive Original Master Recording. That’s the one I listen to now. But is the sound really that much better on an original master recording? It is great, of course, but this is grassroot rock and no studio wizardry work. It’s just plain, honest, and  superb rock’n’roll, and all the better for it, and it is a landmark rock album. But how much better technically can it actually sound? Slightly clearer and more distinct instrumentations, sure, especially for drums and cymbals, and clearer vocals. It is all nice, but, really, the difference is not that overwhelming. Still, slightly better and purer clarity is always better than not. So I prefer this version, of course. 

However, the song content is the real deal here and, gee, Cosmo’s Factory is just marvelous throughout. About half a century later it still sounds superb, and as an album you won’t get tired of. Ever. Some of my favorite CCR tracks are here too, like Travelin’ Band, Lookin’ Out My Back Door, Who’ll Stop The Rain and Long As I Can See The Light. I still remember when I first heard the last song live with Fogerty for the first time, in 1997. Cold chills and goosebumps all over. Breathtaking. Up Around The Bend is fine here too, but has later developed into a live favorite with Fogerty, as he has breathed new life into this rock stockpile. And of course here are also the long and wonderful guitar exercises backed by a solid and tight rhythm section, Ramble Tamble and especially I Heard It Through The Grapevine. Run Through The Jungle in turn became a valuable Vietnam war protestsong. There is not any bad songs here, all are truly ace. 

Impressive stuff, and even more so when remembering that CCR at this time made five great albums in less than three years. Mindblowing. Genius.

iPod Shuffle Playlist 14.4.26

Yes, I have (for now at least) a working 30 Gb iPod, filled with music. Put it in shuffle mode for the first time, that means songs are played in random order. I usually play playlists. Currently there’s 3167 songs on the iPod. What will we hear? Here is my first playlist based on my collection on iPod, but put together totally in random order, by chance. These are the first 25 cuts in random order. För närvarande har jag en fungerande 30 Gb iPod, fylld med musik, 3167 sånger för att vara exakt. Så vad hör vi? Här är min första spellista som satts ihop helt slumpvis, med shuttle funktionen, en automatisk blandning av låtar. Här är en spellista för 14.4 med 25 slumpvis utvalda låtar. Let’s Go!

IPOD SHUFFLE PLAYLIST 14.4.26

Lucille(Live)/Hurriganes

Die Hard/Die Ärzte

Escuta Aqui/Biquini Cavadao

Auf Einmal Warst Du Da/Nena

Man Tut Was Man Kann/Waving The Guns Feat. Fatoni & DJ Joaf

Suddenly Everything Has Changed (Live)/The Flaming Lips

Antinazibund/Sportfreunde Stiller

Victor Jara (Live)/Mikael Wiehe

Där Elden Falnar (Men Fortfarande Glöder)/Lars Winnerbäck

Cowboys/Kent

Knallbonbon/Deichkind

Yoshimi Battles The Pink Robots (Live on KEXP 2002)/The Flaming Lips

A New England ( John Peel Session1984)/Billy Bragg

Der Picknicker/Die Fantastischen Vier

Vårdag I November/Lars Winnerbäck

Monsterteorin/Lars Winnerbäck

Hard Times/John Legend

Populär (Live)/Die Fantastischen Vier

Nowhere Fast/The Smiths

Die Stadt Die Es Nicht Gibt (Live)/Die Fantastischen Vier

The Prisoner/Paul Oxley’s Unit

Keine Antwort/Nena

Manhattan Skyline (Live)/A-Ha

Jag Är Hos Dig Igen/Lars Winnerbäck

My Song 9/Nova Heart

Det våras för C-kasetten? del 2

I mitt förra MC-inlägg nämnde jag både vintage- och nyproducerade C-kasetter, så här blir det lite prov på både och. Here are some fine examples and reviews of both vintage- and newly produced tapes:

Hurriganes: 16 Golden Greats. Exempel på riskerna med beg kasetter. Ställvis burkigt sound på grund av avmagnetisering. Spelar hyfsat bra, men början på Say Mama och sista sekunderna av Do You Wanna Dance och Get On från mitten ungefär är lo-fi och blir ännu mera burkigt sound innan det igen är ok just innan slutet. I An Awful Crime är soundet så svagt ställvis att det knappt hörs.  Ok, ni fattar. Betalade 9 euro för originalkasetten från Love records. 16 Golden Greats är en samling av i huvudsak singelspår som inte gavs ut på albumen. Några av Hurriganes bästa låtar, dessutom, så ett måste i samlingen. Just den här kasetten är speciell såtillvida att informationslapparna på själva kasetten är förväxlade så att låtlistan för sida A finns på sida B, och vice versa. Ljudkvaliteten är lite bättre på B-sidan men på min favoritversion  av Blue Suede Shoes sjunker soundet ställvis till lo-fi. Singelspåren Blue Suede Shoes, I Saw Her Standing There, Do You Wanna Dance och Good Morning Little Schoolgirl är bland det bästa Hurriganes gjorde. Magnifika, fräscha och unika versioner av gamla klassiker. Det frenetiskt pumpande drivet i originalet Oh Baby Doll behöver också nämnas. Suveränt. Tungt svängande Keep On Movin’ avslutar albumet. Det finns en senare CD-version som lägger till nio spår (25 Golden Greats), men förlorar samtidigt en hel del av originalets dynamik och balans, som känns mycket väl genomtänkt. Men på just den här kasetten sviktar tyvärr soundet lite på ett par ställen. Det här kasett-exemplaret är lyssningsbart, med vissa lo-fi brister. Kanske var det lite beaktat i priset, men det är ett album jag gärna har i olika format. Nu också på C-kassett. Ett mint exemplar skulle sannolikt ingå i de (sex) album som skulle tas med till en öde ö (se del 1).

Rugged Mind: Session Vol. 1 - No TV Raps.

Great beats, recorded on four turntables in Hamburg 2022. Mixed live in a hiphop underground radioshow. Some great stuff on this MC. Only 100 produced and of course sold out. Relentless drive, no wonder the price for this MC mix is already around 20-30 euro. My copy is number 83/100. This mixed party tape starts with Maintain’s Steady Schemin’ and without losing any momentum on side A include, among others, fine cuts from AMP Boogie (Bluntly Speaking) and Maja Guard (Guard U Now). Side B begins equally relentlessly with Rollin’ Over You (RM Edit) by Street Connect. It’s another side of tight and strictly underground hiphop grooves and beats. Another fine mix on the fly for the radio show by Rugged Mind, combining interesting cuts. MC package includes both digital download link and a sticker. Legacy raps fat rhymes on That’s How I Live and Camouflage Large Click is well represented by a groovin’ Heavy Hitters. Yes, I really wanna hear these dudes mixing on the air. This Session really show their skills for finding and mixing great underground hiphop, hardcore, gangsta and more. There’s constantly more highlights, like Shazam X’s Respect Costs More Than Money (RM Edit). Good point. And Lin Que brings some badly needed female hiphop into the mix with Let It Fall (RM Edit). Hood Thang by Thachamba is more fine hardcore reality messages from the underground. The mixtape ends on a high note with cuts by Sounds Of Rage (Superfly), Rubbabandz (Purple Rain) and, lastly, a faded down Hate Runs Deep by Saukrates. Yes, these are raps we most likely won’t hear on TV. Excellent stuff. Excellent and exceptional tape. 

The Originals 1 (Various Artists). Inköpt ny för tio euro i en cool skivbutik i en perifer Stuttgart-förort. Gavs också ut på LP 2021, men jag valde MC med digital download. Lite best of both worlds, alltså, analog-digital. Det här är nusoul, inga gamla inspelningar, utan högaktuella soul- och funkband. Gizelle Smith inleder snyggt med ett tungt soulgroove i Jonny och sedan rullar det bara på. Spänn fast säkerhetsbältet, här gungar det vilt. Instrumentala Asphalt Homeland med Ghost Funk Orchestra bjuder på en helt oemotståndlig basgång, följd av Hot Border Specials dansanta svettiga discosoul i Fresher Under Pressure. Supertungt drivande funkrytmer på Rocket Ship av Shawn Lee’s Ping Pong Orchestra före The Supertights avslutar med smooth soul i Sweet Extasy. Utmärkt.

Leevi And The Leavings: Turkmenilainen Tyttöystävä. Leevi & Co:s sista studioalbum. Stark start med titelspåret följt av Toteemipaalu. Leavings höll fast vid sitt vinnande koncept, sympatiskt svepande melankoliska melodier och stämningsfull sång och körer. Inte deras bästa album, men ändå en utmärkt svanesång för ett djupt älskat band som superbt förstod sig på och tolkade den finska folksjälen i ord och toner. Vackra Yön Tuoksut skulle bara kunna skrivas av Gösta Sundqvist. Leavings-magia.

Ett vemodigt och stämningsfullt instrumentalparti (Muurahaisen Munat) ingår på B-sidan, före den maskulint rytmiska groove som utmärker Miesten Kesken. I serien finländskt folksjäls-mörkt och moll-fyllt vemod passar titeln Kuudentoista Vuoden Yhtäjaksoinen Sade väl, på en finstämd ballad, före den vackra hiten Kyyhkynen Ja Kyykäärme, vars vackra och lugnt vaggande melodi avslappnar och avväpnar lyssnaren till ro, förstärkt av en sångtext som vädrar vardagsrealism. Utmärkt avslut på ett utmärkt album.

Albert Järvinen: Ride On. Gitarrvirtuosen Albert Järvinens första soloalbum, 1974, efter att han första gången lämnat Hurriganes. Många framstående gästmusiker på ett rockigt album med stort utrymme för Abes gitarrspel. Flera instrumentala spår och gästsångare på de övriga. Abe river av rock’n’roll, blues, boogie. A-sidan avslutas lite överraskande med en förtjusande Don’t Be Cruel, i långsam och lätt boogietakt. Goin’ To Louisiana är istället en tung bluesboogie, där Abes gitarrspel flyter flinkt och sångmicken sköts förträffligt av Isokynä Lindholm. Järvinen-originalet Patchy Moss är en annan höjdpunkt, som dessutom har namngett en fin senare samling Abe-inspelningar. Här visar Järvinen igen prov på sin enorma spelskicklighet. Ändå tycker jag att Abes solon kom allra bäst till sin rätt i de mera tidsbegränsade och sylvassa soloinsatserna med Hurriganes. Species Quattour erbjuder en svängig och, förstås, gitarrintensiv avslutning på albumet. Utmärkt.

Albert Järvinen: Ride On. First solo album by Finnish guitarist legend Albert Järvinen. Many great guest musicians and wide playroom for Abe’s exceptional licks and solos. 

Leevi And The Leavings: Turkmenialainen Tyttöystävä. Last studio album for this legendary Finnish poprock group, with a strong signature melancolic and nostalgic Finnish soundscape. Another fine (and final) album.

The Originals 1 (Various Artists). Great compilation of new soul and funk. Great cuts of heavy deep funk and sweaty discosoul, flavored with some smooth soul and dancefloor-grooves. Excellent.

Rugged Mind: Session Vol. 1 - No TV Raps. Blandband som mixats live på fyra skivspelare i Hamburg under en radioshow underground hiphop. Superbt urval artister och spår, en mix som både är samhällskommentarer från underground-scenen och ett riktigt bra party-blandband med attityd. Superbt.

Hurriganes: 16 Golden Greats. Wonderful collection of single-cuts and a few remarkable album cuts from Hurriganes’ early Love Record-period. A later version included nine more cuts, 25 Golden Greats, but lost the great dynamic and balance of the original album. Marvellous.

Musikskribenten Andres Lokko regerar

Andres Lokko är kanske den viktigaste och bästa musikskribenten och -kolumnisten på svenska. Ja, i alla fall en av de allra bästa.

If you only read one music columnist in Swedish, Andres Lokko is a great choice. His columns and reviews and comments on popular culture, society and politics have been republished, thus far, in four book compilations. Highly recommended (I have read the first three and currently wait for a copy of the fourth, 2020-2024).

Som en av fyra giganter ingick Andres Lokko i det magnifika Feber-gänget, som gav ut den kanske bästa bok som getts ut med musikrecensioner och -krönikor. Jag tror ingen bok har blivit så dyr för mig. Nej, den häftade boken var ju inte dyr i sig, men alla album och boxar som jag köpte efter att ha läst om dem i boken Feber blev sammanlagt väldigt dyrt.

Feber började som en uppskattad blogg och det bästa kom sedan ut i bokform. Och Feber, boken, är en klassiker, minst sagt. En låtfixerad Feber 2 utkom senare, och var också bra, men ändå inte lika omtumlande för mig.

Andres Lokko stod också bakom musiktidningen Pop, som ska ha haft Per Gessle som första prenumerant. Tyvärr finns den inte längre kvar. Och han gav senare ut sina kolumner i tre tjocka verk, det tredje med kolumner fram till 2019. Den fjärde och senaste krönikesamlingen, 2020-2024, har jag faktiskt, tyvärr, inte läst ännu, men den finns på beställningslistan. Och väntas inkomma i dagarna  (och lite senare blir det recension här, förstås).

Först berördes jag mest av band ett och två, kanske för att jag relaterade lite tydligare till banden och låtarna där. Men nu, när jag igen läste om det fristående band tre, börjar jag omvärdera. Det tredje bandet var kanske det viktigaste av de tre.

Inte så att jag omvärderat musiken eller banden eller artisterna han skriver om. Ok, i något fall, kanske. Inte heller för att jag omvärderat Band 1-2. De är fortfarande sagolikt bra. Måste-läsning för musikskribenter och seriösa musikfans. Men del tre är kanske särskilt viktig för allt vad han skriver om vårt samhälle, om fascismens återkomst och om kultujournalistikens nedgång och om varför populärmusiken är viktig. Insiktsfullt, provokativt, öppenhjärtligt, bitskt och ibland raljerande. Och så j-a rakt på sak, ärligt, och välformulerat.

Det är alltså lite mera samhälle och politik än tidigare, mera om musikens samhällsrelevans. Populärmusikens, uttryckligen. Sedd och uppfattad i ett både allmänbildat och sakkunnigt perspektiv. 

Andres Lokko är kanske en pop- och rocknörd, men han är långt mera mångfacetterad och kulturellt bildad än att kunna avfärdas som så. Och varför skulle det egentligen ens vara något negativt, eller mindre värt, än att vara konstkritiker (konstnörd) eller symfoniorkesters-nörd? Get it?

Andres Lokko sätter fokuset på känsliga fenomen och samhällsfrågor och attityder i vår slätstruket genomkommersialiserade lagom-samtid där minsta gemensamma skval-nämnare blivit kung och AI-producerad muzak toppar poplistor. Och där kulturjounalistiken i allt högre grad, liksom samhällsjournalistiken, nervöst följer trenderna och nogsamt aktar sig för att sticka ut. Musikkritiken, kulturkritiken, liknar alltmer ett följajohn-spektakel i kommersialiseringens tecken. Det är väl därför främst  gubbarna och gummorna gör relevant samhällskommenterande rock- och popmusik, Bruce, Neil Young mfl, medan många yngre drar sig för att tycka nåt, och riskera skrämma bort Maga- eller andra ytterhöger-lyssnare. I en sådan tid behöver vi också en Andres Lokko, och röster som hans, mera än någonsin. 

Låt mig bara ta tre korta citat från den tredje krönike-samlingen:

”Den romantiska komedin är Hollywoods svar på sopkompressorn i Stjärnornas krig. Det finns ingen möjlighet att fly när rummet bara krymper och krymper. Få saker i konsten öppnar fler möjligheter än exakta mallar och deadlines.” (s. 208).

”Så är vi där igen: dinosaurier i gul slips som ser kommunistjävlar överallt. Själv läser jag Livingstone och om Corbyn. Jag tycker verkligen om vad de säger, vad de vill. Det känns oerhört modernt. Precis som Bernie Sanders. Tänk om de inte alls är kommunister? Eller om de inte ens bryr sig om att de kallas för det? Tänk om de bara anser att solidaritet är ett trevligare post-ideologiskt fundament för framtiden än egoism och nationalism?” (s. 354).

”På sociala medier fnissade personer - som i vanliga fall verkar både smarta och bildade - rått åt spontana minnesord över den oefterliknelige Scott Walker, eftersom de inte visste vem han var… Den svenska kultursynen har aldrig, i alla fall under min livstid, varit så provinsiell, så demonstrativt skygglappsförsedd, som just nu. Men det riktigt obegripliga är hur den dessutom verkar vara stolt över det.” (s. 567).

Och ännu ett sista citat:

”Över trettio år har flytt sedan Claudia Fontaine körade bakom The Special A.K.A. på singeln ”Racist Friend”. När jag hör den nu klingar refrängen med än starkare emfas år 2018: So if you have a racist friend/Now is the time/Now is the time for your friendship to end.” (s. 481).

Ni fattar. Andres Lokko sätter tummen på vår tid och trycker till. Det kanske irriterar, upprör, gör ont, men också helar och ger hopp. Hans röst har kanske aldrig varit viktigare än just nu, i vår  trumpistiskt toxiska och ondskefulla samtid. Andres Lokko behövs. Kan varmt rekommendera de tre första krönikesamlingarna, och ser fram emot att mycket snart läsa den fjärde och nyaste (från åren 2020-24).

Andres Lokkos krönikor är insiktsfulla, de är betraktelser och recensioner av musik (främst) och annan populärkultur, ofta också kopplade till samhällsfenomen och samhällsutveckling. Populärkultur, samhälle och politik hör ju ihop. Populärkulturen har också en politisk dimension. Sedan får till exempel Eurovisionsfestivalen fortsätta hyckla och påstå något annat (varför gäller då andra regler för krigförande Israel än för Ryssland?).

Velvets, Bruce, Elephant9, Damn The Band, Ganes

Five more interesting albums to check out. Again, nice listening through these again. And again, music from different genres, rock, jazz, hiphop.

The Velvet Underground: VU.

First, VU is not a regular album, and not a proper Velvets album, but a collection of previously unreleased recordings. Released in 1984, it came out long after Velvet Underground had left the world stage as a working band. Recorded between February 1968 and September 1969, it includes 10 tracks from Velvets prime time. And it is a lot of interesting, prior unreleased material here. In short, VU is a very rewarding complement to the proper Velvets album. A must for serious Velvets fans. 

A-side include two more Velvets songs titled after a woman saying… This time Stephanie Says, a smooth ballad that easily is another says-highlight. Lisa Says is another fine song, if not fully in the same class as Stephanie. Overall, the two songs from 1968, including Stephanie, with the original four Velvets are, not surprisingly, the best cuts here. The other eight are from 1969 with the later Doug Yule-quartet, after he had replaced John Cale. They are generally very good too, in some cases excellent.

VU is a welcome and fine addition to the Velvet Underground song treasure. It is a compilation of moments and cuts prior missed and unheard. But it is not a Velvets album proper, and it is not on par with the albums that the active group The Velvet Underground released. That’s vital to remember, and therefore it is better to start there and later complement with this fine album.

Bruce Springsteen: BossInEastBerlin - Anatolia (3LP).

Classic Radio broadcast from East Germany, presenting The Boss live in East Berlin on July 19th 1988, over 3 LP:s. Great setlist and great concert. According to Discogs there is also a 3 CD version available that includes the whole concert, with four cuts that are said to be from audience sources. I bought this 3 LP album in a record store in Helsinki, not in Germany.

Wonderful concert opener Badlands is unfortunately interrupted in the middle by a short radio broadcast announcement. It increases the authenticity of course, this really is The Boss in East Berlin, but sadly disturbs a great version of Badlands. Bruce and The E Street Band then continue with The River and Promised Land. Hard to imagine a greater start. Deeper cut Spare Parts ends a wonderful side A.

On Side B Bruce takes a strong political stand with War, followed by Born In The USA and cover Chimes Of Freedom. The audience go wild and loudly sings the chorus in an amazing version of Born In The USA. A definitive highlight, perhaps the highlight on this album. Unfortunately the short speech Bruce gave before Chimes Of Freedom is not included on this recording, but the song itself is magnificent and can’t be underestimated. This landmark concert has been referred to as a significant moment for raising freedom sentiments that contributed to the development that later lead to the fall of the Berlin Wall in 1989. An interview with Bruce is included (and simultaneously translated to German), where he explains how overwhelmed he is by the audience and their knowledge of the songs. Fine instrumental Paradise By The C with saxophonist Clarence Clemons in the driver seat closes this wonderful and significant side. 

The second record brings in both classic hits and deeper cuts on side C. I’m On Fire and Dancing In The Dark as well as I’m A Coward and Light Of The Day. The audience gives a roaring response. Side D is on paper perhaps the most formidable side, packed with classics Born To Run, Hungry Heart and Glory Days. 

Side E starts and finish with wonderful covers of I Can’t Help Falling In Love and Sweet Soul Music respectively, and three fine Bruce originals in-between, before Side F brings closure to a superb concert experience with Raise Your Hand and a pumpin’ Twist And Shout. The sound quality is quite fine throughout, some smaller dips of muddiness in sound, but overall good technical quality, not excellent or exceptional. The concert, alas, is excellent. Bruce and the Band are in superb form and they really give their all here. An exceptional performance. 

Elephant9: The Greatest Show On Earth (LP + CD).

This Norwegian jazz album starts slowly in a mellow rhythmic mode. Almost eerie soundscapes in mesmerizing Way Of Return. The Norwegian trio was among the best things that happened on the jazz scene in the 2010’s. After the slow and meditative start on the album, Actionpack 1 certainly do credit to its title, directly increasing speed and intensity from the go, before settling for a groovier and tempo-varied beat. It’s hard to overstate the brilliance of these three musicians as they vary the soundscape and each impresses with both respective solos and as parts of the common full band soundscape. Farmer’s Secret has a multifaceted soundscape that draws you in and creates a puzzling listening experience. It is a feeling of surprised emptiness when, suddenly, the last tone ends. So far side A.

Dancing With Mr. E gives us an enjoyable jazz-funky bass-driven beat. It is a highlight among highlights. Bass features overall soundwise much more center-stage on side B. Slowing down the tempo significantly, mellow Mystery Blend puts bass prominently in the center of the soundscape. Freaks also starts slowly and with a prominent bass rhythm. Hammond solo and pumping drums puts all three members center-stage here. And they complement each other exceptionally well. This is a masterclass of three highly talented musicians creating a truly great show on Earth. I only dislike the faded ending, which is far inferior to the strong, direct ending on side A. But otherwise, hey, this is a superb album.

Damn The Band: Damn The Band.

Damn The Band were founded already in 1987 and pioneers on the Finnish hiphop-scene. This debut album from 1991 is the very first Finnish hiphop-album in English. An important early landmark album. At that time it was also controversial, for example front figure J.A.K. said in an MTV interview 2015 that they were threatened with violence only for releasing such an album. Sounds unbelievable today, but hiphop was truly underground in Finland 1991. And luckily Damn The Band released this album. Today we can enjoy a true classic.

The tone is set right away with the pumpin’ beat and sirens on opener Violence. An earlier release on 12” (Radical World/J.A.K. Is On The Mic) preceded the album in 1990 and both those cuts are also found here. J.A.K. Is On The Mic is a definite highlight on side A. I Am The Prince & I Am Proud continue the same vibe before Remember ends side A on a slightly slower and heavier funky beat.

J.A.K. Is Back opens side B and, yes, it is more of the same great same. J.A.K. Is Back is another essential highlight and Damn The Band presents catching grooves, one after another, on this debut album. Wonderful that the strong and rare 12” Radical World is included too, as is a fun and supershort ”hood” cut, South-Haaga. Sexism that is just too often present in hiphop is here represented by Kinky Women. Another strong and mesmerizing driving beat, but why not a hood-reflecting South-Haaga lyric instead? You could put that same kind of question forward to most hiphop-artists. And really should. That aside, this is superb Finnish old school hiphop. A classic album.

Hurriganes: Roadrunner (50th Anniversary Edition, 2LP).

And talking about classics, Roadrunner by Hurriganes is the classic Finnish rock album. The cornerstone of Finnish rock, by the most legendary of all rock band. The album itself is a mammoth, a review must be 5/5, especially when considering it’s importance and influence. But put that aside and you still have a superb rock album. Recorded in great studio in Stockholm and performed well by a very tight and talented trio. Albert Järvinen is the greatest guitarist ever in Finnish rock and we get many fine examples of his superb guitar licks and solo technique here. Get On is of course the most well known blockbuster, perhaps the best Finnish rock song ever produced. The rhythm section is extremely tight and guitar god Abe is just unearthly amazing. But also for example covers Tallahassee Lassie and Slippin’ And Slidin’ or original Oowee-Oohla leaves you breathless when Abe solos on his Stratocaster. I Will Stay is a sweet ballad moment among the rockers. Title track, cover Roadrunner, is another strong cut, and amazing finale. 

The proper album is truly ace and needs no more introduction. The selling point for another version, 50th Anniversary, then, would be the bonus disc. And here lies the problem. It is really a meager bonus-LP with only about 12 mins of sound. What you get is just five cuts, in total much shorter than one normal LP-side. And of the five cuts three are jams. Albert’s Boogie comes in two versions, one previously released and another (the better one) unreleased. Plus an alternative Roadrunner intro. Not the song, though, just the intro, unfortunately. Side C is in turn less than five minutes music and include unreleased songs Somebody Help Me (interesting but not exceptional, and not the one from 10/80) and Boogie Boogie Morning (fierce rocker, the best bonus cut). The bonus cuts are in themselves fine, but it is just a little too little, too short. Some unreleased live versions from the period would really have helped and made the bonus disc  worthwhile - and are there really no second takes to include of the original album songs? Or are they cynically saved for next anniversary album? If you already have the mother album, it is expensive to buy it again just for the bonuses. I bought mine in a second-hand record store, and I am happy I did. Seems like the record company acted like fat cats and didn’t bother to give fans and listeners a really full-worthy 50th Anniversary Edition. Devoted Hurriganes fans deserve more. It is too easy to compare this edition to the Anniversary editions of Rock And Roll All Night Long (which included a bonus LP with rare released songs, newly remastered single cuts from the period, and two great unreleased gems) or Crazy Days (that included a bonus album with live cuts of the album tracks, some released earlier in box sets and others unreleased gems). For those albums the record company released fine Anniversary packages, and the bonus albums definitely were worth the cost, but unfortunately not for this, the most legendary of Hurriganes’ albums. Completists will still want this edition too, not least for the bonus cuts, but will most likely feel somewhat cheated to only get about 12 mins bonus sounds. A wonderful opportunity missed by the record company.

There you have it. Five more reasons to own a record player in 2026. I love most formats, but vinyl is closest to my heart.

Det våras för C-kasetten?

Trodde aldrig jag skulle skriva den där rubriken 2026.

Det våras för C-kasetten?

Frågetecknet på sin plats, förstås, men ändå.

Det har varit lite retro-nostalgi på gång, puttrat lite svagt, särskilt i hiphop-kretsar, där blandband och hemgjorda mixar tillhör old school-historiens originalutgåvor.

Avgörande i större skala var nog ändå Marvels tre filmer, och alldeles särskilt den första, om Guardians Of The Galaxy. Om de udda och utstötta som bildar sin egen udda men kärleksfulla familj, till tonerna av ett verkligt, äkta blandband. På kasett. I rymden. Det perfekta blandbandet dessutom. En hel ny generation Marvel-fans fick lära sig vad en kasett är, vad ett blandband är, och viltigare än så, varför det är coolt. I dessa tider, då olika uttryck för en mättnad på det ogripbart digitala har skapat olika retrofenomen i marginalen, är det här ett av de mera sympatiska.

Ok, det fanns ju en orsak till att vi valde vinyl och sedan CD istället för C-kasett. Den kan avmagnetiseras, bandet brista, gå av eller töja ut ljudvågorna. Man vet sällan vad man får om man köper begagnat och olyssnat, men nu finns också en del nyutgivet att tillgå. Köpte en ny ghettoblaster i höstas, så jag har dessutom en bra grej att lyssna på band på. Och så stereokasettdecket förstås. Fick ett infall och köpte under påsken en drös, tio, kasettband på loppis, från klassiker till ok album. Här de fem första och några ord om vart och ett, vartefter de rullat på ghettoblastern. I sommar kommer de bästa kanske med ut på picknic. Det är nåt oerhört sympatiskt och romantiskt med förgängliga c-kasetter som plötsligt kan sluta fungera.

The Bodyguard - The Soundtrack. Mest känt för den där Whitney Houston-klassikern. A-sidan är helt tillägnad Whitney Houston, som här gör ett mycket fint, halvt album med magiska I Will Always Love You som ingång och höjdpunkt. B-sidan är en blandad kompott med allt från Kenny G and Aaron Neville till Lisa Stansfield och The S.O.U.L. S.Y.S.T.E.M.:s härligt soulfunkiga It’s Gonna Be A Lovely Day. Jag bytte sida med tanken, ursäkta mig, att B-sidan ska vara lite av utfyllnad för Whitney Houston-låtarna. Den är emellertid mycket bättre än så. Kenny G’s och Aaron Nevilles långa, mjuka duett Even If My Heart Would Break sätter genast ribban högt. Kenny G’s andra spår på kasetten, Waiting For You, är en bonus som inte ingår på albumets amerikanska version. Ingen större förlust för dem, dock. En rätt banal instrumental låt med en ljudbild som omedelbart och fullständigt förpassar lyssnaren tillbaka till sent 1980-tal. På slutet tappar albumet kanske lite styrfart, även om slutet faktiskt överraskar. Ingen klassiker, men en fullt godkänd helhet, med beröm.

Graham Central Station: Now Do U Wanna Dance. Funkiga combon Graham Central Station startar i klassisk finstämd soul-terräng med Stomped Beat-Up And Whooped. Titelspåret är däremot funk, and nuthin’ but da funk. Basvirtuosen Larry Graham leder Central Station genom ett dans-svängigt tungt beat. Men jag saknar ändå ett riktigt lyft här, en final. Love And Happiness brummar på starkare och intensivare och i Earthquake spänner Graham slutligen funkbasen till bristningsgränsen. En grym, genomsvettig final på A-sidan. Det låter som en given stenhård konsertavslutning, men på ett studioalbum. Suverän mästarklass. Hur kan B-sidan toppa det här?

En blandning av tyngre funk och lättsammare soul fortsätter även på B-sidan och utmynnar i den soulindränkta och kärlekskranka utdragna finalen Have Faith In Me. Vackert så. Även om B-sidan inte toppar A-sidans tunga Earthquake är helhetsintrycket gott. Larry Graham visar att hans Central Station förmår kombinera tunga funkrytmer med smäktande soul på ett underhållande album.

Hurriganes: Hot Wheels. Ett otroligt tajt och avskalat album. Hot Wheels spelades in i den asketiska Microvox-studion i Lahtis och avsikten var ett avskalat ”no nonsense”-album med rotnära rock’n’roll. Och det lyckades. Remu, Cisse och Ile river av ett tungt album. Allra tyngst är groovet i Elephant’s Boogie, en av albumets absoluta höjdpunkter. Ile Kallio är framförallt en strålande boogie-drivande rytmgitarrist, vilket också får stort utrymme här, större än på något annat album. Det gungar, svänger, rockar hårt när trion kör igång, låt efter låt. En obeveklig och tungt manglande rockmaskin. Woo-oo-oo-oo-o lättar lite på trycket och bjuder sedan plats för halvsnabba balladen Judy som tillfälligt bryter öset, och utgör en fin brygga till b-sidan.

Tripper’s Story inleder andra sidan som fortsätter där A-sidan slutat. Kenny At The Corner med Iles frenetiska svängande gitarrdriv är en höjdpunkt likaså titelspåret med sitt klassiska rock’n’roll-ös. En fin hyllning till Bo Diddley finns också med, Hey Bo Diddley, och en sådan försvarar väl sin plats här. 

Hot Wheels var ett album som jag länge var litet delad till, det var en helhet av no nonsense-rock utan ljudmässiga krusiduller. Skitig rakt-på-sak rock utan finesser. Det är albumet fortfarande, men det är just där charmen ligger här, det är en egen mikrovärld i Ganes produktion. Efter det lyckade experimentet i Microvox återvände Hurriganes till mera professionellt utrustade studior. Men det minimalistiska, avskalade och nästan burkiga underground-soundet klär Hot Wheels. Albumet låter som det låter för att det just spelades in på rätt plats vid rätt tid. Remu Aaltonens envishet fick rätt. Just så här ska Hot Wheels låta. Utmärkt i sin avskalade minimalism.

Leevi And The Leavings: Raparperitaivas. Kampela är en melankolisk, mjuk ingång till ett album som andas vemod, nostalgi, drömmar bort från en bitter vardag och finländsk moll-stämning, ett soundtrack för en tid av svår ekonomisk lågkonjunktur (1991). Och tyvärr just därför så aktuellt igen år 2026.  Ljuva Vaaleanpunainen Asuntovauno är som en tröstande yllefilt i samhällskylan om en sol som ler och problem som lämnas bakom när man lägger sig i sanden. Längtan och en förtröstan om bättre tider skymtar mer eller mindre tydligt i varje låttext och i de melankoliska och mjukt vaggande melodier som geniet Gösta Sundqvist tonsatt och skrivit.

A-sidan är superb, men det blir faktiskt ännu bättre än så. B-sidan inleds med titelspåret, den underbara, längtansfulla och melankoliska Raparperitaivas, som är en av de finaste och mest välkända finska poplåtar som skrivits och som dessutom är aktuell i detta nu. Inte minst med sin textstrof ”Raparperitaivas/Missä se lie?”, som mången finländare längtansfullt kan rikta blickarna mot i ett iskallt och bittert sönderslitande samhällsklimat som ytterhögerregeringen Orpo-Purra har utsatt landet för medan de kollapsat både den ekonomiska utvecklingen och välfärdssamhället. Leevis melankoliska melodier och bitterljuvt vackra och vardagsbeskrivande texter från 1990-talet känns igen oerhört aktuella för det hårt prövade finska folket 2026. Sateisena Päivänä och Köyhän Miehen Danny och Jos Itken Illalla fortsätter med dystopiska titlar ett sympatiskt ljudlandskap, som förstår den svagare befolkningsdelens umbäranden. Kanske ingen överraskning att albumet utkom 1991, det vill säga då den ekonomiska kollapsen, laman, drabbat Finland efter ett upphaussat 1980-tal. Nu befinner vi oss i en laman 2, kanske ännu värre än den förra lågkonjunkturen och med en regering som förenar svaghetsförakt och rasism till en ytterst osund hopplös brygd. Hade gärna hört nya Leevi-texter om vår nutid.  Giganten Gösta Sundqvist (”Leevi”) var en känslig och genial uttolkare av den finska folksjälen och Raparperitaivas var ett av bandets främsta album och låt. Finsk folksjälspop, och populärkultur av högsta klass. Magnifik klassiker.

A-Ha: Hunting High And Low. Norges bästa och mest berömda popband genom tiderna. Första hiten, inledningsspåret Take On Me är en renodlad synthpop-klassiker och en gigantisk 1980-talshit. Och den har inte förlorat något av sin glans på vägen, tvärtom. Ifjol kom en RSD-utgåva med åtta olika versioner av Take On Me. En låt som faktiskt är suverän i alla former. Originalet är en fantastisk poplåt med ikonisk och oförglömlig musikvideo. Men också som långsam unplugged-version är Take On Me oemotståndlig, då som djupt gripande och naket närvarande. Jag har kört bildspel till tonerna av den på en begravning, och det fungerade otroligt väl, känslomässig och bedårande vackert. Bara för den är det värt att skaffa Hunting High And Low. Och samtidigt får man en drös andra högklassiga poplåtar på ett utmärkt album. A-sidan inleds med Take On Me och B-sidan med den lika magiska The Sun Always Shines On T.V. Frågan är om något annat popband har lika starka inledningsspår på både A och B. Titelspåret är en tredje stark hit, och sedan har vi resten, som till exempel pigga Love Is Reason. Det förekommer en hel del väder i A-Ha’s sånger och titlar, avslutande Here I Stand And Face The Rain är en typisk A-Ha titel. Hunting High And Low är välgjord och bra pop över hela linjen, ställvis, men inte alltid, exceptionellt bra.

Det finns en trevlig tankelek och spel som handlar om att försöka svara på frågan Vad skulle du ta med dig om du blev strandsatt på en öde ö?

Jag inser att om frågan handlar om musik kunde jag klara mig rätt långt med en bergssprängare och en påse av mins bästa C-kasetter. Av de ovan nämnda vore åtminstone Raparperitaivas självskriven, kanske någon/några fler. Beror kanske på hur många som skulle få tas med. Fundera på det, vilka sex album kommer med om du bara kan välja sex?