Adichie

Chimamanda Ngozi Adichie.
Läser som bäst pocketversionen av hennes Americanah.
Vet inte varför det dröjde så länge innan jag tog mig tid för den.
Föll i tiden helt pladask för En halv gul sol, Lila hibiskus och novellsamlingen Det där som nästan kväver dig.
Starka skildringar.
Fängslande, underbara böcker.
Läsvärt är bara förnamnet.
Chimamanda Ngozi Adichie ger läsaren ett kvinnligt, afrikanskt invandrarperspektiv på USA. Hon är afrikan i Amerika, inte afro-amerikan. Det svarta Amerika upplever och analyserar hon med nigerianska ögon. Det vita Amerika också. Och förmedlar skickligt och välfomulerat sina intryck i skrift.
Samtidigt speglas även Nigeria med kritisk och nyanserad blick. Perspektivet är både inifrån och utifrån. Nigeria på gott och ont, och en hel del däremellan.
Americanah, titeln, är förresten ett något hånfullt uttryck för en amerikaniserad nigeriansk kvinna.
Chimamanda Ngozi Adichie har själv delat sitt liv mellan USA och Nigeria. Hon skriver alltså om en verklighet hon känner, och behärskar. Det är utgångspunkten för hennes författarskap. Även om hon numera kanske snarare är en globaliserad person, en världsförfattare.
Hon återkommer ständigt i text till det nigerianska perspektivet på USA och det amerikaniserade perspektivet på Nigeria. Genom levande personskildringar ger hon läsaren en inblick i dessa kulturer och länder, liksom i de gränsöverskridande individernas insikt om och erfarenhet av ständiga kulturmöten.
Chimamanda Ngozi Adichies böcker ger insyn i ett kvinnligt, afrikanskt (nigerianskt) invandrarperspektiv på USA. Och ett kvinnligt, nigerianskt perspektiv på Nigeria.
Perspektiv, som berikar både läsningen och den egna kunskapen.
Hennes personliga, platsbaserade lokala iakttagelser växer också ut till universella observationer.
Till exempel om främlingsskap  inför det nya och okända, men också främlingsskap inför det bekanta, det man vill lämna.
Längtan till, men också längtan bort.
- plus allt det där som brukar sammanfattas i sensmoralen att gräset inte alltid är grönare på andra sidan.
Bara ibland.

Tucker

Såg häromdan filmen om entreprenören och bilutvecklaren Preston Tucker.
Mannen som skapade 1948 års Tucker Torpedo.
Framtidens bil i dag, hette det i reklamen.
En bil med futuristisk framtidsdesign och lösningar som gjorde och gör den tidlös.
Tuckers tekniska och säkerhetslösningar hade kunnat revolutionera amerikansk bilindustri.
Om det inte hade varit för The Big Three i Detroit, och ett rått politiskt rävspel.
"Tucker: The Man and His Dream" kom ut lagom till Tucker Torpedos 40-årsjubileum 1988. Med Jeff Bridges i huvudrollen och Francis Ford Coppola som regissör. Jag såg den första gången 1990, på video, VHS.
Filmen om Tucker lyfter framför allt fram den amerikanske entreprenören, the Self-Made Man.
Men också den lilla människans och företagarens utsatthet när de starkastes intressen utmanas.
Nej, de starkastes är inget språkfel.
Jag har själv stått i gathörnet i New York där Worth Street (Värdegatan) korsar Avenue of the Strongest (de starkastes, inte de starkas, aveny). Det är gatunamn med attityd.
Chicago-tillverkade Tucker Torpedo må ha varit en hur bra bil som helst, och var uppenbarligen det, men Detroits och The Big Three's politiska intressen var större och starkare.
Projektet Tucker Torpedo, och företaget, måste lägga ner.
Men man kan spekulera om hur den amerikanska bilindustrin kunde ha sett ut om Tucker fått fortsätta, och som en följd av det kanske Detroit inte skulle ha blivit vad staden sedan blev,
den mest konkursfärdiga staden i Staterna.
Men det får vi förstås aldrig veta.
Sammanlagt 51 Tuckerbilar tillverkades (50 i produktionslinjen och en prototyp). 47 av bilarna torde finnas kvar, många i toppskick.
Den som befinner sig i Ypsilanti, Michigan, den 16-18 september kan ju passa på att besöka Tucker Automobile Club of America Annual Convention vid Ypsilanti Automotive Heritage Museum,
Vi andra får nöja oss med filmen om Preston Tucker.
Nej, det är inte den bästa film jag sett.
Men den är både sevärd och sympatisk.
Och den glättar lite på locket till en mera osympatisk sida av "marknadsekonomin", att det inte alltid är den bästa produkten och/eller smartaste lösningen som premieras.
En man och en dröm. Och 51 rariteter.
En Tucker Torpedo såldes på auktion 2012 för närmare tre miljoner dollar.
En annan såldes via Sotheby's 2014 för dryga 1,5 miljoner dollar.
Tucker Automobile Club of America har en hemsida (tuckerclub.org) där varje enskild Tucker Torpedo finns listad, med tilläggsinformation.
Redan det.
Ganska kul(t).

Kent live 2016

Avskedsturnéns två finska konserter går i Helsingfors och Vasa i oktober.
Bra val.
Biljettsläpp i lördags, bara ströbiljetter kvar.
Jag har sett Isolaturnén på Tavastia, Hagnesta Hill-turnén (med Cardigans) i ishallen och Vapen & Ammunitionsturnén i Rewell Center. Låg i feber, med konsertbiljett, under B-sidorsturnén.
Har gjort två intervjuer, dels med bandet, dels med Sami Sirviö.
Coola killar, trevliga, helt utan divalater.
Hoppas nu få höra gitarrväggen igen. Och 747!
Med den bästa textstrof  som skrivits på svenska om revanschism mot inskränkt småstadsmentalitet och jantelag:
"Ni kan skratta om Ni vill
Håna oss
Vi rör oss
Ni står still..."

Kent/How Do I

Kent gör ett sista album, en sista turné, och slutar som band.
De tystnar i december 2016.
Tack för allt, och lycka till!
Den svenska musikscenen hade varit en helt annan scen utan Kent.
- och utan Broder Daniel.
För några år sedan recenserade jag alla Kent-album som dittills kommit ut.
Behöver jag säga mera än Isola, debuten och Vapen & Ammunition?
Bäst i Sverige, och störst.
Men,
först slutade Broder Daniel.
snart Kent.
Två kultband som var störst och bäst och kult.
Snart är bägge historia.
Men vilken historia!
Köpte förresten How Do I:s singel på loppis häromdan.
Abbacovern Knowing you knowing me med Comes a time på b-sidan.
How Do I är electro med gitarreffekter som för tankarna direkt till kent.
Även om sången i Comes a time låter precis som Stoffe i Dom kallar oss mods.
Den första filmen i Stefan Jarls Modstrilogin, you know.
Kanske den bästa dokumentärtrilogi som getts ut.
Oerhört sevärd, angelägen, stark.
Stefan Jarl kommer jag förstås att återkomma till.
Anyway, mycket kommer att fortsätta föra tankarna till kent.
Även när kent själva har lagt bandinstrumenten på hyllan.
Fint också att kentalbumen äntligen kom ut på vinyl igen, i vintras.
För det är skillnad:
vinyl är vinyl.
och kent kent.

Välkommen/Welcome/Tervetuloa!

Välkommen till populärkulten, en blogg som tar ställning.
Till musik.
Till film.
Till litteratur.
Till arkitektur.
Till livet.
och politiken.
To be or not to be...
Populärkulten är här!