Manic Street Preachers levererade bra, soundet var också bra, låtvalet dock lite överraskande. Varför ingen The Everlasting? Och mindre fokus på Everything Must Go än väntat, trots 20-årsjubiléet. Men plus för en snygg Suicide is painless (ni minns väl signaturmelodin till Mash?) och mäktiga Design For Life var en majestätisk avslutning. Nice.
Cardigans hade jag förväntningar på, men de var bara helt ok. Utan Peter Svensson, dessutom. Men Nina Persson sjöng en snygg finsk tango och My Favourite Game var showstopper, som förväntat. Missade tyvärr Weeping Willows och hörde bara två spår av Egotrippi, men de två spåren lät bra.
Hoppas det blir en fortsättning, trots att Vasapubliken halvsvek.
Det tål att upprepas, kommer inte tillräckligt stor publik blir det inga stora konserter heller.
Kom igen!
Hörde redan första tipset om artist nästa år, Gyllene Tider lär vara på förslag. Det skulle ju dra bra med publik i svenska Österbotten i alla fall...
