Irland - och stjärnan Henry

I mina lästips efter sommaren nämnde jag att Roddy Doyles roman En stjärna kallad Henry fortfarande var öppen för mig, halvläst. Jag sparade boken med flit, läste den när jag häromveckan besökte Irland.
Och kan nu bekräfta: Det här var bästa sättet att läsa en roman som mustigt och trovärdigt ger en fin inblick i fattigdomen på Irland, påskupproret 1916 och kampen för självständighet de följande åren. Henry är en mångfacetterad figur, en antihjälte. Och Roddy Doyle ger en välkomponerad bild av Irlands ödesstund.
De verkliga rebellerna 1916 passerar revy och det är jämsides med dem som romanfiguren Henry kämpar, utan att riktigt bli en jämlik. Framför allt blir han ett redskap, ett blodigt sådant, i självständighetskampen. Henry inser sin roll medan historia utspelas, och berättelsen visar också att ingen sida i konflikten är svart eller vit.
En stjärna kallad Henry kom ut på engelska 1999 och innehåller mycket tragik och uppoffringar, stjärna är Henry främst som bödel och våldsman. Men boken innehåller också en kärlekshistoria och rörande detaljer.
Jag hade stor behållning av att läsa romanen före jag besökte Posthuset, själva sinnebilden och huvudskådeplats för påskupproret 1916. I år är dessutom ett bra år att besöka Irland, under hundraårsfirandet av 1916.
Att läsa en roman för att känna av stämningar och få tips inför resor är något jag gjort förr, till exempel fick jag flera fina tips av att läsa Dan Browns Inferno inför en resa till Florens. Utan den hade jag knappast väntat 40 minuter i 43 graders värme för att kunna besöka La Grotta Del Buontalenti i Giardino di Boboli. Grottan var nämligen öppen bara 3 x 15 minuter per dag!
Den är värd ett besök.
Liksom General Post Office i Dublin.

Lästips såhär efter sommaren

Sommaren 2016 går inte precis till historien som varm och vacker. Det blev väl två solveckor i alla fall, men en hel del tid att glo på regntunga dystra skyar. Ett väder gjort för svart kludd på vitt papper, böcker.

Men det går lika bra med selleri, som Preben & Preben skulle ha sagt (minns nån dem?).

För mig hör det till semestern att läsa en fysisk bok. Dit har inte tekniken och e-böckerna riktigt hunnit ännu.

Här är några tips inför höstrusket, såhär efter rusksommaren:

Falleri fallera fallerallalla avslutar Carin Gerhardsons åtta titlars serie om Hammarbypolisen. Och, ärligt talat, jag har läst bättre böcker om det här gänget, men det är en bra deckarserie och finalen ett måste. Jepp, jag vet också att den utkommit tidigare, men deckare läser jag helst uttryckligen i pocketform.

Jag läser deckare bara på semestern och i år var Hammarbypolisens final ett givet val. Tyvärr slutar serien, för jag gillar persongalleriet. Men Carin Gerhardson vill gå vidare och slutar på topp, ungefär, och det är bara att respektera det. Tack för en bra serie. Ni som inte läst den kan med fördel börja med bok ett och beta av hela serien.

En av mina favoritförfattare är Nick Hornby. Nåt annat är väl i och för sig otänkbart om man dels älskar vinyler och musik, och dels håller på Arsenal. Två av mina absoluta favoritromaner är följaktligen High fidelity (om en skivbutiksägare) och Fever Pitch (om ett Arsenalfan). I sommar läste jag (igen) Hornbys 31 låtar (eller ok, jag har tidigare läst originalet 31 Songs, så det är första gången jag läser översättningen, också den bra).

Och det är ju sånt här vi musikvänner går igång på. Hornby beskriver 31 låtar i lika många korta storyn, om vad låtarna betyder för honom, varför de är så bra som de är.  Några av dem tycker jag också är riktigt, riktigt bra, men jag tror ingen av dem hade platsat på min lista  över 31 låtar. Men Nick Hornby argumenterar väl för varenda en av dem. Jag kanske sätter upp en egen lista i höst och postar den här.

Nick Hornby, alltså. Varm rekommendation. På flera av hans böcker.

Originalversionen av Jack Kerouacs På väg (det står faktiskt så på konvolutet) i häftad form kom ut första gången på svenska i år (på engelska, med tillägget The Original Scroll kom den ”redan” 2007). Den fanns med på min shortlist för sommarlitteratur 2016, men jag har inte läst ut den än.

Köpte också en handfull pocketar på loppis som jag räknar till sommarens högintressanta klassiker: Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna (jag har faktiskt inte läst den tidigare!), Raymond Carvers Short Cuts (Robert Altmans film har jag förstås sett tidigare) och Jim Mortimores Cracker – The Mad Woman in the Attic (romanen bakom den strålande brittiska tv-deckaren med Robbie Coltrane i huvudrollen). Alla tre rekommenderas varmt.

Köpte en bok av Mikael Niemi också, den första jag läst efter Populärmusik från Vittula, som verkligen var en läsupplevelse. Mannen som dog som en lax är inte ny, och inte fullt lika bra som Vittula, men den känns angelägen och den ger läsaren förståelse för och information om ett tornedalsfinskt perspektiv på Sverige. Storyn tunnas tyvärr ut när handlingen pendlar till Stockholm, för det är i skildringarna av den tornedalska finska kulturen och historien som Niemi verkligen briljerar. Och då sitter jag som klistrad.

Roddy Doyle skrev The Commitments, som ju blev en härlig film, men i höst läser jag hans En stjärna kallad Henry. En stor dos irländsk historia invävd i romanfigurens liv under den irländska republikens tillblivelse. Välskriven och gripande hittills, men läsningen är ännu på hälft.

Litteratur är ju bara ett sätt att fylla ut regniga stunder.  Men det funkar också.

Read on!