I mina lästips efter sommaren nämnde jag att Roddy Doyles roman En stjärna kallad Henry fortfarande var öppen för mig, halvläst. Jag sparade boken med flit, läste den när jag häromveckan besökte Irland.
Och kan nu bekräfta: Det här var bästa sättet att läsa en roman som mustigt och trovärdigt ger en fin inblick i fattigdomen på Irland, påskupproret 1916 och kampen för självständighet de följande åren. Henry är en mångfacetterad figur, en antihjälte. Och Roddy Doyle ger en välkomponerad bild av Irlands ödesstund.
De verkliga rebellerna 1916 passerar revy och det är jämsides med dem som romanfiguren Henry kämpar, utan att riktigt bli en jämlik. Framför allt blir han ett redskap, ett blodigt sådant, i självständighetskampen. Henry inser sin roll medan historia utspelas, och berättelsen visar också att ingen sida i konflikten är svart eller vit.
En stjärna kallad Henry kom ut på engelska 1999 och innehåller mycket tragik och uppoffringar, stjärna är Henry främst som bödel och våldsman. Men boken innehåller också en kärlekshistoria och rörande detaljer.
Jag hade stor behållning av att läsa romanen före jag besökte Posthuset, själva sinnebilden och huvudskådeplats för påskupproret 1916. I år är dessutom ett bra år att besöka Irland, under hundraårsfirandet av 1916.
Att läsa en roman för att känna av stämningar och få tips inför resor är något jag gjort förr, till exempel fick jag flera fina tips av att läsa Dan Browns Inferno inför en resa till Florens. Utan den hade jag knappast väntat 40 minuter i 43 graders värme för att kunna besöka La Grotta Del Buontalenti i Giardino di Boboli. Grottan var nämligen öppen bara 3 x 15 minuter per dag!
Den är värd ett besök.
Liksom General Post Office i Dublin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar