Perfect Pitch.
I veckan läste jag recensionen av Leonard Cohens senaste album You Want It Darker i Mojo (November 2016).
Och det var rubriken, Perfect Pitch.
Med betyget fem stjärnor.
I Mojos ratingsystem betyder det inte utmärkt utan ännu bättre.
En MojoClassic.
Leonard Cohen, 82, är borta.
Han dog i måndags och begravdes i Montreal i onsdags.
Men begravningen hölls hemlig, enlig Aftonbladet.
Leonard Cohen slutade också sin långa, framgångsrika karriär där han hör hemma, på topp.
Med ett klassikerbetyg i världens främsta musiktidning.
Ännu en stor konstnär, artist, är alltså borta 2016.
Bowie, Prince, Freddie Wadling, Lou Reed… och nu Leonard Cohen.
Jag skrev tyvärr inget blogginlägg efter att Lou Reed gått bort 27 oktober. Han hade förtjänat ett. Jag har ju lyssnat mera på Lou Reed än någon av de andra på den celebra listan ovan, inklusive Cohen, om man också räknar in ett av världens coolaste och mest nyskapande band genom tiderna, Velvet Underground. Och jag såg Lou Reed live i Tamperetalo för ett antal år sedan. En strålande konsert. En stor konstnär. Oerhört saknad i musikvärlden, precis som alla övriga namngivna här ovan.
Det känns overkligt.
"Time speeds up the closer it gets to the end of the reel… You don't feel like wasting time", framhöll Leonard Cohen åt Mojo-journalisten Sylvie Simmons i samband med albumet Old Ideas (2012).
Simmons skrev det i recensionen före Cohens död, och citatet lever också kvar som påminnelse om Cohens drivkraft under karriärens senhöst.
Det som kom att bli Cohens sista album, You Want It Darker, gavs ut på hans 82-årsdag i år. Under de sista levnadsåren gav han ut tre album och framförde oförglömliga konserter på sina världsturnéer. Jag önskar att jag hade hunnit höra honom live. Men jag missade honom även när han senast besökte Helsingfors. Det har jag ångrat sedan dess.
Nu har rösten tystnat.
På julfest ifjol var jag med och framförde Hallelujah på scenen. Utan att påstå att jag eller vi gjorde den ikoniska låten rättvisa kan det representera låtens odödlighet. Ett spår som är större än livet. Ständigt berörande och aktuellt.
Leonard Cohens låtskatt innehåller många sådana pärlor. Som Dance Me To The End Of Love på samma strålande album som Hallelujah, Various Positions. För att inte tala om Ain't No Cure For Love, First We Take Manhattan, Bird On The Wire…
Och så förstås spåret med den mest högaktuella titeln denna vecka, Democracy.
Vi är många som kommer att sakna Leonard Cohens mörka röst och utsökt framförda reflektioner och tankar.
En sann klassiker, en karriär värd fem stjärnor.
Vila i frid.
lördag 12 november 2016
onsdag 9 november 2016
Amerika valde Trump
Förenta staternas nästa president heter Donald J. Trump.
Det är en rejäl spark i baken på det amerikanska etablissemanget, medierna, opinionsinstituten.
En hel värld är chockad, förvånad, oroad, efter att Donald Trump valts till USA:s nästa president, i ett historiskt dramatiskt val.
En oberäknelig framtid står för dörren.
Fasten seatbelts, kommenterade Carl Bildt enligt SVT.
Börserna rasar, dollarn rasar, mexikanska peson rasar.
Nästan ingen trodde ju tidigare i år på ett brittiskt brexit,
nästan ingen trodde på allvar på en seger för Trump heller.
Vinnare i bägge fallen är framför allt missnöjet och intoleransen.
Och bägge gör det världspolitiska läget mera instabilt.
Inget västerländskt val har varit mera negativt och hatfyllt än detta amerikanska presidentval.
Två historiskt impopulära kandidater stod mot varandra.
Det talades under kampanjen väldigt litet om att välja den bästa kandidaten, det talades om att välja den minst dåliga, den minst avskydda, den minst hatade av de tu.
Oavsett vem som valts skulle utgångsläget för den nya presidenten alltså vara svårt.
Två oerhört impopulära kandidater. Maskineriet lyckades inte få fram bättre kandidater.
Det är ju också ett klart underbetyg för den amerikanska demokratin.
Nu vet ingen vad som väntar.
Ingen vet vad världens mäktigaste man egentligen har för linje, i en mängd frågor.
Det är också en katastrof för Hillary Clinton. Hon representerar den politiska superelit som uppenbart inte längre har folkets förtroende i Förenta staterna.
Trump bars till den högsta makten på missnöjets axlar.
Landsbygden proteströstade på Trump, den vita arbetarklassen också.
Förvånande nog röstade också många kvinnor på Trump, trots alla negativa avslöjanden om hans kvinnosyn.
Det ord som bäst beskriver världsläget och den amerikanska politiken nu är instabilitet.
Det syns i fallande börskurser.
Trump exemplifierar en post-postmodernistisk politikertyp,
som tydligen kan säga precis vad som helst,
byta åsikt,
påstå vad som helst,
motsäga sig själv,
och hävda att han inte sagt vad han tidigare sagt,
utan att blinka.
Sanning blir ett relativt begrepp.
Men man bör minnas att också Clinton kritiseras hårt för lögner och för att ha manipulerat sanning.
Förmodligen hade Trump inte blivit vald om inte motståndaren hetat just Hillary Clinton.
Valet visar också att den politiska eliten och medierna var inkompetenta att tolka stämningsläget i landet. Och prognosinstitutens trovärdighet är kraftigt solkad, de misslyckats fullständigt med att prognostisera valutgången.
Det politiska etablissemanget i alla västerländska demokratier har orsak att se och förstå reaktionerna från de breda folklagren mot ökat utanförskap, marginalisering, de ökande klyftorna.
Brittiska Brexit var ett exempel på protesterna mot etablissemanget, Trumps seger likaså.
Och vad kan världen och Förenta staterna förvänta sig i en republiken Trump?
Nationen är splittrad, partierna - särskilt det republikanska - är splittrat.
Utmaningen att ena landet är svår och lång.
Hillary Clinton ringde upp Trump och gratulerade till segern.
Men hon talade inte ens till sina väljare och kampanjarbetare,
hon skickade fram kampanjchefen istället.
Riktigt, riktigt svagt.
Hillary Clinton borde förstås ha talat till sina medarbetare, tackat dem, personligen. från scenen.
Det var hon skyldig dem.
I praktiken är den politiska karriären över nu för Hillary Clinton.
Hon var fel motkandidat mot Trump, fel kandidat för demokraterna.
Risken för turbulens och tumult är ännu stor, missnöjet utbrett.
Svenska TV4 meddelade att den kanadensiska immigrationsmyndighetens hemsida ligger nere just nu, betyder det att en massa amerikaner tittar norrut i sin besvikelse?
Valkampanjen har varit den allra värsta i modern tid, en riktigt pinsam real-life dokusåpa.
En hel värld väntar nu, i bävan.
Men Donald Trumps valtal var försonligt, tydligt inriktat på att hela valkampanjens sår, och därmed mycket, mycket välkommet.
Hoppet står nu till att president Trump också står för ett mera positivt ledarskap än presidentkandidaten Trump.
Det är en rejäl spark i baken på det amerikanska etablissemanget, medierna, opinionsinstituten.
En hel värld är chockad, förvånad, oroad, efter att Donald Trump valts till USA:s nästa president, i ett historiskt dramatiskt val.
En oberäknelig framtid står för dörren.
Fasten seatbelts, kommenterade Carl Bildt enligt SVT.
Börserna rasar, dollarn rasar, mexikanska peson rasar.
Nästan ingen trodde ju tidigare i år på ett brittiskt brexit,
nästan ingen trodde på allvar på en seger för Trump heller.
Vinnare i bägge fallen är framför allt missnöjet och intoleransen.
Och bägge gör det världspolitiska läget mera instabilt.
Inget västerländskt val har varit mera negativt och hatfyllt än detta amerikanska presidentval.
Två historiskt impopulära kandidater stod mot varandra.
Det talades under kampanjen väldigt litet om att välja den bästa kandidaten, det talades om att välja den minst dåliga, den minst avskydda, den minst hatade av de tu.
Oavsett vem som valts skulle utgångsläget för den nya presidenten alltså vara svårt.
Två oerhört impopulära kandidater. Maskineriet lyckades inte få fram bättre kandidater.
Det är ju också ett klart underbetyg för den amerikanska demokratin.
Nu vet ingen vad som väntar.
Ingen vet vad världens mäktigaste man egentligen har för linje, i en mängd frågor.
Det är också en katastrof för Hillary Clinton. Hon representerar den politiska superelit som uppenbart inte längre har folkets förtroende i Förenta staterna.
Trump bars till den högsta makten på missnöjets axlar.
Landsbygden proteströstade på Trump, den vita arbetarklassen också.
Förvånande nog röstade också många kvinnor på Trump, trots alla negativa avslöjanden om hans kvinnosyn.
Det ord som bäst beskriver världsläget och den amerikanska politiken nu är instabilitet.
Det syns i fallande börskurser.
Trump exemplifierar en post-postmodernistisk politikertyp,
som tydligen kan säga precis vad som helst,
byta åsikt,
påstå vad som helst,
motsäga sig själv,
och hävda att han inte sagt vad han tidigare sagt,
utan att blinka.
Sanning blir ett relativt begrepp.
Men man bör minnas att också Clinton kritiseras hårt för lögner och för att ha manipulerat sanning.
Förmodligen hade Trump inte blivit vald om inte motståndaren hetat just Hillary Clinton.
Valet visar också att den politiska eliten och medierna var inkompetenta att tolka stämningsläget i landet. Och prognosinstitutens trovärdighet är kraftigt solkad, de misslyckats fullständigt med att prognostisera valutgången.
Det politiska etablissemanget i alla västerländska demokratier har orsak att se och förstå reaktionerna från de breda folklagren mot ökat utanförskap, marginalisering, de ökande klyftorna.
Brittiska Brexit var ett exempel på protesterna mot etablissemanget, Trumps seger likaså.
Och vad kan världen och Förenta staterna förvänta sig i en republiken Trump?
Nationen är splittrad, partierna - särskilt det republikanska - är splittrat.
Utmaningen att ena landet är svår och lång.
Hillary Clinton ringde upp Trump och gratulerade till segern.
Men hon talade inte ens till sina väljare och kampanjarbetare,
hon skickade fram kampanjchefen istället.
Riktigt, riktigt svagt.
Hillary Clinton borde förstås ha talat till sina medarbetare, tackat dem, personligen. från scenen.
Det var hon skyldig dem.
I praktiken är den politiska karriären över nu för Hillary Clinton.
Hon var fel motkandidat mot Trump, fel kandidat för demokraterna.
Risken för turbulens och tumult är ännu stor, missnöjet utbrett.
Svenska TV4 meddelade att den kanadensiska immigrationsmyndighetens hemsida ligger nere just nu, betyder det att en massa amerikaner tittar norrut i sin besvikelse?
Valkampanjen har varit den allra värsta i modern tid, en riktigt pinsam real-life dokusåpa.
En hel värld väntar nu, i bävan.
Men Donald Trumps valtal var försonligt, tydligt inriktat på att hela valkampanjens sår, och därmed mycket, mycket välkommet.
Hoppet står nu till att president Trump också står för ett mera positivt ledarskap än presidentkandidaten Trump.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)