Perfect Pitch, Leonard Cohen

Perfect Pitch.
I veckan läste jag recensionen av Leonard Cohens senaste album You Want It Darker i Mojo (November 2016).
Och det var rubriken, Perfect Pitch.
Med betyget fem stjärnor.
I Mojos ratingsystem betyder det inte utmärkt utan ännu bättre.
En MojoClassic.
Leonard Cohen, 82, är borta.
Han dog i måndags och begravdes i Montreal i onsdags.
Men begravningen hölls hemlig, enlig Aftonbladet.
Leonard Cohen slutade också sin långa, framgångsrika karriär där han hör hemma, på topp.
Med ett klassikerbetyg i världens främsta musiktidning.
Ännu en stor konstnär, artist, är alltså borta 2016.
Bowie, Prince, Freddie Wadling, Lou Reed… och nu Leonard Cohen.
Jag skrev tyvärr inget blogginlägg efter att Lou Reed gått bort 27 oktober. Han hade förtjänat ett. Jag har ju lyssnat mera på Lou Reed än någon av de andra på den celebra listan ovan, inklusive Cohen, om man också räknar in ett av världens coolaste och mest nyskapande band genom tiderna, Velvet Underground. Och jag såg Lou Reed live i Tamperetalo för ett antal år sedan. En strålande konsert. En stor konstnär. Oerhört saknad i musikvärlden, precis som alla övriga namngivna här ovan.
Det känns overkligt.
"Time speeds up the closer it gets to the end of the reel… You don't feel like wasting time", framhöll Leonard Cohen åt Mojo-journalisten Sylvie Simmons i samband med albumet Old Ideas (2012).
Simmons skrev det i recensionen före Cohens död, och citatet lever också kvar som påminnelse om Cohens drivkraft under karriärens senhöst.
Det som kom att bli Cohens sista album, You Want It Darker, gavs ut på hans 82-årsdag i år. Under de sista levnadsåren gav han ut tre album och framförde oförglömliga konserter på sina världsturnéer. Jag önskar att jag hade hunnit höra honom live. Men jag missade honom även när han senast besökte Helsingfors. Det har jag ångrat sedan dess.
Nu har rösten tystnat.
På julfest ifjol var jag med och framförde Hallelujah på scenen. Utan att påstå att jag eller vi gjorde den ikoniska låten rättvisa kan det representera låtens odödlighet. Ett spår som är större än livet. Ständigt berörande och aktuellt.
Leonard Cohens låtskatt innehåller många sådana pärlor. Som Dance Me To The End Of Love på samma strålande album som Hallelujah, Various Positions. För att inte tala om Ain't No Cure For Love, First We Take Manhattan, Bird On The Wire…
Och så förstås spåret med den mest högaktuella titeln denna vecka, Democracy.
Vi är många som kommer att sakna Leonard Cohens mörka röst och utsökt framförda reflektioner och tankar.
En sann klassiker, en karriär värd fem stjärnor.
Vila i frid.