Depeche Mode i Helsingfors igår.
Magiskt.
Going Backwards som första spår,
sätter tonen,
påminner om den absurda värld vi lever i.
Just nu, i vår tid.
Spirit.
Ett politiskt statement.
Av ett engagerat depeche mode.
Det första öppet politiska albumet sedan Construction Time Again 1983.
Och höjdpunkten därför, i ett set med gamla storfavoriter, några mera udda spår för finsmakarna och de nya Spirit-låtarna, förstås en politisk urladdning som knöt samman 2018 med 1984.
Where's The Revolution,
med sin dagsfärska aktualitet,
i en värld av trumpar, sipilär och alla demokratins fiender,
och Everything Counts.
Fatta, Everything Counts.
Min all time-depeche favorit. Ända sedan jag köpte Construction Time Again 1983.
Det första, och största, albumet i min depechebok.
Och tredje gången gillt, efter att ha sett depeche tidigare på 86-98 tour och Exciter-tour,
och tredje gången dessutom i Helsingfors,
fick jag äntligen höra Everything Counts live.
Un-fakkin-believable.
I dig.
Och resten gick som på räls, med pärlor all the way, It's No Good, World In Your Eyes, Walking In Your Shoes, Enjoy The Silence, Never Let Me Down Again....
Perfekt hade konserten varit om Martin Gore också hade sjungit ett av sina allra bästa bravurnummer, som Somebody eller A Question of Lust,
men nästan perfekt är ju faktiskt "good enough".
Allt gott tar någon gång slut, i går med Personal Jesus som final.
"Reach out and touch faith".
En cool final på en långhelg som började med Kraftwerk live i Finlandiahuset.
Mera 3D multimediashow än konsert, kanske.
Men en upplevelse, stor.
Har sett dem en gång tidigare,
då Florian Schneider var med,
och robotarna framträdde solo under The Robots.
Nu fick vi 3D-glasögon, och 3D-show.
Tysk minimalism och perfektionism.
Die Mensch-Machine Kraftwerk.
Så otroligt mycket före sin tid under glansåren 1974-1981 att de fortfarande,
och alltid,
förblir relevanta.
Den moderna musikens - och musikhistoriens - sanna gigiganter.
Computer World, minsann.
Som gymnasisten i mig skulle ha sagt:
Synthen lever.
30+ år senare.
