Har igen hittat några härliga sjuttiotalskonvolut med hämningslösa klädkreationer.
Kolla in Rolf Lennartz (givetvis med z), Bosses Team och Kinds här nedan.
Någon gång på sjuttiotalet var det här hetaste dansbandsmode.
Ett mode som krävde en del mod, humor och självironi.
Pretentiöst är väl inte det första ord man tänker på.
Snarare är det med dagens ögon så fel att det nästan blir rätt.
Och himla kul.
Det är ju inget fel på konvolut som skapar glädje, tvärtom.
Men man undrar ju vem som skulle uppträda i de här scenkläderna i dag,
om det inte handlar om buskis, förstås.
Allt var inte bättre förr, men ibland lite roligare.
Go Kinds, Bosses Team och Rolf Lennartz!
tisdag 25 april 2017
söndag 23 april 2017
Kulturfrågan Kontrapunkt
Såg en SVT-repris av frågesport-programmet Kulturfrågan Kontrapunkt på Yle Fem i dag.
Det gillar jag.
Kontrapunkt är ett frågesport-program jag sett tidigare och gärna följer.
Kommer ihåg när den ursprungliga Kulturfrågan Kontrapunkt sändes, "a long time ago", som en samnordisk TV-frågetävling om klassisk musik 1964-1998. Först hette det Kulturfrågan (före min tid) och senare Kontrapunkt. De tävlande då Finland vann tävlingen 1998 var Kari Rydman, Ann-Kristin Schevelew och en ung Mats Liljeroos, med häpnadsväckande kunskap om klassisk musik.
Kulturfrågan Kontrapunkt är en uppgraderad och moderniserad svensk version, anpassad för 2017 års publik, men det är fortfarande en rakbladsvass intellektuell frågesport där ledande experter tävlar mot varandra, och bjuder på sig själva. Och jag som tittare roas, utmanas och lär mig nya detaljer om kulturhistorien, litteratur, konst, musik...
Tematiken är bred (hela kulturhistorien) och frågesport-konceptet tidsanpassat, men jag hade inte ens trott att den här typens intellektuella frågesport skulle återuppstå i dagens ytfixerade mediaklimat, där allt fler internationella programkoncept sänds ut i identiska nationella versioner och det klassiska öknamnet "dumburk" börjar kännas lite för relevant.
Tack, SVT, för Kulturfrågan Kontrapunkt.
Och Yle Fem för en repris som jag annars hade missat.
Det gillar jag.
Kontrapunkt är ett frågesport-program jag sett tidigare och gärna följer.
Kommer ihåg när den ursprungliga Kulturfrågan Kontrapunkt sändes, "a long time ago", som en samnordisk TV-frågetävling om klassisk musik 1964-1998. Först hette det Kulturfrågan (före min tid) och senare Kontrapunkt. De tävlande då Finland vann tävlingen 1998 var Kari Rydman, Ann-Kristin Schevelew och en ung Mats Liljeroos, med häpnadsväckande kunskap om klassisk musik.
Kulturfrågan Kontrapunkt är en uppgraderad och moderniserad svensk version, anpassad för 2017 års publik, men det är fortfarande en rakbladsvass intellektuell frågesport där ledande experter tävlar mot varandra, och bjuder på sig själva. Och jag som tittare roas, utmanas och lär mig nya detaljer om kulturhistorien, litteratur, konst, musik...
Tematiken är bred (hela kulturhistorien) och frågesport-konceptet tidsanpassat, men jag hade inte ens trott att den här typens intellektuella frågesport skulle återuppstå i dagens ytfixerade mediaklimat, där allt fler internationella programkoncept sänds ut i identiska nationella versioner och det klassiska öknamnet "dumburk" börjar kännas lite för relevant.
Tack, SVT, för Kulturfrågan Kontrapunkt.
Och Yle Fem för en repris som jag annars hade missat.
lördag 22 april 2017
Yle Teema och FST
Från nästa vecka delar kanalerna Yle Teema och Yle Fem (FST) på kanalplats fem.
Tyvärr blir Yles utbud sannolikt sämre på kuppen.
Yle Teema har ju varit Yles bästa kvalitetskanal, med mängder av intressanta dokumentärfilmer, konsertupptagningar och spelfilmer från världens olika hörn.
Yle Teema har fyllt sin plats, och en hel kanalplats, med i huvudsak kvalitet.
FST Fem har däremot inte hittills klarat av att fylla sin kanalplats lika väl, utan kört med långa sändningsuppehåll och irriterande ofta samtidig dubblering med SVT:s utbud (för dem som även ser SVT).
För FST kan kombinationen med Yle Teema därför ha vissa fördelar, men den stora nackdelen är att en hel Yle-kanals finlandssvenska och nordiska profil försvinner. Det blir en sorts tillbakagång till tiden före FST Fem.
Yle Teema kan i sin tur nästan bara förlora i kvalitet på att dela kanalplats eftersom kanalen redan har ett brett, högklassigt utbud, om än också Teema lider av för långa sändningsuppehåll.
Prime time kommer utbudet att krocka och helhetsutbudet försämras av reformen. Dag- och sen kvällstid kunde FST och Teema däremot stöda varandra. Om den gemensamma kanalen väsentligt minskar tiden med sändningsuppehåll och fyller den med kvalitet kan det bli en lyckad helhet.
Få se hur det går.
Den uppenbara risken är att vi Yle-skattebetalande finländare härefter får färre dokumentärer av världsklass, färre intressanta konserter, färre högklassiga kulturprogram, färre nordiska och finlandsvenska produktioner och ett smalare (också geografiskt) utbud spelfilmer i Yle-utbudet.
Trist.
Trist av ett Yle som ju redan tidigare har förlorat så mycket trovärdighet under Atte Jääskeläinens nyhetsledning.
Tyvärr blir Yles utbud sannolikt sämre på kuppen.
Yle Teema har ju varit Yles bästa kvalitetskanal, med mängder av intressanta dokumentärfilmer, konsertupptagningar och spelfilmer från världens olika hörn.
Yle Teema har fyllt sin plats, och en hel kanalplats, med i huvudsak kvalitet.
FST Fem har däremot inte hittills klarat av att fylla sin kanalplats lika väl, utan kört med långa sändningsuppehåll och irriterande ofta samtidig dubblering med SVT:s utbud (för dem som även ser SVT).
För FST kan kombinationen med Yle Teema därför ha vissa fördelar, men den stora nackdelen är att en hel Yle-kanals finlandssvenska och nordiska profil försvinner. Det blir en sorts tillbakagång till tiden före FST Fem.
Yle Teema kan i sin tur nästan bara förlora i kvalitet på att dela kanalplats eftersom kanalen redan har ett brett, högklassigt utbud, om än också Teema lider av för långa sändningsuppehåll.
Prime time kommer utbudet att krocka och helhetsutbudet försämras av reformen. Dag- och sen kvällstid kunde FST och Teema däremot stöda varandra. Om den gemensamma kanalen väsentligt minskar tiden med sändningsuppehåll och fyller den med kvalitet kan det bli en lyckad helhet.
Få se hur det går.
Den uppenbara risken är att vi Yle-skattebetalande finländare härefter får färre dokumentärer av världsklass, färre intressanta konserter, färre högklassiga kulturprogram, färre nordiska och finlandsvenska produktioner och ett smalare (också geografiskt) utbud spelfilmer i Yle-utbudet.
Trist.
Trist av ett Yle som ju redan tidigare har förlorat så mycket trovärdighet under Atte Jääskeläinens nyhetsledning.
lördag 8 april 2017
Stockholm i våra tankar
Fruktansvärt.
Skamligt.
Och fegt.
Det är bara några ord för vad jag känner över dådet i Stockholm igår.
4 döda och 15 skadade, vanliga, civila människor.
En gärningsman körde upp på Drottninggatan med lastbil, med målet att skada och döda civila, oskyldiga, vanliga människor.
Sverige är skakat.
Tankarna går nu förstås till de oskyldiga drabbade och deras närstående.
Världen har också reagerat.
Till exempel släcktes Eiffeltornets belysning ner i fem minuter för att hedra offren i Sverige.
Finländarna känner starkt med svenskarna nu. Åhléns, Drottninggatan och Stockholm City är också mycket välkända platser för oss, för mig.
Svenska medier talar retoriskt om attacken mot Sverige. Men det här är samtidigt det senaste av flera attentat och terrordåd i Europa under de senaste åren. Berlin, Paris, Nice, London, St Petersburg…
I kommentarerna är svenska politiker, kommentatorer och vanligt folk överens om att dådet inte ska få förändra Stockholm och det svenska samhället.
Det är en viktig markering.
Terrordåd vill åstadkomma ett hårdare samhällsklimat, och i förlängningen stänga ett öppet civilsamhälle.
Förebyggande verksamhet - som att minska utanförskap, fattigdom och segregering - blir därför allt viktigare lokalt, nationellt, globalt.
Skamligt.
Och fegt.
Det är bara några ord för vad jag känner över dådet i Stockholm igår.
4 döda och 15 skadade, vanliga, civila människor.
En gärningsman körde upp på Drottninggatan med lastbil, med målet att skada och döda civila, oskyldiga, vanliga människor.
Sverige är skakat.
Tankarna går nu förstås till de oskyldiga drabbade och deras närstående.
Världen har också reagerat.
Till exempel släcktes Eiffeltornets belysning ner i fem minuter för att hedra offren i Sverige.
Finländarna känner starkt med svenskarna nu. Åhléns, Drottninggatan och Stockholm City är också mycket välkända platser för oss, för mig.
Svenska medier talar retoriskt om attacken mot Sverige. Men det här är samtidigt det senaste av flera attentat och terrordåd i Europa under de senaste åren. Berlin, Paris, Nice, London, St Petersburg…
I kommentarerna är svenska politiker, kommentatorer och vanligt folk överens om att dådet inte ska få förändra Stockholm och det svenska samhället.
Det är en viktig markering.
Terrordåd vill åstadkomma ett hårdare samhällsklimat, och i förlängningen stänga ett öppet civilsamhälle.
Förebyggande verksamhet - som att minska utanförskap, fattigdom och segregering - blir därför allt viktigare lokalt, nationellt, globalt.
onsdag 1 mars 2017
Hockeylegenden Petrov
Hockeycentern Vladimir Petrov är borta.
Han förlorade sin kamp mot cancer i dag.
En legend sörjd av en hel hockeyvärld.
Och en av min barndoms ishockeyidoler.
Tillsammans med Valeri Charlamov och Boris Michailov bildade han den bästa hockeykedjan i världen på sin tid.
Jag träffade honom en gång långt senare, i samband med hockey-VM i Finland. Då deltog han i en uppvisningsmatch med en drös andra legendariska veteraner, som Börje Salming, Valeri Vasiljev och Pekka Marjamäki.
När jag såg Petrov i hallen bad jag honom signera min keps.
Tack, sade jag på det enda ryska ord jag kunde då, spasiba.
Varsågod, svarade han vänligt, pozhaluysta.
Som barn höll jag på Tjeckoslovakien mot Sovjet i de klassiska finalerna.
Jiri Holecek och Milan Novy var två av mina idoler.
Men favoritspelaren i Sovjets superlag var Vladimir Petrov.
Jag gissar det kan ha berott på namnet först, Petrov lät ju lite som Peter.
Och så var han ju så otroligt bra.
Som de andra i kedjan.
I dag talar man alltid om superfemman med Fetisov-Kasatonov som backar bakom Larionov-Krutov-Makarov. Det är dem som den svenska dokumentären CCCP Hockey handlar om.
Det är en sevärd dokumentär, visst, som dessutom också visar upp baksidan av hockeylivet i Sovjet.
Men före den superfemman fanns faktiskt en annan superkedja,
Charlamov-Petrov-Michailov. 17-16-13.
Frölundaprofilen Anders Broström i Sverige kallar Petrov för "den största hockeyspelaren jag har mött" på gp.se.
En äkta hockeylegend.
Han förlorade sin kamp mot cancer i dag.
En legend sörjd av en hel hockeyvärld.
Och en av min barndoms ishockeyidoler.
Tillsammans med Valeri Charlamov och Boris Michailov bildade han den bästa hockeykedjan i världen på sin tid.
Jag träffade honom en gång långt senare, i samband med hockey-VM i Finland. Då deltog han i en uppvisningsmatch med en drös andra legendariska veteraner, som Börje Salming, Valeri Vasiljev och Pekka Marjamäki.
När jag såg Petrov i hallen bad jag honom signera min keps.
Tack, sade jag på det enda ryska ord jag kunde då, spasiba.
Varsågod, svarade han vänligt, pozhaluysta.
Som barn höll jag på Tjeckoslovakien mot Sovjet i de klassiska finalerna.
Jiri Holecek och Milan Novy var två av mina idoler.
Men favoritspelaren i Sovjets superlag var Vladimir Petrov.
Jag gissar det kan ha berott på namnet först, Petrov lät ju lite som Peter.
Och så var han ju så otroligt bra.
Som de andra i kedjan.
I dag talar man alltid om superfemman med Fetisov-Kasatonov som backar bakom Larionov-Krutov-Makarov. Det är dem som den svenska dokumentären CCCP Hockey handlar om.
Det är en sevärd dokumentär, visst, som dessutom också visar upp baksidan av hockeylivet i Sovjet.
Men före den superfemman fanns faktiskt en annan superkedja,
Charlamov-Petrov-Michailov. 17-16-13.
Frölundaprofilen Anders Broström i Sverige kallar Petrov för "den största hockeyspelaren jag har mött" på gp.se.
En äkta hockeylegend.
tisdag 31 januari 2017
Länge leve vinylen
Vinylen lever.
Och är vid god hälsa.
Jag var på skivmässa i Vasa i lördags.
Drygt 400 andra lär också ha varit på plats under dagen.
De flesta för att fynda vinyler.
Det fanns en del cd:n till salu också, och ett litet fåtal c-kasetter.
Men mest vinyler, lp:n, singlar, 12:or.
Skivan har gjort comeback. I dag ges ju de flesta färska albumen också ut på vinyl.
Men som mässbesökare letar man mest efter de gamla originalen, och med lite tur, rariteterna.
I sammanhanget är Vasamässan liten, och de coolaste rariteterna hittar tyvärr sällan dit. Men det är en trevlig, rolig, hanterbar mässa. Många bekanta på plats. Och en del roliga fynd gjorde jag även i år. Kolla bilderna.
The Wailers-plattan Catch A Fire med sin legendariska zippo-design till exempel,
coolt konvolut, superb musik.
Jag har albumet som deluxe dubbel-cd från förr,
men det är ju inte samma sak.
Inte alls.
Vinylversionen är en helhet, konstnärligt utformad design,
och musiken som Wailers själva tänkte den.
Med två sidor, en utvald startpunkt för A och B, och varsin slutpunkt.
Fast så enkelt är det ändå inte, Catch A Fire finns både i den ursprungliga, jamaikanska versionen, och i denna, för den globala massmarknaden anpassade Island-versionen.
Normalt gillar jag originalet bäst, men Stir It Up är faktiskt bättre i den långa Island-versionen.
Tycker jag.
Har man bred musiksmak, som jag, brukar skivmäss-besök resultera i annat än man tänkte sig före mässan. Hittade inte de specifika soul-, hiphop- och cti jazzfunk-album jag hade hoppats på i lördags, så det blev istället en del andra fynd, som de tre singlarna nedan.
Mockba Music gjorde synthpop som var mycket nära besläktad med Lustans Lakejer och Ratata. Och ungefär lika bra. Dom Dummaste hade jag faktiskt inte ens hört tidigare, bara läst om i Bengt Rahms ambitiösa och intressanta översiktsverk Den svenska synthen (Kalla Kulor Förlag). Ett rätt extremt band på sin tid. Och Julsingel -81 är ju en rätt annorlunda julsingel. Och så Aston Reymers Rivaler i samarbete med M.A. Numminen, den oförglömliga Slå mej med din rytmenpinne (ni har säkert hört originalet, Hit me with your rhythmstick). På b-sidan den svengelskt sjungande Tony Ellis i en svängande Gamla Stan.
Köpte också Dag Vag-singeln Flyger/Sånt Är Livet, med den reggaegungande mest dansanta versionen någonsin av Sånt Är Livet.
Kunde inte heller motstå This Charming Man-singeln med The Smiths. Jag har låten från tidigare i olika format, men nu för första gången som vinylsingel.
Det är få som har tålamod med 7"-singlar idag, men jag gillar dem, ibland.
För det var ju oftast så, i de här versionerna, som låtarna och singlarna slog igenom.
Eller inte slog igenom, som Dom Dummaste.
Enda cd-inköpet ingår i den fantastiska box-serien med Love Records samlade singlar.
Box-serien Kaikki singlet är en ren kulturgärning, över det mest legendariska skivbolaget i Finlands historia, med det mest berömda av alla finska skivbolags-varumärken.
Love är kult.
Och väldigt mycket bra och/eller spännande musik.
Det blev några LP:n också, inklusive legendariska Kraftwerk-albumet Ralf & Florian från 1973. En nyutgåva för 15 euro, men originalet från 1973, inklusive den så ofta hett eftersökta originalbilagan, fanns otroligt nog också till salu på mässan. Med prislappen 175 euro.
Någonstans måste man ändå dra gränsen.
Köpte också en c-kasett med finsk rockabilly från 1980, för två euro. På en nätsajt såg jag att det begärdes 29,90 euro för motsvarande kasett. Lite ovanlig samlingskasett, visste jag, men inte så ovanlig.
Och 12:orna?
Det blev faktiskt ingen i lördags, men jag hittade ett par klockrent adrenalin-stänkande maxisinglar när jag senast besökte en loppis istället. Tolvor gillar jag.
Bästa ljudkvaliteten och rätt ofta intressanta, välremixade, tunga, förlängda versioner.
What's there not to like?
Länge leve vinylen!

Och är vid god hälsa.
Jag var på skivmässa i Vasa i lördags.
Drygt 400 andra lär också ha varit på plats under dagen.
De flesta för att fynda vinyler.
Det fanns en del cd:n till salu också, och ett litet fåtal c-kasetter.
Men mest vinyler, lp:n, singlar, 12:or.
Skivan har gjort comeback. I dag ges ju de flesta färska albumen också ut på vinyl.
Men som mässbesökare letar man mest efter de gamla originalen, och med lite tur, rariteterna.
I sammanhanget är Vasamässan liten, och de coolaste rariteterna hittar tyvärr sällan dit. Men det är en trevlig, rolig, hanterbar mässa. Många bekanta på plats. Och en del roliga fynd gjorde jag även i år. Kolla bilderna.
The Wailers-plattan Catch A Fire med sin legendariska zippo-design till exempel,
coolt konvolut, superb musik.
Jag har albumet som deluxe dubbel-cd från förr,
men det är ju inte samma sak.
Inte alls.
Vinylversionen är en helhet, konstnärligt utformad design,
och musiken som Wailers själva tänkte den.
Med två sidor, en utvald startpunkt för A och B, och varsin slutpunkt.
Fast så enkelt är det ändå inte, Catch A Fire finns både i den ursprungliga, jamaikanska versionen, och i denna, för den globala massmarknaden anpassade Island-versionen.
Normalt gillar jag originalet bäst, men Stir It Up är faktiskt bättre i den långa Island-versionen.
Tycker jag.
Har man bred musiksmak, som jag, brukar skivmäss-besök resultera i annat än man tänkte sig före mässan. Hittade inte de specifika soul-, hiphop- och cti jazzfunk-album jag hade hoppats på i lördags, så det blev istället en del andra fynd, som de tre singlarna nedan.
Mockba Music gjorde synthpop som var mycket nära besläktad med Lustans Lakejer och Ratata. Och ungefär lika bra. Dom Dummaste hade jag faktiskt inte ens hört tidigare, bara läst om i Bengt Rahms ambitiösa och intressanta översiktsverk Den svenska synthen (Kalla Kulor Förlag). Ett rätt extremt band på sin tid. Och Julsingel -81 är ju en rätt annorlunda julsingel. Och så Aston Reymers Rivaler i samarbete med M.A. Numminen, den oförglömliga Slå mej med din rytmenpinne (ni har säkert hört originalet, Hit me with your rhythmstick). På b-sidan den svengelskt sjungande Tony Ellis i en svängande Gamla Stan.
Köpte också Dag Vag-singeln Flyger/Sånt Är Livet, med den reggaegungande mest dansanta versionen någonsin av Sånt Är Livet.
Kunde inte heller motstå This Charming Man-singeln med The Smiths. Jag har låten från tidigare i olika format, men nu för första gången som vinylsingel.
Det är få som har tålamod med 7"-singlar idag, men jag gillar dem, ibland.
För det var ju oftast så, i de här versionerna, som låtarna och singlarna slog igenom.
Eller inte slog igenom, som Dom Dummaste.
Enda cd-inköpet ingår i den fantastiska box-serien med Love Records samlade singlar.
Box-serien Kaikki singlet är en ren kulturgärning, över det mest legendariska skivbolaget i Finlands historia, med det mest berömda av alla finska skivbolags-varumärken.
Love är kult.
Och väldigt mycket bra och/eller spännande musik.
Det blev några LP:n också, inklusive legendariska Kraftwerk-albumet Ralf & Florian från 1973. En nyutgåva för 15 euro, men originalet från 1973, inklusive den så ofta hett eftersökta originalbilagan, fanns otroligt nog också till salu på mässan. Med prislappen 175 euro.
Någonstans måste man ändå dra gränsen.
Köpte också en c-kasett med finsk rockabilly från 1980, för två euro. På en nätsajt såg jag att det begärdes 29,90 euro för motsvarande kasett. Lite ovanlig samlingskasett, visste jag, men inte så ovanlig.
Och 12:orna?
Det blev faktiskt ingen i lördags, men jag hittade ett par klockrent adrenalin-stänkande maxisinglar när jag senast besökte en loppis istället. Tolvor gillar jag.
Bästa ljudkvaliteten och rätt ofta intressanta, välremixade, tunga, förlängda versioner.
What's there not to like?
Länge leve vinylen!

onsdag 25 januari 2017
Välkomna till Sipilandia

Tidernas värsta biltrafik-röra (Kaikkien aikojen autoilusotku) rubricerade Ilta-Sanomat sin paradsida om Berners numera skrinlagda reformplaner. Se bilden ovan.
Jag läste I-S medan jag väntade på take away i dag,
den för mig okända kunden vid bordet intill noterade bladet, nickade mot tidningen, och skakade ironiskt på huvudet.
Jepp, vi är många i Finland som håller med.
Det här är, för att använda ett klassiskt Spitting Image-uttryck,
beyond parody.
För absurt för att kunna parodieras.
Verkligheten överträffar dikten, heter det uttrycket.
Välkomna till Sipilandia.
Man trodde, eller hoppades åtminstone, att farserna och skandalerna småningom skulle upphöra, men tydligen inte.
Det är projektpolitikernas regering som leder landet, med Sipilä och Berner i huvudrollerna,
och det är mycket som är beyond parody.
Kan, och får, ett land faktiskt ledas så här?
Finlands hundraårsfirande som självständig nation är ett historiskt jubileum.
Året firas dessutom under den tankeväckande parollen "Tillsammans".
Men,
det är nog länge sedan det här landet har befunnit sig så här långt från ett tillsammans som just nu.
Skandal på skandal på skandal.
Och vem axlar ansvar?
Det politiska ansvar som ska uppbäras efter den här valperioden blir svårt att utmäta eftersom varken Sipilä eller Berner väntas låta mäta det egna förtroendet i nya val. Efter den sannolikt mest skandalomsusade valperioden i modern tid torde de återgå till en välmående näringslivstillvaro.
Nationens dåvarande tillstånd känns mera osäkert.
I Finland 2017, när farsen kring biltrafiken redan hade passerat alla rimliga gränser och siffror som 100 miljoner euro i panik lyfts in i debatten, blev det äntligen stopp på bilröran.
Tidernas värsta, för att citera I-S.
Lika lättvindigt föreslås ju till exempel inga 100 miljoner extra till utbildning och forskning för att stärka framtidens finländska konkurrenskraft, men istället har sittande statsministern tidigare föraktfullt avvisat "all världens docenter" (kaiken maailman dosentit).
Berner får förstås sitta kvar.
Och Yle-ledningen, särskilt den hårt kritiserade Atte Jääskeläinen, sitter också fortfarande kvar. Trots fjolårets internationellt uppmärksammade skandal om att vårt gemensamt skattefinansierade Yle tonat ner eller stoppat Sipiläkritiska inslag.
Vågar vi nu tro att kritiska inslag inte längre tonas ner eller läggs på is av Yle-ledningen?
Klart är att allmänhetens förtroende för Yles opartiskhet är skadat. Fortfarande.
Och förtroendet för trafikminister Berner?
Välkomna till Sipilandia.
Beyond parody?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)