Äntligen, Bob Dylan!

Årets Nobelpris i litteratur går till… Bob Dylan!
Jag kunde knappast tro att det var sant.
Äntligen! Säger jag.
Det fanns förstås många andra bra och värdiga kandidater.
Valet av Bob Dylan kommer att diskuteras hett, och mycket länge.
Men det är inte första gången Dylans namn nämns i spekulationerna.
Om någon, någonsin, skulle få ett pris baserat på rocklyrik, så är det Dylan.
Nu kan man ju tillägga att Dylan också har skrivit böcker.
Hans självbiografi del ett (den enda del som hittills utkommit) är en fantastiskt välskriven och intressant bok. Memoarer - Första delen, heter den i svensk översättning. Helt underbar. Jag har väntat sedan 2004 på en uppföljare.
Men det är inte därför han får Nobelpriset i litteratur.
Det är hans sångskatt som premieras, Dylan Berättaren, med en sångtextslyrik som i sina stora stunder är magisk, texter som är överraskande, uppfriskande, rebelliska och sköra.
Dylan Rockpoeten som ständigt berör, som protesterar, tror, kritiserar och tvivlar, som förnyar sig och rör sig mellan olika genren. Han genomförde en rockrevolution genom att plugga in gitarren och övergå till att spela elektriskt. För det kallades han Judas. Och svarade med att på band uppmana sitt Band att "play f-cking loud!". Under en senare period i livet var han nästan (men bara nästan) uträknad som en föredetting, men gjorde en så stark comeback att man kan tala om en andra andning. Och gjorde några av sina starkaste album. Det var den perioden jag såg honom live för första gången, i Helsingfors, efter att en gång tidigare ha haft biljetter till Pori Jazz, där han ändrade konsertdag till en som krockade med Eagles spelning på Sjöhistoriska i Stockholm. Och en annan gång, när jag var i New York, uppträdde han med Joni Mitchell i Madison Square Garden, men jag var för jetlaggad och trött för att orka gå dit. Gissa om jag ångrat att jag inte såg den spelningen!
Men jag har sett Dylan live, en bra konsert, med ett bra kompband. Modern Times hette det då aktuella, utmärkta, albumet. Och jag har förstås boxen The Complete Album Collection (Vol. One). Där ingår de första 41 officiella album han har gett ut. Det har blivit nya album sedan dess, och ja, jag gillar varmt fjolårets Shadows In The Night.
Dylans officiella bootleg-serie med alternativa inspelningar har dessutom blivit en alternativ ingång till Dylans musikskatt. Han verkar ha spelat in (och sparat) hur mycket som helst genom åren och nästa megabox innehåller därför sannolikt en komplett samling med officiella bootleg-inspelningar (volym ett). Den senaste i raden, Vol. 12, innehåller inspelningar från 1965-66. Jag nöjde mig med den allra tunnaste versionen, 2 cd:n. I serien finns många fantastiska alternativa nedslag i Dylans historia, som t.ex Another Self Portrait (Bootleg Series Box 10) med låtar från 1969-71, eller Live 1966 (Bootleg Series Box 4), den första officiella utgåvan av legendariska "Judas-tejpen", live från Manchester.  Den köpte jag på Borders i World Trade Center i New York, dagen efter konserten jag missat, något år före platsen så tragiskt försvann.
Jag brukar ibland tänka om han klarade sig, den coola svarta försäljaren som jag köpte skivan av och som jag en god stund diskuterade Dylankonserten med. Han grämde sig också över att ha missat den.
Dylan Legenden har berört många, många lyssnare över tid. Han är betydligt äldre än min generation, men jag minns bra när jag fick vinylboxen Biograph att recensera, som tonåring.
Jag hade hört Dylan förr, men Biograph fick mig att börja lyssna.
Vilken musik jag än har brunnit för därefter, otaliga band och stilar, har Dylan ändå alltid haft sin givna  plats.
I bokhyllan, bredvid Memoarer, står Sångtexter 1962-2001, inbunden.
En påminnelse om att Dylans sångtexter finns utgivna i bokform, att de förtjänar att läsas, och att de håller för att läsas, även utan musik. Dylan skriver rocklyrik, men också texter som helt enkelt är lyrik, utan förtecknet rock. Bländande lyrik. Dylan Poeten har en språkbehandling, detaljskärpa och spännvidd som både imponerar och berör.
Alla Dylans perioder innehåller exempel på levande, berörande rocklyrik, att välja enskilda favoriter är därför i det närmaste futilt. Dylans sångskatt är för bred och vid och djup.
Men ska jag här välja att nämna bara en berättelse bland så många blir det kanske den tragiska klassikern The Lonesome Death of Hattie Carroll, av Samhällskritikern Dylan. En dramatisk berättelse om orättvisor och ojämlikhet, om ras, klass och kön, och i dess centrum två individer, den fattiga, gamla svarta kökspigan Hattie, som helt oprovocerat slogs ihjäl av den rike, vite tobaksfarmaren William Zanzinger under en middag. Påföljden blev sex månaders fängelse, och Dylans avslutande strof, "Bury the rag deep in your face/For now's the time for your tears".
Låten och texten är från The Times They Are A-Changin' (1964), men känns ändå olustigt relevant och aktuell. Följande album fick titeln Another Side of Bob Dylan, vilket angav en ny riktning och resten är historia. Dylan har förnyat sig genom decennierna, och berört med texter om social rättvisa, kärlek, tro, hopp. Han har lyft fram de stora existentiella frågorna, och en del banala, ofta poetiskt, i texter som har burit sig själva, även om de är stöpta, och bäst framförda, till musik.
Rynka på näsan den som vill, men jag säger äntligen.
Bob Dylan förtjänar litteraturpriset.
En glad dag,
men också en dag med sorgkant,
ty Dario Fo, en annan värdig Nobellpristagare och samhällskritiker,
har gått ur tiden.
Också han kontroversiell och ifrågasatt som Nobelpristagare i litteratur, 1997.
Det länder Nobelstiftelsen all heder att man nu i år, 2016, vågar värdesätta rocklyrik och sångtexter som en genuin litteraturform.
Peter LeMarc sade en gång till mig, ungefär, att han kände sig förolämpad att få frågan om han planerat att skriva en bok. Som om sångtexter inte skulle vara lika fina eller tillräckligt mycket värda som en bok. Det fick mig att tänka efter.
Välskrivna nedskrivna sångtexter kallas rocklyrik, men de är också lyrik, utan rock.
Med ett rent litterärt värde. Punkt.
Det är det som Nobelstiftelsen låter förstå med årets litteraturpris till Bob Dylan.
Jag håller med.
Och inser att detta också är början på en ny, stor, och sannolikt frän, kulturdebatt.
I många pretentiösa och förnäma finsalonger hänger endel mungipor i kväll.
Vi andra som gärna läser god litteratur, men som också lyssnar, spelar till exempel albumet Together Through Life (2009) i kväll, och då särskilt ett underbart, för dagen vältituerat, spår:
I Feel A Change Comin' On