Var gäst i Radio Vaasas program Levyaarteeni (Mina skivskatter) under semestern. Jag ombads välja tio spår jag hade en story eller speciellt förhållande till. Så det var inte min tio-i-topplista, eller mest exklusiva tracks, men en kul programide'. Anssi Marttinen intervjuade och här är de fem första spåren jag valde, och varför. I den ordning de spelades:
Long as I can see the light/Creedence Clearwater Revival.
Cosmo's Factory är en av de tre första lp-skivor jag hörde som barn, på min kusins bärbara vinylspelare. Så Long as I can see the light har jag ett nästan livslångt minne av. CCR tröttnar jag aldrig på. Och jag har träffat John Fogerty, Stu Cook och Doug "Cosmo" Clifford, men inte alla tre samtidigt. När jag såg John Fogerty live på hans första spelning i Finland (1997) gjorde han en underbar version av Long as I can see the light. Ett stort live-ögonblick.
The Model/Kraftwerk.
Köpte min första Kraftwerk-lp, The Man-Machine, sommaren 1984, i Brighton. Hade väntat mig stenhård, tung, industriell, tysk elektronisk musik. Första spåret var The Model, och jag var nästan lite besviken, det var varken tungt eller industriellt. Medan The Robots var precis vad jag förväntat mig, fantastiskt tungt och bra. The Model, i sin tur, är ett underbart minimalistiskt pop-mästerverk. Kraftwerk har påverkat alla musikstilar som kommit efter dem. Och jag såg och imponerades av deras multimediala liveshow 2004. Ett av mina absoluta favoritband.
En tidigare kollega kallade dem föraktfullt för patolog-pop, men tvärtom, inget band är elektro-funkigare än Kraftwerk. Ingen slump att de samplades på rap-klassikern Planet Rock.
Sankarit/J. Karjalainen.
Såg Finland-USA och Finland-Österrike live i Globen, Stockholm, under ishockey-VM 1995. Finlands största idrottsögonblick. Jag var i Helsingfors när lejonen kom hem med VM-bucklan, stod på Mannerheimvägen där kortegen knappt rymdes mellan folkmassorna och stod på salutorget med hundra tusen (100 000!) finländare som unisont sjöng Den glider in och Sankarit. J.Karjalainen har skrivit bättre låtar (min favorit är livehöjdaren Mies jolle ei koskaan tapahdu mitään, här live 1998 med en annan höjdare, On kaikki niinkuin ennenkin) men Sankarit är kopplad till minnet av salutorget och vm-guldet 1995. Och så är det ju en snygg och sann story att vi alla är hjältar i våra egna liv, att alla människor har ett värde.
Redemption Song/Johnny Cash & Joe Strummer.
Det finns egentligen bara två genrer av populärmusik, bra musik, och dålig musik. Varje musikstil har band, artister och låtar som är bra, och dåliga. Att enbart lyssna på en viss stil för att det är "rätt" är inte bara inskränkt, utan rentav fördummande. Här ett strålande exempel på stilöverskridande respekt, då countryns största gigant och en av punkens ikoner sjunger reggeakungen Bob Marleys klassiker. Jag gillar Cash, The Clash och Bob Marley, reggae, punk och, i viss mån, country.
Ett mästerverk.
Not ready to make nice/Dixie Chicks.
Jag beundrar deras mod och civilkurage. När sångerskan Natalie Baines under en konsert i Storbritannien kritiserade George Bush var Dixie Chicks de bäst säljande artisterna i hela USA. Efter utspelet rasade skivförsäljningen, ja, deras skivor brändes eller förstördes också, och deras låtar slutade spelas på countrykanalerna. Baines utsattes för direkta mordhot och Dixie Chicks, ett countrypop-band, utmålades som banerförare för kritiken mot bush. Trion chockades av de hätska reaktionerna från forna fans och redneck-kretsarna, och Baines beslöt att svara, med musik, Not ready to make nice. Ett upprop för rätten till olika åsikter utan risk för hot, och därmed ett upprop för demokrati. Ett föredöme av civilkurage också för den så välstrukna och intetsägande popscenen i dagens farsartade Trump-värld. Så, därför Dixie Chicks, bara för den här viktiga låten och deras civilkurage. Respekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar