Här följer del två:
När jag deltog i radioprogrammet Levyaarteeni (Mina skivskatter) körde vi det helt tvåspråkigt, varannat mellansnack på finska och varannat på svenska, the Vaasa Way.
Här är de följande, och sista, fem låtarna i programmet, och varför just de:
Yoshimi battles the pink robots/The Flaming Lips.
Pop-perfektion. Det kände jag redan första gången jag hörde Yoshimi, på en samlings-cd i uncut eller Mojo. Albumet Yoshimi battles the pink robots var årets album 2002 på min lista och jag var glad när jag såg att nästan alla stora musiktidningar också placerade Yoshimi som etta.
2009 såg jag Flaming Lips live på festivalen Pitkä kuuma kesä i Suvilahti, Helsingfors. Fin inramning för en av de coolaste konserter jag nånsin upplevt. Av en slump mötte jag sångaren Wayne Coyne och hans fru mitt på Mannerheimvägen tidigare på dagen, stannade till, frågade om det var han och tackade för att de skulle spela i Helsingfors. Äntligen. Min dåvarande flickvän märkte inte att jag stannat förrän hon var på andra sidan gatan och tog då ett kul foto där vi tre står och pratar mitt på Mannerheimvägen. Wayne Coyne var väldigt cool och sympatisk. Vi talade en god stund, alla fyra, för Coynes var intresserade att fråga en del om Helsingors och Finland. Och Wayne uppmanade oss att också kolla in alla andra bra band på festivalen. Den fantastiska dokumentären The Fearless Freaks visar upp ett egensinnigt, kreativt och sympatiskt altrock-band. Se den och lyssna på Yoshimi.
Soul/Bucc.
Träffade av en slump Bucc då han jobbade i en liten skivaffär på St Eriksgatan i Stockholm. Han färdigställde utskick av sin cd-r singel Soul då jag kom in för att köpa någon hiphop-skiva. Soul lät så bra i högtalarna att jag bad att få köpa ett ex och låten hamnade sedan på min årslista. En riktig underground-pärla av stockholmsk hiphop-soul. Bucc hörde tydligen att han var med på en publicerad lista i Finland, mejlade mig och tackade. Nice. Jag har köpte lite mera av hans musik, solo och med Narcs och Narcissists. Bra, men inte fullt i klass med den superba Soul.
Elite/Kent.
Valet stod mellan Sveriges bästa artist, Lars Winnerbäck, och Sveriges bästa band, Kent. Och jag har fler personliga minnen av kent. Har träffat och intervjuat dem, mycket sympatiska. Såg dem första gången live på Isola-turne'n och de är alltid magiska live. När de och Cardigans spelade i Helsingfors ishall 1999 var kent snäppet bättre. Gitarrväggen i Beskyddaren tillhörde höjdpunkterna. På Vapen & ammunition-turne'n gjorde kent en strålande spelning i Vasa, med oförglömliga versioner av Elite och Socker, bland annat. Och avskedsturne'n bevisade än en gång att kent bara går, eller gick, sin egen väg. Jag såg de sista spelningarna någonsin i Finland, både i Helsingors och Vasa. Stort. Elite valde jag för att den är en sympatisk hyllning till bandets rötter. Men jag kunde lika gärna ha valt Saker man ser, 747, Utan dina andetag, Blåjeans... Vilken sångskatt.
Everything Counts/Depeche Mode.
Ett av mina långlivade stora favoritband. Jag har varit DM-fan sedan albumet Construction time again kom ut 1983, och Everything counts var en storfavorit, då och nu. De två första albumen är också mycket bra, men det första jag köpte var Construction time again. I motsats till många andra gillar jag också A Broken Frame starkt. Men Construction time är fortfarande mitt favoritalbum med Depeche, och deras mest politiska fram till årets Spirit med Where's the revolution och Going backwards. Väldigt uppfriskande att Depeche Mode är ett angeläget band ännu 2017. Martin Gore är en av vår tids främsta låtskrivare, ofta med minimalistiska och tänkvärda texter. I like. Den bästa versionen av Everything counts är ändå inte studioversionen på Construction time again utan liveversionen från 101.
Everyday is like Sunday/Morrissey.
Och när det gäller sångtexter är Morrissey en verklig gigant. The Smiths och Morrissey är kända för perfekt indiepop med oförglömliga texter a la Morrissey. Men så anses ju Morrissey & Marr som den tredje främsta låtskrivarduon i Stobritannien, efter dinosaurierna Lennon & McCartney och Jagger & Richards. Everyday is like Sunday är en dystopisk uppgörelse med en hemstad, en kuststad, där "everything is silent and grey". Morrisseys hemstad är Manchester, men vi känner alla igen oss ibland, inte minst i mindre kuststäder. Den mest oförglömliga versionen är live från Move-festivalen i Manchester 2004. Pop-perfektion.
Hade från början med Gil Scott-Herons The revolution will not be televised på listan. Strålande exempel på proto-rap med tungt gungande funkrytmer. Valde i sista sekund att spela Morrissey. Men Gil Scott-Heron rekommenderas också.
Inget av Miles Davis, nobellpristagaren Bob Dylan eller Bruce kom heller med, men Dylan och Bruce hörs ju så ofta i radio ändå och Mileslåtarna blev väl långa för programmet, annars hade jag kanske valt Miles runs the voodoo down.
Nå, det blev som det blev. Listan hade sett annorlunda ut en annan dag.
Återkommer senare med sommarens vinylfynd. Och annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar