"Vi inbillar oss att vi är fria men i själva verket är vi fastsydda mellan skinkorna på en gigantisk mediaröv."
Det är ju snudd på genialt, den formuleringen, fräna samhällskritiken.
Jag läser som bäst 242 av Fredrik Strage.
Titeln är antalet krönikor, Strages samlade krönikor.
Och citatet ovan är bara ett exempel. Från en krönika om en film, om allt sämre rockmusik och om likriktad kulturkonsumtion.
Och så en mening som tar steget längre, på Stragevis.
Kanske onödigt att säga, men du som gillar populärkultur, musik och skarpa texter,
om du bara vill ha en bok i julklapp borde det bli den här.
Strage är briljant. Hans tidigare böcker Fans och Mikrofonkåt är superba, men det är kanske främst som krönikör han har byggt sitt rykte.
"...ingenting som jag sett på undergroundklubbar de senaste tjugo åren är en bråkdel så konstigt som "Idol" eller "Körslaget"", skriver han, och fortsätter med att läsa lusen av "den folkliga tv-underhållning som tillåts dominera nöjesjournalistiken".
Krönikan Bebisar och Kraftwerk handlar om hans dotter, och Kraftwerk. Dottern, tre månader (2010), blir lugn och glad av Kraftwerk, närmare bestämt The Man-Machine. Albumet. Remixarna i housetempo på The Mix gillar hon däremot inte.
Bebisar har koll, enligt Strage, som i följande krönika argumenterar att "högerpolitiker har nästan alltid sämre musiksmak än sina kolleger på vänsterkanten".
Boken avslutas sedan med fristående Intervju med Fredrik Strage.
Av Fredrik Strage.
Så långt har jag inte hunnit än.
242 vill man helst både sträckläsa och spara på som extragoda/dyra chokladpraliner.
Underhållande, lärorik, vass, och ibland bara så himla kul.
onsdag 21 november 2018
Soundtrack för oroliga tider?
Hösten 2012 skrev svenska musiktidskriften Sonic om "Vår tids rädsla för politik". Sonic konstaterade att vi lever i politiska tider (2012), men var finns soundtracket?
Hösten 2018 lever vi, om någonting, i ännu mera politiskt turbulenta tider.
Men var finns soundtracket?
Trump, Sipilä, sverigedemokrater, sannfinländare...
Det finns minsann ämnen att skriva och sjunga om, och sannolikt betydligt fler än 2012.
Vi lever i politiska tider,
tider då demokratiska grundrättigheter och friheter hotas av allsköns populister, nyfrälsta nyliberaler och brunskjortor.
Sonics fråga väntar ännu på svar:
var finns soundtracket?
1960-talet hade sina akustiska protestsångare och medborgarrättskampens soul, 1970-talet punk, proggrörelse och ännu tyngre soul, jazzfunk och funk, åttitalet, "the greedy", alternativrock, hardcore och inte minst Live Aid, 90-talet indiepop och grunge...
"Turbulenta tider har alltid krävt sin musik", framhöll Tony Ernst i Sonic 2012. "Musiken är kanske den starkaste populärkulturella konstformen, det är dit vi brukar vända oss vid ovisshet och kriser. Vi borde alltså just nu leva i tider där politisk musik tar stor plats i vårt liv".
Skrev Tony Ernst 2012.
Och det gäller i ännu högre grad i dag.
Ändå är det mest artister i eller nära pensionsåldern som tar ställning. Neil Young, Ry Cooder, Bruce, Bono, Sting. Fortfarande.
Välkomnade också varmt att Depeche Mode tog ställning med senaste plattan, men de är inte heller direkt nya eller unga.
2012 konstaterade Laetitia Sadler i Sonic att dagens artister är för trygga, de vågar inte uttrycka sig politiskt. "De använder sitt skapande för att göra karriär, inte för att tjäna sin konst... det är vad kapitalismen gör med en: den förvandlar dig till en prostituerad. Vi är alla prostituerade."
Det tragiska är att världen blivit värre, mera turbulent, sedan dess, och musiken inte bättre, eller mera modig.
Fortfarande är Dixie Chicks 2000-talets modigaste band, som på toppen av sin karriär vågade kritisera George W Bush och ådrog sig hela redneck-countryscenens ilska i USA. Det kostade dem listframgångar, försäljningssiffror och mängder av förlorad radiotid.
Not Ready To Make Nice av Natalie Baines är en av 2000-talets viktigaste, modigaste, starkaste, sånger.
Milsvitt överlägsen all skvalig karaokepop som alla dessa tv:ns talangtävlingar presterar, där hoppfulla potentiella "the next big things" tävlar om en karriär innan de kastas på musikindustrins skräphög.
Det finns spännande samhällsorienterad musik idag också, men precis som Sonic noterade 2012:
i mittfåran är det tyst.
Inom hiphopen finns det lite hopp, och mycket attityd,
men också alltför mycket blingbling, sexism och cash is king.
Hiphopen är också betongdjungelns globala nyhetsförmedling och främsta protestkanal.
Det är därifrån som soundtracket borde höras, spridas och fortsätta ljuda.
Också.
Överallt.
Hösten 2018 lever vi, om någonting, i ännu mera politiskt turbulenta tider.
Men var finns soundtracket?
Trump, Sipilä, sverigedemokrater, sannfinländare...
Det finns minsann ämnen att skriva och sjunga om, och sannolikt betydligt fler än 2012.
Vi lever i politiska tider,
tider då demokratiska grundrättigheter och friheter hotas av allsköns populister, nyfrälsta nyliberaler och brunskjortor.
Sonics fråga väntar ännu på svar:
var finns soundtracket?
1960-talet hade sina akustiska protestsångare och medborgarrättskampens soul, 1970-talet punk, proggrörelse och ännu tyngre soul, jazzfunk och funk, åttitalet, "the greedy", alternativrock, hardcore och inte minst Live Aid, 90-talet indiepop och grunge...
"Turbulenta tider har alltid krävt sin musik", framhöll Tony Ernst i Sonic 2012. "Musiken är kanske den starkaste populärkulturella konstformen, det är dit vi brukar vända oss vid ovisshet och kriser. Vi borde alltså just nu leva i tider där politisk musik tar stor plats i vårt liv".
Skrev Tony Ernst 2012.
Och det gäller i ännu högre grad i dag.
Ändå är det mest artister i eller nära pensionsåldern som tar ställning. Neil Young, Ry Cooder, Bruce, Bono, Sting. Fortfarande.
Välkomnade också varmt att Depeche Mode tog ställning med senaste plattan, men de är inte heller direkt nya eller unga.
2012 konstaterade Laetitia Sadler i Sonic att dagens artister är för trygga, de vågar inte uttrycka sig politiskt. "De använder sitt skapande för att göra karriär, inte för att tjäna sin konst... det är vad kapitalismen gör med en: den förvandlar dig till en prostituerad. Vi är alla prostituerade."
Det tragiska är att världen blivit värre, mera turbulent, sedan dess, och musiken inte bättre, eller mera modig.
Fortfarande är Dixie Chicks 2000-talets modigaste band, som på toppen av sin karriär vågade kritisera George W Bush och ådrog sig hela redneck-countryscenens ilska i USA. Det kostade dem listframgångar, försäljningssiffror och mängder av förlorad radiotid.
Not Ready To Make Nice av Natalie Baines är en av 2000-talets viktigaste, modigaste, starkaste, sånger.
Milsvitt överlägsen all skvalig karaokepop som alla dessa tv:ns talangtävlingar presterar, där hoppfulla potentiella "the next big things" tävlar om en karriär innan de kastas på musikindustrins skräphög.
Det finns spännande samhällsorienterad musik idag också, men precis som Sonic noterade 2012:
i mittfåran är det tyst.
Inom hiphopen finns det lite hopp, och mycket attityd,
men också alltför mycket blingbling, sexism och cash is king.
Hiphopen är också betongdjungelns globala nyhetsförmedling och främsta protestkanal.
Det är därifrån som soundtracket borde höras, spridas och fortsätta ljuda.
Också.
Överallt.
lördag 3 november 2018
Sport, sprit och sexism?
Tv-pucken lever med och i sin tid, och introducerar även flickornas tv-pucken. Lite sent, verksamhetsår 61, men välkommet. Tyvärr kan man inte se samma positiva och tidsmedvetna tajming hos klubbledningen för Vasa Sport.
När övriga världen reagerade på metoo-kampanjerna och även, äntligen, såg över en del sexistiska utspel valde Sportledningen att introducera lättklädda gogo-cheerleaders på läktarna.
Vi har hittills sluppit detta pinsamma inslag, men metoo-året väljer Vasa Sport att introducera det.
Pinsamt och ofattbart dålig tajming. Så Not 2018.
Varför, vd Kurten?
I höst har Sportledningen introducerat ännu en oförklarlig nyhet. En stor del av ståplatsläktaren Sundom stå är numera F-18 ölzon för vuxna fans.
Det dricks inte mera för det, och det dricks inte mera på läktaren för det. Men barnfamiljer och ungdomar är portade från en del av ståplatsläktaren.
Och stämningen i hallen har inte blivit bättre eller publiken större, trots att laget levererar (för närvarande fyra raka segrar!).
Varför, vd Kurten?
Vasa Sport borde ha betydligt bättre visioner än sexism och sprit att erbjuda publiken.
De har inte lockat fler, bara färre. Trots att laget levererar.
Slopa cheerleaders och K-18 ölzonen på ståplats. Inse att det inte företräder tidsandan 2018.
Tänk nu. Tänk framåt.
Tänk om.
Nu.
Innan fler ishockeyvänner röstar med fötterna.
När övriga världen reagerade på metoo-kampanjerna och även, äntligen, såg över en del sexistiska utspel valde Sportledningen att introducera lättklädda gogo-cheerleaders på läktarna.
Vi har hittills sluppit detta pinsamma inslag, men metoo-året väljer Vasa Sport att introducera det.
Pinsamt och ofattbart dålig tajming. Så Not 2018.
Varför, vd Kurten?
I höst har Sportledningen introducerat ännu en oförklarlig nyhet. En stor del av ståplatsläktaren Sundom stå är numera F-18 ölzon för vuxna fans.
Det dricks inte mera för det, och det dricks inte mera på läktaren för det. Men barnfamiljer och ungdomar är portade från en del av ståplatsläktaren.
Och stämningen i hallen har inte blivit bättre eller publiken större, trots att laget levererar (för närvarande fyra raka segrar!).
Varför, vd Kurten?
Vasa Sport borde ha betydligt bättre visioner än sexism och sprit att erbjuda publiken.
De har inte lockat fler, bara färre. Trots att laget levererar.
Slopa cheerleaders och K-18 ölzonen på ståplats. Inse att det inte företräder tidsandan 2018.
Tänk nu. Tänk framåt.
Tänk om.
Nu.
Innan fler ishockeyvänner röstar med fötterna.
Tv-pucken 60
I Sverige går anrika Tv-pucken just nu för 60:e gången.
60 år av tv-puck, respekt!
Nästa år firar Tv-pucken 61, och de följande 60 åren inleds med att anordna också en tjejernas tv-puck.
Hög tid och mycket välkommet.
Tv-pucken är en institution som lever med sin tid och låter sig formas av den.
Lite sent, kanske, men god start på nästa 60.
Jag brukar ofta se tv-pucken, har alltid gillat konceptet. Och fattar inte varför Finland aldrig ordnat något motsvarande.
Tv-pucken är ett strålande koncept för att locka unga hockeyspelare och för att uppmärksamma talanger och kommande stjärnspelare. Deltagarna är bara 15 år, och bjuder på underhållande och publikvänlig ishockey.
Min barndoms favoritlag var Dalarna, osäker varför men troligen för att de var underdogs och dessutom jättebra. Till favoriterna har också hört Stockholm (numera Stockholm södra), Skåne, Västerbotten. Och så sent som igår såg jag Örebro göra en suverän kvartsfinal (2-0 mot Stockholm södra), så de är ett sevärt lag 2018. Semifinalerna i år är Göteborg - Sockholm norra och Örebro - Västerbotten.
Tv-pucken är rätt på pulsen 2018.
Och ännu mera rätt 2019, med både pojkarnas och flickornas Tv-pucken.
60 år av tv-puck, respekt!
Nästa år firar Tv-pucken 61, och de följande 60 åren inleds med att anordna också en tjejernas tv-puck.
Hög tid och mycket välkommet.
Tv-pucken är en institution som lever med sin tid och låter sig formas av den.
Lite sent, kanske, men god start på nästa 60.
Jag brukar ofta se tv-pucken, har alltid gillat konceptet. Och fattar inte varför Finland aldrig ordnat något motsvarande.
Tv-pucken är ett strålande koncept för att locka unga hockeyspelare och för att uppmärksamma talanger och kommande stjärnspelare. Deltagarna är bara 15 år, och bjuder på underhållande och publikvänlig ishockey.
Min barndoms favoritlag var Dalarna, osäker varför men troligen för att de var underdogs och dessutom jättebra. Till favoriterna har också hört Stockholm (numera Stockholm södra), Skåne, Västerbotten. Och så sent som igår såg jag Örebro göra en suverän kvartsfinal (2-0 mot Stockholm södra), så de är ett sevärt lag 2018. Semifinalerna i år är Göteborg - Sockholm norra och Örebro - Västerbotten.
Tv-pucken är rätt på pulsen 2018.
Och ännu mera rätt 2019, med både pojkarnas och flickornas Tv-pucken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)