Strage, 242, bara bäst

"Vi inbillar oss att vi är fria men i själva verket är vi fastsydda mellan skinkorna på en gigantisk mediaröv."
Det är ju snudd på genialt, den formuleringen, fräna samhällskritiken.
Jag läser som bäst 242 av Fredrik Strage.
Titeln är antalet krönikor, Strages samlade krönikor.
Och citatet ovan är bara ett exempel. Från en krönika om en film, om allt sämre rockmusik och om likriktad kulturkonsumtion.
Och så en mening som tar steget längre, på Stragevis.
Kanske onödigt att säga, men du som gillar populärkultur, musik och skarpa texter,
om du bara vill ha en bok i julklapp borde det bli den här.
Strage är briljant. Hans tidigare böcker Fans och Mikrofonkåt är superba, men det är kanske främst som krönikör han har byggt sitt rykte.
"...ingenting som jag sett på undergroundklubbar de senaste tjugo åren är en bråkdel så konstigt som "Idol" eller "Körslaget"", skriver han, och fortsätter med att läsa lusen av "den folkliga tv-underhållning som tillåts dominera nöjesjournalistiken".
Krönikan Bebisar och Kraftwerk handlar om hans dotter, och Kraftwerk. Dottern, tre månader (2010), blir lugn och glad av Kraftwerk, närmare bestämt The Man-Machine. Albumet. Remixarna i housetempo på The Mix gillar hon däremot inte.
Bebisar har koll, enligt Strage, som i följande krönika argumenterar att "högerpolitiker har nästan alltid sämre musiksmak än sina kolleger på vänsterkanten".
Boken avslutas sedan med fristående Intervju med Fredrik Strage.
Av Fredrik Strage.
Så långt har jag inte hunnit än.
242 vill man helst både sträckläsa och spara på som extragoda/dyra chokladpraliner.
Underhållande, lärorik, vass, och ibland bara så himla kul.