Soundtrack för oroliga tider?

Hösten 2012 skrev svenska musiktidskriften Sonic om "Vår tids rädsla för politik". Sonic konstaterade att vi lever i politiska tider (2012), men var finns soundtracket?
Hösten 2018 lever vi, om någonting, i ännu mera politiskt turbulenta tider.
Men var finns soundtracket?
Trump, Sipilä, sverigedemokrater, sannfinländare...
Det finns minsann ämnen att skriva och sjunga om, och sannolikt betydligt fler än 2012.
Vi lever i politiska tider,
tider då demokratiska grundrättigheter och friheter hotas av allsköns populister, nyfrälsta nyliberaler och brunskjortor.
Sonics fråga väntar ännu på svar:
var finns soundtracket?
1960-talet hade sina akustiska protestsångare och medborgarrättskampens soul, 1970-talet punk, proggrörelse och ännu tyngre soul, jazzfunk och funk, åttitalet, "the greedy", alternativrock, hardcore och inte minst Live Aid, 90-talet indiepop och grunge...
"Turbulenta tider har alltid krävt sin musik", framhöll Tony Ernst i Sonic 2012. "Musiken är kanske den starkaste populärkulturella konstformen, det är dit vi brukar vända oss vid ovisshet och kriser. Vi borde alltså just nu leva i tider där politisk musik tar stor plats i vårt liv".
Skrev Tony Ernst 2012.
Och det gäller i ännu högre grad i dag.
Ändå är det mest artister i eller nära pensionsåldern som tar ställning. Neil Young, Ry Cooder, Bruce, Bono, Sting. Fortfarande.
Välkomnade också varmt att Depeche Mode tog ställning med senaste plattan, men de är inte heller direkt nya eller unga.
2012 konstaterade Laetitia Sadler i Sonic att dagens artister är för trygga, de vågar inte uttrycka sig politiskt. "De använder sitt skapande för att göra karriär, inte för att tjäna sin konst... det är vad kapitalismen gör med en: den förvandlar dig till en prostituerad. Vi är alla prostituerade."
Det tragiska är att världen blivit värre, mera turbulent, sedan dess, och musiken inte bättre, eller mera modig.
Fortfarande är Dixie Chicks 2000-talets modigaste band, som på toppen av sin karriär vågade kritisera George W Bush och ådrog sig hela redneck-countryscenens ilska i USA. Det kostade dem listframgångar, försäljningssiffror och mängder av förlorad radiotid.
Not Ready To Make Nice av Natalie Baines är en av 2000-talets viktigaste, modigaste, starkaste, sånger.
Milsvitt överlägsen all skvalig karaokepop som alla dessa tv:ns talangtävlingar presterar, där hoppfulla potentiella "the next big things" tävlar om en karriär innan de kastas på musikindustrins skräphög.
Det finns spännande samhällsorienterad musik idag också, men precis som Sonic noterade 2012:
i mittfåran är det tyst.
Inom hiphopen finns det lite hopp, och mycket attityd,
men också alltför mycket blingbling, sexism och cash is king.
Hiphopen är också betongdjungelns globala nyhetsförmedling och främsta protestkanal.
Det är därifrån som soundtracket borde höras, spridas och fortsätta ljuda.
Också.
Överallt.