Finsk Sommar - Summer in Finland

Väderkartan i lördags. Hot, hot, hot. Finsk sommar.

Värmebölja. På riktigt. I Finland.
I helgen pekade termometern på över 30 grader i hela Finland. Fredagen var het, lördagen varmast, stekhet, och söndagen varm med några efterlängtade fläktande vindpustar.
Snacka om Finsk Sommar!
Förra sommaren var det omkring 30 grader i veckor, i år ser det ut att bli betydligt kortare, men vädret har varit sommarfint i två veckor och verkar fortsätta vara det.
Det var två härliga veckor i Finland.
Förra veckoslutet var jag tre dagar ute i den yttersta skärgården, njöt av oslagbart karg natur, trevligt sällskap, bastu och uppfriskande bad i havsvattnet (+20 enligt mätaren).
Underbart.
Senaste weekend var jag mestadels i Vasa.
Och vackert så, dryga 30 grader varmt.
Vasa Festival hölls samtidigt, i temperaturer på 30-31 grader.
Too Hot för att stå i solgasset framför scenen.
Och, ärligt talat, alltför svag artistlista.
Jag var i regionen torsdag-fredag, men i Vasa på lördagen, och stod ändå över arrangemanget.
Kanske nästa år.
För själva konceptet är bra.
Riktigt bra.
Inre hamnen, musik, utmärkt utbud av festivalkäk och -dryck.
Ifjol var det en höjdare.
I år tänkte arrangörerna fixa det med ett ganska tunt musikprogram.
Och en musikfestival med ointressant musik är tyvärr ett no-no, oavsett om helhetsarrangemangen i sig är schyssta.
Sorry, men lite bättre artister nästa år, tack.
Satt på terass istället, njöt av havsutsikten i trevligt sällskap, och promenerade förbi festivalområdet.
Hade man bjudit på en riktigt tung artist per dag skulle jag ha gått,
eller åtminstone ett par riktigt intressanta namn.
Men men. No no.
Folk som var där verkar ändå helt nöjda.
Den här festivalen är ju främst riktad till "den breda allmänheten" överlag,
de som tycker musik är trevligt men inte så viktigt,
festivalen är inte riktad till musikkännarna och superfansen, till "musiikin miehiä ja naisia".
Så, de riktigt musikintresserade jag träffat verkar alla ha nobbat festivalen i år, intressant nog.
Nästa år hoppas jag på ett bättre musikutbud, som lockar både och.
Konceptet i sig är redan utmärkt.

Tre fina dagar i yttersta skärgården, för en dryg vecka sedan.
Karg och vacker, natur på Rönnskär utanför Vasa.
Från Rönnskär är det i praktiken öppet hav fram till Sverige (c) PE.

Yesterday - Today

Hur skulle världen se ut utan The Beatles, Oasis, Harry Potter, Coca-Cola, cigarretter...
Yesterday berättar framför allt om vår nutid utan att The Beatles någonsin funnits.
Efter en global 12 sekunders total mörkläggning har delar av vad vi idag känner till bara försvunnit.
Det mesta nämns bara i förbifarten.
Men The Beatles sångskatt är en helt annan story.
Efter att ha krockar med en buss under förmörkelsen vaknar Jack på sjukhus. Det visar sig att den misslyckade singer-songwritern Jack är den enda som minns Beatles och deras sånger.
Beatles finns inte ens nämnda på internet.
Och Jack går från en total, men sympatisk, nolla till världens största artist.
Alla tror nämligen det är han som skrivit Beatles låtskatt eftersom han är den enda som kan framföra sångerna.
Ok, man ska inte ställa för många intelligenta frågor gällande logiken eller ifrågasätta alla logiska kullerbyttor på vägen.
Det här är en komedi och feel good-film. Den håller också vad den lovar, stundtals är det riktigt kul, ibland romantiskt sött, oftast helt sevärt. Himesh Patel är utmärkt i huvudrollen och lyfter filmen, den äkta popidolen Ed Sheeran gör en bra och kul cameoroll. Överlag en riktigt sevärd rulle, om man inte kräver logik och verklighetsförankring.
Filmen har premiär i Tyskland på fredag, men jag såg förhandsvisningen på Abaton ikväll.
Mycket folk, flera höga skratt i salongen under filmen och under sluttexterna steg en kille fram med akustisk gitarr i biosalongen och fick publiken att klappa och nynna med till slutet av Hey Jude.
Som ju blir till Hey Dude i filmen, mot Jacks vilja, men på Ed Sheehans förslag, "för att det låter bättre". En kul scen.
Himesh Patel gör en bra insats att ge nytt liv åt The Beatles oerhört sönderspelade samling pop-evergreens. Skulle de slå lika hårt idag som när det begav sig? Kanske, kanske inte.
Men Patel nytänder Beatles långa rad av odödliga klassiker, och visar att de är relevanta även 2019.
Yesterday är en kul kväll på bion.
En rolig ide som förverkligats i en mycket underhållande film.
Yesterday är en bra titel, det är första låten som Jack spelar, och som får hans vänner att häpna. För de tror det är hans sång.
Scenen påminner oss också, som hört Yesterday sååå många gånger att vi slutat bry oss, vilken oerhört bra låt Yesterday faktiskt är.
Filmen återuppväcker, och tittaren återuptäcker, Fab Fours klassiska låtskatt.
Yesterday, således, blir också Today.

Finland Haus - men utan Finland

Finland-Haus till vänster. Notera de finska lejonen!

Jungfernstieg vid Binnenalster. En samlingspunkt för Hamburgare och turister.
Notera Finland-Haus, tornhuset mitt på bilden, längst till höger i höghusraden.
Finland-Haus har en presence i Hamburg. Om man känner till vad det är.

Finland-Haus.
Det går nästan inte att missa i Hamburg.
Ser man från Jungfernstieg ut över Binnenalster så kan man se det i riktning Rothenbaum och Planten und Blumen.
Kommer man ut från Dammtor, stationen, i riktning Rothenbaum, är det bara att vända blicken till höger.
Där tornar det finska lejonet upp sig, och statsvapnet syns tydligt och långt på tornhusets alla fyra sidor. Det kan ses från alla håll.
När det var riksdagsval gick jag dit för att poströsta.
Finland-Haus, tänkte jag, där måste man kunna rösta, eller få besked.
Men ingen jag talade med hade någon aning om någonting finländskt.
En person kom ihåg att det nog hade varit något med Finland där någonstans, för några år sedan. Ingen visste var man hittar någonting med eller om Finland i Hamburg i dag.
Så långt Finland-Haus.
I Hamburg.
En stad med starka finländska band och traditioner (och då tänker jag inte enbart på Irwins klassiska finska schlager St Pauli ja Reeperbahn).
Hamburg, tvåmiljonersstaden på (tämligen) bekvämt avstånd från Finland.
Vilken försutten chans av republiken Finland att inte ha kvar ett enpersonskontor i Finland-Haus.
I Hamburg finns det legendariska arkitektoniska mästerverket Chile-Haus, men annars är det unikt med ett Finland-Haus.
Med finska lejonet, dessutom, högt synlig i Hamburgs skyline.
Men det är ett Finland-Haus helt utan Finland, utan finländsk representation, ja, inte ens minsta informations- eller marknadsföringsbyrå. Inte ett spår av Finland.
Tyskarna och utlänningarna jag pekar ut Finland-Haus för har aldrig hört det kallas så.
De infödda hamburgare jag har nämnt det åt verkar lika förvånade.
Är lejonen finska?
Hallå, Finland!
Varför utnyttjar Finland inte Finland-Haus längre?
Här kunde man ha slagit på stortrumman och berättat om Finland,
och lyft fram kopplingen till skylinen.
En lokal utgångspunkt för 2 miljoner Hamburgare.
Jag såg på butikerna att det sannolikt kostar skjortan i dag att vara verksam i Finland-Haus.
Men det är inte så dyrt för att synnas riktigt flashigt i en tvåmiljonersstad.
Att det faktiskt finns ett Finland-Haus, försett med finska statsvapnet, i stadens skyline är väl en för bra utgångspunkt att missa.
Eller?
Hur många finländska politiska beslutsfattare vet ens att det finns ett Finland-Haus här?

Bob Dylan 2019

Bob Dylan, live i Hamburg.
2019.
Legenden på evighetsturne'.
Men frågan är hur relevant Bob Dylan ännu är, 2019.
Inget fel på låtskatten, förstås.
Dylan är, med all rätt, korad till geni.
Publiken kom framförallt för att se legenden.
Få väntade en hejdundrande show.
De klappade entusiastiskt efter varje enskilt nummer, för det är ju Dylan,
för att Han är Dylan.
Det är applåder, uppskattning, för hela hans konstnärliga produktion.
Jag applåderar också Dylan.
Alla studioalbum finns i samlingen.
Men, och det är poängen,
live 2019 är Legenden, som alltid, värd att se,
men Artisten, däremot, är bara helt ok.
Delvis beror det kanske på att vi alla sitter.
Mest beror det på att spelningen aldrig riktigt lyfter.
Det är småtrevligt, lite jämntjockt, och går mest lite sparsamt i halvtakt.
Början är lite trevande, särskilt för Dylan själv.
Förvisso, vi talar om en äldre statsman här, en bit över 70.
Det är tufft nog att han står på scen och levererar i närmare två timmar.
Men tyvärr gör han också en Dylan, massakrerar ett par klassiker med svaga nya arrangemang.
Like a rolling stone fungerar dock utmärkt i ett utdraget och stundtals smärtsamt långsamt arrangemang i verserna.
En av få gånger spelningen faktiskt lyfter.
Annars är det småtrevligt mest hela tiden.
Dylan står under några spår, men håller sig mest bakom keyboarden. Och han spelar bra, både klaviatur och munspel.
Sången, däremot, har sett bättre dagar.
Och det gör att man får överse med några nya arrangemang, där rösten inte räcker till.
Dylan är ändå här, nu, ännu.
Och vi är här, med denna levande legend.
Och det är en helt ok kväll.
Setet avslutas med Gotta Serve Somebody, från Dylans religiösa fas.
Vi sitter, alla, men till extranumren blir det viss rusning framåt, och alla står under de två extranumren. Först nu, i klart framskjuten position, ser jag Dylan riktigt tydligt i detalj. Han ser ut att vara i form. Han lämnar Hamburgsscenen med Blowin' in the Wind. Politiska protestsånger behövs i dagens absurda trump-politiska klimat. Men det är ändå ingen riktig höjdarversion med stake vi bjuds på, utan en ganska harmlös och anonym version.
Sin vana trogen har Dylan heller inget scensnack mellan låtarna, de bara kör på, mest i samma midtempo, med några fina undantag.
Bandet är utmärkt, trummisen imponerar särskilt, Dylan själv spelar skickligt. Men ljudet är stundtals dåligt, särskilt sångmikrofonen läcker och "schåsar" oförlåtligt mycket i ett par annars välspelade ballader.
Det borde bli löneavdrag för ljudmixaren.
Värst är ändå säkerhetspådraget.
Före konserten ska alla fickor tömmas a la säkerhetskontrollen på flygplatser. Och det skapar köer.
Under konserten är all användning av kamera, inspelningsteknik och även all användning av mobiltelefoner strängt förbjudet. Tiotalet vakter patrullerar och kollar att ingen tar en selfie från konserten eller dokumenterar upplevelsen som nästan kostar en hundring på sin telefon. En kille några meter från där jag står på extranumren tar en bild med sin kamera, men vakter tvingar honom att visa bilden och radera den. Han får väl vara glad att han inte eskorteras ut. Liknande händelser utspelar sig på andra håll i hallen.
Och det känns så himla futtigt.
Mångmiljonären Dylan kunde ha råd att låta publik ta bilder med sina telefoner för hemmaalbumet och sina instagram- och facebook-konton. Det är knappast någon business i det. Och de har betalat en skyhögt prissatt biljett för att vara just där, just då.
Helt ok om Dylan inte gillar mobiltelefonblixtar under sin show, men ge folk, säg, de tre första låtarna på sig att fota och sedan förbud.
Nu blev de nitiska vakterna ett irritationsmoment också för oss som inte fotograferade -eller ens hade tänkt fotografera.
Och man kan ju minnas att Dylan faktiskt är artisten på den bootleg som blev världsberömd så som den allra första bootleggen (åtminstone av en stor artist).
Ja, det är väldigt länge sedan dess.
Dylan ska man bara ha sett live.
Jag har gjort det två gånger.
Den förra, efter super-comebacken med Time out of mind var bättre.
Igår var bra.
Jag är glad och nöjd att jag gick och såg Dylan live igen, men någon tredje gång tror jag inte det blir.
Hans gigantiska livsverk avnjuts bäst på vinyl.
Och vilket livsverk det redan är.
För det är jag närsomhelst redo att applådera.