Bob Dylan 2019

Bob Dylan, live i Hamburg.
2019.
Legenden på evighetsturne'.
Men frågan är hur relevant Bob Dylan ännu är, 2019.
Inget fel på låtskatten, förstås.
Dylan är, med all rätt, korad till geni.
Publiken kom framförallt för att se legenden.
Få väntade en hejdundrande show.
De klappade entusiastiskt efter varje enskilt nummer, för det är ju Dylan,
för att Han är Dylan.
Det är applåder, uppskattning, för hela hans konstnärliga produktion.
Jag applåderar också Dylan.
Alla studioalbum finns i samlingen.
Men, och det är poängen,
live 2019 är Legenden, som alltid, värd att se,
men Artisten, däremot, är bara helt ok.
Delvis beror det kanske på att vi alla sitter.
Mest beror det på att spelningen aldrig riktigt lyfter.
Det är småtrevligt, lite jämntjockt, och går mest lite sparsamt i halvtakt.
Början är lite trevande, särskilt för Dylan själv.
Förvisso, vi talar om en äldre statsman här, en bit över 70.
Det är tufft nog att han står på scen och levererar i närmare två timmar.
Men tyvärr gör han också en Dylan, massakrerar ett par klassiker med svaga nya arrangemang.
Like a rolling stone fungerar dock utmärkt i ett utdraget och stundtals smärtsamt långsamt arrangemang i verserna.
En av få gånger spelningen faktiskt lyfter.
Annars är det småtrevligt mest hela tiden.
Dylan står under några spår, men håller sig mest bakom keyboarden. Och han spelar bra, både klaviatur och munspel.
Sången, däremot, har sett bättre dagar.
Och det gör att man får överse med några nya arrangemang, där rösten inte räcker till.
Dylan är ändå här, nu, ännu.
Och vi är här, med denna levande legend.
Och det är en helt ok kväll.
Setet avslutas med Gotta Serve Somebody, från Dylans religiösa fas.
Vi sitter, alla, men till extranumren blir det viss rusning framåt, och alla står under de två extranumren. Först nu, i klart framskjuten position, ser jag Dylan riktigt tydligt i detalj. Han ser ut att vara i form. Han lämnar Hamburgsscenen med Blowin' in the Wind. Politiska protestsånger behövs i dagens absurda trump-politiska klimat. Men det är ändå ingen riktig höjdarversion med stake vi bjuds på, utan en ganska harmlös och anonym version.
Sin vana trogen har Dylan heller inget scensnack mellan låtarna, de bara kör på, mest i samma midtempo, med några fina undantag.
Bandet är utmärkt, trummisen imponerar särskilt, Dylan själv spelar skickligt. Men ljudet är stundtals dåligt, särskilt sångmikrofonen läcker och "schåsar" oförlåtligt mycket i ett par annars välspelade ballader.
Det borde bli löneavdrag för ljudmixaren.
Värst är ändå säkerhetspådraget.
Före konserten ska alla fickor tömmas a la säkerhetskontrollen på flygplatser. Och det skapar köer.
Under konserten är all användning av kamera, inspelningsteknik och även all användning av mobiltelefoner strängt förbjudet. Tiotalet vakter patrullerar och kollar att ingen tar en selfie från konserten eller dokumenterar upplevelsen som nästan kostar en hundring på sin telefon. En kille några meter från där jag står på extranumren tar en bild med sin kamera, men vakter tvingar honom att visa bilden och radera den. Han får väl vara glad att han inte eskorteras ut. Liknande händelser utspelar sig på andra håll i hallen.
Och det känns så himla futtigt.
Mångmiljonären Dylan kunde ha råd att låta publik ta bilder med sina telefoner för hemmaalbumet och sina instagram- och facebook-konton. Det är knappast någon business i det. Och de har betalat en skyhögt prissatt biljett för att vara just där, just då.
Helt ok om Dylan inte gillar mobiltelefonblixtar under sin show, men ge folk, säg, de tre första låtarna på sig att fota och sedan förbud.
Nu blev de nitiska vakterna ett irritationsmoment också för oss som inte fotograferade -eller ens hade tänkt fotografera.
Och man kan ju minnas att Dylan faktiskt är artisten på den bootleg som blev världsberömd så som den allra första bootleggen (åtminstone av en stor artist).
Ja, det är väldigt länge sedan dess.
Dylan ska man bara ha sett live.
Jag har gjort det två gånger.
Den förra, efter super-comebacken med Time out of mind var bättre.
Igår var bra.
Jag är glad och nöjd att jag gick och såg Dylan live igen, men någon tredje gång tror jag inte det blir.
Hans gigantiska livsverk avnjuts bäst på vinyl.
Och vilket livsverk det redan är.
För det är jag närsomhelst redo att applådera.