Den tyska nationalikonen Udo Lindenberg, 75, klarade corona-krisen och är som bäst ute på turne’ runt om i Tyskland. Inkommande vecka spelar han i hemstaden Hamburg, wish I was there, under pingsten stod Bremen på tur, fredag och lördag. Jag såg bägge spelningarna, fredag front of stage, lördag på sittplats.
Två utmärkta konserter av en artist i god form, lite äldre än 2019, but still going strong. Det kan man däremot inte säga om personen som hade sittplatsen bredvid mig på lördagen. Han rörde inte en muskel under hela konserten och verkade mest längta hem. Hustrun, däremot, var ett Udo-fan.
På Udo var det full fart. Två konserter som i huvuddrag var lika, men med några små nyanser. Och ett publiktryck som var tyngre på lördagen.
Höjdpunkter båda kvällarna var, föga överraskande, Das Leben och Reeperbahn, liksom anti-krigsblocket med Wozu sind Kriege da? och Wir siehen in die Frieden. Strålande. Stämningsfullt.
Och snäppet vassare på lördag.
Det märktes att en del publik var äldre, och att några var gnälliga och kanske ovana med rockkonserter, personer som hellre borde ha stannat hemma. Den stillasittande på lördag verkade inte trivas särskilt bra, men störde ingen. En sur och otrevlig 65+ dam på fredagen, däremot, ansåg sig argsint ha rätt till minst 2 meters omkrets runt sig front of stage och buffade bort dem som kom för nära. Helt fel biljett för fel person, alltså.
Bremen-publiken var inte en Hamburg-publik, förstås. Hemmaplan är alltid hemmaplan. Men det blev ändå riktigt bra drag bägge kvällarna och Udo & co levererade.
Det var väl inte samma enorma konsertupplevelse som 2019 i Hamburg, men två riktigt bra konserter, och bättre än väntat, 2022. Stentufft av Udo, nu 76. En del bandmedlemmar hade väl synbart åldrats lite under coronan, men det syntes inte i framträdandena.
De filmiska inslagen på duken bakom bandet var delvis i bruk redan 2019, och till exempel konsertöppningen fungerar fortfarande utmärkt.
Spellistan var långt en best of samling låtar, men så är ju turnetemat Udopium, efter samlingsboxen med samma namn. Med fanns också några nya, fina spår; från Udopium-boxen och ledmotivet till Udo-filmen. Mannen som gjorde tyskan till ett rockspråk gör fortfarande tyskspråkig rock som berör. Konserten kändes kort, fast den var en god bit över två timmar, ett utmärkt betyg. Favorit efter favorit radades upp på scenen och showen var ett uttryck för frisinnet i St. Pauli. Alla är välkomna, alla får plats.
Ändå finns här ett vemod, Udo är redan 76, och han gör stor turne efter en samlingsbox som sammanfattar hans långa karriär.
Hägrar slutet?
De nya spåren på Udopium visar att han fortfarande levererar nya, angelägna sånger. Och på scenen framförs också de nya sångerna i fina versioner. Udos texter, och musik, hans samhällsengagerade mellansnack, har relevans. Fortfarande.
Kanske är det så att endel av fansen har åldrats mera under coronan än Udo. Två av dem i Bremen, i alla fall.
Udo is still going strong.
Det tackar vi för. 🙏
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar