Länge leve vinylen

Vinylen lever.
Och är vid god hälsa.
Jag var på skivmässa i Vasa i lördags.
Drygt 400 andra lär också ha varit på plats under dagen.
De flesta för att fynda vinyler.
Det fanns en del cd:n till salu också, och ett litet fåtal c-kasetter.
Men mest vinyler, lp:n, singlar, 12:or.
Skivan har gjort comeback. I dag ges ju de flesta färska albumen också ut på vinyl.

Men som mässbesökare letar man mest efter de gamla originalen, och med lite tur, rariteterna.
I sammanhanget är Vasamässan liten, och de coolaste rariteterna hittar tyvärr sällan dit. Men det är en trevlig, rolig, hanterbar mässa. Många bekanta på plats. Och en del roliga fynd gjorde jag även i år. Kolla bilderna.
The Wailers-plattan Catch A Fire med sin legendariska zippo-design till exempel,
coolt konvolut, superb musik.
Jag har albumet som deluxe dubbel-cd från förr,
men det är ju inte samma sak.
Inte alls.
Vinylversionen är en helhet, konstnärligt utformad design,
och musiken som Wailers själva tänkte den.
Med två sidor, en utvald startpunkt för A och B, och varsin slutpunkt.
Fast så enkelt är det ändå inte, Catch A Fire finns både i den ursprungliga, jamaikanska versionen, och i denna, för den globala massmarknaden anpassade Island-versionen.
Normalt gillar jag originalet bäst, men Stir It Up är faktiskt bättre i den långa Island-versionen.
Tycker jag.
Har man bred musiksmak, som jag, brukar skivmäss-besök resultera i annat än man tänkte sig före mässan. Hittade inte de specifika soul-, hiphop- och cti jazzfunk-album jag hade hoppats på i lördags, så det blev istället en del andra fynd, som de tre singlarna nedan.
Mockba Music gjorde synthpop som var mycket nära besläktad med Lustans Lakejer och Ratata. Och ungefär lika bra. Dom Dummaste hade jag faktiskt inte ens hört tidigare, bara läst om i Bengt Rahms ambitiösa och intressanta översiktsverk Den svenska synthen (Kalla Kulor Förlag). Ett rätt extremt band på sin tid. Och Julsingel -81 är ju en rätt annorlunda julsingel. Och så Aston Reymers Rivaler i samarbete med M.A. Numminen, den oförglömliga Slå mej med din rytmenpinne (ni har säkert hört originalet, Hit me with your rhythmstick). På b-sidan den svengelskt sjungande Tony Ellis i en svängande Gamla Stan.
Köpte också Dag Vag-singeln Flyger/Sånt Är Livet, med den reggaegungande mest dansanta versionen någonsin av Sånt Är Livet.
Kunde inte heller motstå This Charming Man-singeln med The Smiths. Jag har låten från tidigare i olika format, men nu för första gången som vinylsingel.
Det är få som har tålamod med 7"-singlar idag, men jag gillar dem, ibland.
För det var ju oftast så, i de här versionerna, som låtarna och singlarna slog igenom.
Eller inte slog igenom, som Dom Dummaste.
Enda cd-inköpet ingår i den fantastiska box-serien med Love Records samlade singlar.
Box-serien Kaikki singlet är en ren kulturgärning, över det mest legendariska skivbolaget i Finlands historia, med det mest berömda av alla finska skivbolags-varumärken.
Love är kult.
Och väldigt mycket bra och/eller spännande musik.
Det blev några LP:n också, inklusive legendariska Kraftwerk-albumet Ralf & Florian från 1973. En nyutgåva för 15 euro, men originalet från 1973, inklusive den så ofta hett eftersökta originalbilagan, fanns otroligt nog också till salu på mässan. Med prislappen 175 euro.
Någonstans måste man ändå dra gränsen.
Köpte också en c-kasett med finsk rockabilly från 1980, för två euro. På en nätsajt såg jag att det begärdes 29,90 euro för motsvarande kasett. Lite ovanlig samlingskasett, visste jag, men inte så ovanlig.
Och 12:orna?
Det blev faktiskt ingen i lördags, men jag hittade ett par klockrent adrenalin-stänkande maxisinglar när jag senast besökte en loppis istället. Tolvor gillar jag.
Bästa ljudkvaliteten och rätt ofta intressanta, välremixade, tunga, förlängda versioner.
What's there not to like?
Länge leve vinylen!

Välkomna till Sipilandia

Tidernas värsta biltrafik-röra (Kaikkien aikojen autoilusotku) rubricerade Ilta-Sanomat sin paradsida om Berners numera skrinlagda reformplaner. Se bilden ovan.
Jag läste I-S medan jag väntade på take away i dag,
den för mig okända kunden vid bordet intill noterade bladet, nickade mot tidningen, och skakade ironiskt på huvudet.
Jepp, vi är många i Finland som håller med.
Det här är, för att använda ett klassiskt Spitting Image-uttryck,
beyond parody.
För absurt för att kunna parodieras.
Verkligheten överträffar dikten, heter det uttrycket.
Välkomna till Sipilandia.
Man trodde, eller hoppades åtminstone, att farserna och skandalerna småningom skulle upphöra, men tydligen inte.
Det är projektpolitikernas regering som leder landet, med Sipilä och Berner i huvudrollerna,
och det är mycket som är beyond parody.
Kan, och får, ett land faktiskt ledas så här?
Finlands hundraårsfirande som självständig nation är ett historiskt jubileum.
Året firas dessutom under den tankeväckande parollen "Tillsammans".
Men,
det är nog länge sedan det här landet har befunnit sig så här långt från ett tillsammans som just nu.
Skandal på skandal på skandal.
Och vem axlar ansvar?
Det politiska ansvar som ska uppbäras efter den här valperioden blir svårt att utmäta eftersom varken Sipilä eller Berner väntas låta mäta det egna förtroendet i nya val. Efter den sannolikt mest skandalomsusade valperioden i modern tid torde de återgå till en välmående näringslivstillvaro.
Nationens dåvarande tillstånd känns mera osäkert.
I Finland 2017, när farsen kring biltrafiken redan hade passerat alla rimliga gränser och siffror som 100 miljoner euro i panik lyfts in i debatten, blev det äntligen stopp på bilröran.
Tidernas värsta, för att citera I-S.
Lika lättvindigt föreslås ju till exempel inga 100 miljoner extra till utbildning och forskning för att stärka framtidens finländska konkurrenskraft, men istället har sittande statsministern tidigare föraktfullt avvisat "all världens docenter" (kaiken maailman dosentit).
Berner får förstås sitta kvar.
Och Yle-ledningen, särskilt den hårt kritiserade Atte Jääskeläinen, sitter också fortfarande kvar. Trots fjolårets internationellt uppmärksammade skandal om att vårt gemensamt skattefinansierade Yle tonat ner eller stoppat Sipiläkritiska inslag.
Vågar vi nu tro att kritiska inslag inte längre tonas ner eller läggs på is av Yle-ledningen?
Klart är att allmänhetens förtroende för Yles opartiskhet är skadat. Fortfarande.
Och förtroendet för trafikminister Berner?
Välkomna till Sipilandia.
Beyond parody?

Exit Obama - Enter Trump

Och så var det över.
Åtta år av hopp.
Exit Barack Obama.
Enter Donald Trump.
Något som få trott vara möjligt och många bävat för.
"The time for empty talk is over", sade Trump i sitt installationstal.
Det lät långt som en ren upprepning av ett valtal, med oändliga löften.
Trumps installationstal är historiskt, ett motsvarande har man inte hört förr,
men det är historiskt populistiskt och negativt, inte värdigt eller försonligt.
Och det är världens nu mäktigaste man som framför det.
Hoppas verkligen att Trump blir en bättre president än så många fruktar.
Annars väntar fyra svåra år på/för vår planet.
"Only America First" var Trumps tydligt framförda huvudbudskap.
Bäva värld.
För åtta år sedan kände en hel värld nytt hopp.
Så känns det inte riktigt nu.

Yle-skandalen är inte över

Yle-chefen Lauri Kivinen har framträtt i konkurrenten MTV, för att bland annat försvara Yles trovärdighet och den hårt kritiserade aktualitetschefen Atte Jääskeläinen.
Det blev mycket tal och struntprat om teknik och utmaningar i mediabranschen istället för konkret handfasthet mot alla försök till censur och politisk styrning. Kritiken mot Atte Jääskeläinen försökte Kivinen också få att handla om olika synsätt på "kurinalaisuus" (disciplin) kontra enskilda journalisters önskade manöverutrymme och konstnärlighet. Ett futilt försök, då Yleskandalen ju handlar om skamlösa försök till censur och starka misstankar om ett politiskt beroende. (Den lilla) centerpartisten Atte har uppenbarligen varit mycket lyhörd till (den stora) centerpartisten Sipiläs försök att tysta kritik och debatt. Och det här var inte första försöket. Den här länken till en Suomen kuvalehti-artikel ger lite bakgrund, bland annat att Jääskeläinen varit medlem i centerns ungdomsförbund och att Sipilä även tidigare har reagerat på journalistik.
Yle har över 200 chefer, har jag också hört under veckan.
Och för dessa 200 chefer betalar vi också Yle-skatt.
För sin Yleskatt på cirka 500 miljoner euro per år ska skattebetalarna och medborgarna kunna förvänta sig en oberoende och självständig nyhetsförmedling till Finlands folk om angelägenheter i och utanför Finland, och om Finland till omvärlden.
Men Yles opartiskhet och oberoende är nu med all orsak ifrågasatt.
Den är, kort sagt, inte trovärdig.
Och det är Yle-ledningens fel.
Atte Jääskeläinen har alltså förverkat sin trovärdighet.
Statsminister Sipiläs agerande är i sin tur inte värdigt en västerländsk demokrati.
Sipilä och Jääskeläinen symboliserar ett (trodde vi) förgånget, unket, odemokratiskt och maktfullkomligt synsätt på medierna.
Hjältar i denna soppa och för Yle, regeringen och republiken extremt pinsamma skandal, är de modiga journalister som har vågat stå upp för yttrandefriheten. De som vågat stå upp för förmedling av korrekta fakta och nyheter, utan att förtiga de uppgifter som är pinsamma för Makten.
Hjältar är Jussi Eronen och Salla Vuorikoski, journalister med hög integritet, som Yle så fruktansvärt väl skulle behöva för att rädda sin trovärdighet.
Hjältar är Ruben Stiller och Susanne Päivärinta, som har vågat ta ställning för yttrandefriheten och opartisk nyhetsförmedling. Likaså mediaprofiler som Seuras redaktionschef Ari Korvola, tidigare hyllad Ylejournalist, som nu har försvarat opartisk och obunden nyhetsförmedling i debattprogram.
Tryck på den här länken till en artikel från MTV, där Eronen bl.a. säger: "Minua ja tiimiäni on pyydetty vähentämään väärinkäytöksiin ja epäkohtiin puuttuvan paljastusjournalismin tekemistä. Tähän en voi suostua" (Jag och mitt team har ombetts minska på den avslöjande journalistik som behandlat missförhållanden och (makt)missbruk). Det kan jag inte gå med på".
Välkomna till Sipiläs centerland.
Det är som en ond mardröm.
Vad betalar vi egentligen Yle-skatt för?
För att makten ska erhålla en kanal till folket med anpassade nyheter och putsade aktualiteter?
För att 200 mellanchefer ska kunna agera gate-keepers?
För att (den lilla) centerpartisten Atte ska beakta och särbehandla (den stora) centerpartisten Sipiläs mediabild? Påhejad av sin Yle-vd?
Jag trodde Yle-skatten infördes för att kunna garantera opartisk, oberoende, trovärdig och bredbasig nyhetsförmedling.
Fram till för några veckor sedan hade jag också stort förtroende för Jääskeläinen som Yle-chefredaktör.
Men i mera utpräglat västerländska demokratier skulle det i Yle-skandalens kölvatten inte ha varit Eronen som känt sig tvungen att gå, utan Atte som hade ombetts avgå.
Yles trovärdighet är djupt skadad och skakad.
Finlandsbilden utåt likaså.
Aktörer i hög chefsställning på en statlig, skattefinansierad nyhetsförmedling som visar sig vara lyhörda till maktelitens syn på hur nyheter och oegentligheten ska förmedlas, eller inte förmedlas?
Det låter som en direkt återgång till det land, och den politiska kultur, som en gång gavs öknamnet Kekkoslovakia.
Där hör också Sipiläs old school "tv-tal till folket" hemma, om någon minns det?
Nej, Yle-skandalen är varken hanterad eller avslutad ännu.
 Just en snygg present till republikens hundraårsfirande,
"tillsammans".

Och så var det över

"Vi ska alla en gång dö."
Sjöng Joakim Berg i Mannen i den vita hatten (16 år senare).
Och det gjorde kent som aktivt band igår.
Den sista sången framfördes på den sista konserten.
och en era är över.
Aftonbladet gav ut en bumper-issue om kent som är till salu fram till i dag där Aftonbladet säljs, i Sverige. Gissar det blir ett samlingsobjekt.
Kents låtskatt och attityd är världsklass.
De gör som de vill.
Och slutar därför precis när de vill.
Igår tågade tusentals i avskedståget mot Globen.
Få förstamajtåg kommer att vara längre i vår.
kent.nu sände liveflöde med bilder från den sista konserten till alla som inte var på plats.
Det såg ut som på de andra konserterna under turnén.
Men var förstås någonting alldeles extra för den som var där.
Hela videon till Den sista sången läggs upp på sajten kent.nu, klockan 13 svensk tid (14 finsk) i dag 18 december. Se den, och liveflödet bilder från sista konserten, här.

Och nu är det över.
Exit kent.
Men musiken lever kvar.
Kent är för alltid. Också i Finland.

Den sista sången, den näst sista konserten.

Perfect Pitch, Leonard Cohen

Perfect Pitch.
I veckan läste jag recensionen av Leonard Cohens senaste album You Want It Darker i Mojo (November 2016).
Och det var rubriken, Perfect Pitch.
Med betyget fem stjärnor.
I Mojos ratingsystem betyder det inte utmärkt utan ännu bättre.
En MojoClassic.
Leonard Cohen, 82, är borta.
Han dog i måndags och begravdes i Montreal i onsdags.
Men begravningen hölls hemlig, enlig Aftonbladet.
Leonard Cohen slutade också sin långa, framgångsrika karriär där han hör hemma, på topp.
Med ett klassikerbetyg i världens främsta musiktidning.
Ännu en stor konstnär, artist, är alltså borta 2016.
Bowie, Prince, Freddie Wadling, Lou Reed… och nu Leonard Cohen.
Jag skrev tyvärr inget blogginlägg efter att Lou Reed gått bort 27 oktober. Han hade förtjänat ett. Jag har ju lyssnat mera på Lou Reed än någon av de andra på den celebra listan ovan, inklusive Cohen, om man också räknar in ett av världens coolaste och mest nyskapande band genom tiderna, Velvet Underground. Och jag såg Lou Reed live i Tamperetalo för ett antal år sedan. En strålande konsert. En stor konstnär. Oerhört saknad i musikvärlden, precis som alla övriga namngivna här ovan.
Det känns overkligt.
"Time speeds up the closer it gets to the end of the reel… You don't feel like wasting time", framhöll Leonard Cohen åt Mojo-journalisten Sylvie Simmons i samband med albumet Old Ideas (2012).
Simmons skrev det i recensionen före Cohens död, och citatet lever också kvar som påminnelse om Cohens drivkraft under karriärens senhöst.
Det som kom att bli Cohens sista album, You Want It Darker, gavs ut på hans 82-årsdag i år. Under de sista levnadsåren gav han ut tre album och framförde oförglömliga konserter på sina världsturnéer. Jag önskar att jag hade hunnit höra honom live. Men jag missade honom även när han senast besökte Helsingfors. Det har jag ångrat sedan dess.
Nu har rösten tystnat.
På julfest ifjol var jag med och framförde Hallelujah på scenen. Utan att påstå att jag eller vi gjorde den ikoniska låten rättvisa kan det representera låtens odödlighet. Ett spår som är större än livet. Ständigt berörande och aktuellt.
Leonard Cohens låtskatt innehåller många sådana pärlor. Som Dance Me To The End Of Love på samma strålande album som Hallelujah, Various Positions. För att inte tala om Ain't No Cure For Love, First We Take Manhattan, Bird On The Wire…
Och så förstås spåret med den mest högaktuella titeln denna vecka, Democracy.
Vi är många som kommer att sakna Leonard Cohens mörka röst och utsökt framförda reflektioner och tankar.
En sann klassiker, en karriär värd fem stjärnor.
Vila i frid.

Amerika valde Trump

Förenta staternas nästa president heter Donald J. Trump.
Det är en rejäl spark i baken på det amerikanska etablissemanget, medierna, opinionsinstituten.
En hel värld är chockad, förvånad, oroad, efter att Donald Trump valts till USA:s nästa president, i ett historiskt dramatiskt val.
En oberäknelig framtid står för dörren.
Fasten seatbelts, kommenterade Carl Bildt enligt SVT.
Börserna rasar, dollarn rasar, mexikanska peson rasar.
Nästan ingen trodde ju tidigare i år på ett brittiskt brexit,
nästan ingen trodde på allvar på en seger för Trump heller.
Vinnare i bägge fallen är framför allt missnöjet och intoleransen.
Och bägge gör det världspolitiska läget mera instabilt.
Inget västerländskt val har varit mera negativt och hatfyllt än detta amerikanska presidentval.
Två historiskt impopulära kandidater stod mot varandra.
Det talades under kampanjen väldigt litet om att välja den bästa kandidaten, det talades om att välja den minst dåliga, den minst avskydda, den minst hatade av de tu.
Oavsett vem som valts skulle utgångsläget för den nya presidenten alltså vara svårt.
Två oerhört impopulära kandidater. Maskineriet lyckades inte få fram bättre kandidater.
Det är ju också ett klart underbetyg för den amerikanska demokratin.
Nu vet ingen vad som väntar.
Ingen vet vad världens mäktigaste man egentligen har för linje, i en mängd frågor.
Det är också en katastrof för Hillary Clinton. Hon representerar den politiska superelit som uppenbart inte längre har folkets förtroende i Förenta staterna.
Trump bars till den högsta makten på missnöjets axlar.
Landsbygden proteströstade på Trump, den vita arbetarklassen också.
Förvånande nog röstade också många kvinnor på Trump, trots alla negativa avslöjanden om hans kvinnosyn.
Det ord som bäst beskriver världsläget och den amerikanska politiken nu är instabilitet.
Det syns i fallande börskurser.
Trump exemplifierar en post-postmodernistisk politikertyp,
som tydligen kan säga precis vad som helst,
byta åsikt,
påstå vad som helst,
motsäga sig själv,
och hävda att han inte sagt vad han tidigare sagt,
utan att blinka.
Sanning blir ett relativt begrepp.
Men man bör minnas att också Clinton kritiseras hårt för lögner och för att ha manipulerat sanning.
Förmodligen hade Trump inte blivit vald om inte motståndaren hetat just Hillary Clinton.
Valet visar också att den politiska eliten och medierna var inkompetenta att tolka stämningsläget i landet. Och prognosinstitutens trovärdighet är kraftigt solkad, de misslyckats fullständigt med att prognostisera valutgången.
Det politiska etablissemanget i alla västerländska demokratier har orsak att se och förstå reaktionerna från de breda folklagren mot ökat utanförskap, marginalisering, de ökande klyftorna.
Brittiska Brexit var ett exempel på protesterna mot etablissemanget, Trumps seger likaså.
Och vad kan världen och Förenta staterna förvänta sig i en republiken Trump?
Nationen är splittrad, partierna - särskilt det republikanska - är splittrat.
Utmaningen att ena landet är svår och lång.
Hillary Clinton ringde upp Trump och gratulerade till segern.
Men hon talade inte ens till sina väljare och kampanjarbetare,
hon skickade fram kampanjchefen istället.
Riktigt, riktigt svagt.
Hillary Clinton borde förstås ha talat till sina medarbetare, tackat dem, personligen. från scenen.
Det var hon skyldig dem.
I praktiken är den politiska karriären över nu för Hillary Clinton.
Hon var fel motkandidat mot Trump, fel kandidat för demokraterna.
Risken för turbulens och tumult är ännu stor, missnöjet utbrett.
Svenska TV4 meddelade att den kanadensiska immigrationsmyndighetens hemsida ligger nere just nu, betyder det att en massa amerikaner tittar norrut i sin besvikelse?
Valkampanjen har varit den allra värsta i modern tid, en riktigt pinsam real-life dokusåpa.
En hel värld väntar nu, i bävan.
Men Donald Trumps valtal var försonligt, tydligt inriktat på att hela valkampanjens sår, och därmed mycket, mycket välkommet.
Hoppet står nu till att president Trump också står för ett mera positivt ledarskap än presidentkandidaten Trump.