Gessle 2017

Per Gessle var årets affischnamn live i Sommar-Vasa.
I fredags spelade han upp på fotbollsstadion. Fler hade kommit om det inte varit villaavslutning samma helg, men en hyfsad publik var dessutom bra på G.
Kul kväll, bra stämning, och hyfsat bra konsert.
Godkänt för Gessle.
Att Gyllene Tider-låtarna var pubikfavoriter var ingen överraskning.
Men nog att Gå & fiska var allra bäst. Det hjärta som brinner, Ljudet av ett annat hjärta och, såklart, mångåriga sommarplågan Sommartider var andra adrenalinlyft.
Ingen klassiker, men en gedigen, bra spelning.
Plus för fyrverkeriet.
Till och med regnet väntade till konsertslutet.
Här ett kort klipp.

Sommarfynd del 1

Det blev några roliga vinylfynd i sommar. Igen.
Här är första delen av vinyler som förgyllt samlingen & skivtallriken denna sommar:

The Incredibles underbara soulsingel Standing Here Crying hittade jag i Edinburgh i juli, dessutom ett trevligt promotion only-ex. Hörde a-sidan första gången på den legendariska och fantastiska Deep soul-samlingen Dave Godin's Deep Soul Treasures (Taken From The Vaults) Volume 1. Soulexperten Dave Godin, som själv införde termen deep soul, samlade fler klassiker på några volymer till i Deep Soul Treasures-serien, men ettan är bäst. Och låten Standing here crying tillhörde höjdarna på den. En deep soul klassiker.

En promotions-tolva med Masayah (real name Mugambwa "Mogge" Sseruwagi). Soul, hiphop och r&b. Här som white label med handskrivna låttitlar. För en euro på loppis. Halvdant knastrigt skick, tyvärr, men bra gung på musiken. Shorty sätter tonen.

Wittekind Collectives 12" "lass mich rein..." var kanske inget egentligt fynd, en i sig okänd tolva för mig, men definitivt värd att ha bara för det starka b-sidesspåret Pull Together (Wittekind Collective und J. Ehmann). Sajten Discogs listade dessutom maxin inom stilen Bass Music, bara det.

Mari Ade var en ny bekantskap för mig (fast singeln kom ut 1960), men den har en bra story. Måndagen den 29.2.1960 skrev Expressen "Skiva med Mari Ade stoppades". Edith Piaf hade gjort låten Milord till en stor hit i Frankrike, men någon svensk version var inte ok för upphovsmännen. Det blev starten för en lång dragkamp mellan starka viljor. "För några dagar sedan fick vi äntligen klarsignal. Milord hade släppts fri för Sverige... Här har ni resultat, och vi vågar påstå att det är lyckat", skrev sedan svenska skivetiketten knäppupp på baksidan av konvolutet, senare under samma år 1960. Med den intressanta bakgrunden blev förstås singeln intressant också för mig. Mari Ade gör dessutom en bra svensk Piaf. Singeln Milord är ett stycke försvenskat men omisskännligt Paris och Piaf, tre fina spår, och allra bäst är b-sidans Visa till min vän.

Musiktidningen New Musical Express (NME) samlade en dubbelskiva Elvis-covers på The Last Temptation of Elvis, en av den här sommarens mest intressanta fynd. Bruce Springsteen inleder starkt med Viva Las Vegas (som Dead Kennedys också har gjort en bra cover av, men som inte ingår här). Bäst är en fantastisk Guitar Man med The Jesus And Mary Chain, men här finns också andra alt-Elvis höjdare som Got A Lot O' Livin' To Do med The Pogues, Return To Sender med Ian McCulloch och Rock-A-Hula Baby med Pop Will Eat Itself. För att inte glömma Blue Suede Shoes i en tung version med Lemmy & The Uppsetters with Mick Green eller Sydney Youngbloods Teddy Bear.

Vågar inte säga om den här plattan verkligen är signerad av Run från Run d.m.c. och den legendariska producenten (Larry) Smith. Men i vilket fall som helst var det ett strålande loppisfynd. Bara musiken i sig är väl värd det hyfsade pris jag betalade (10 euro). Titelspåret Back From Hell tillhör höjdarna, men allra bäst är den superba What's It All About. Sällan man ser vinyler av hiphop-legender som run d.m.c. på loppisarna. Nice.

Återkommer med fler fynd senare.

10 spår på Radio Vaasa, del 2

Här följer del två:
När jag deltog i radioprogrammet Levyaarteeni (Mina skivskatter) körde vi det helt tvåspråkigt, varannat mellansnack på finska och varannat på svenska, the Vaasa Way.
Här är de följande, och sista, fem låtarna i programmet, och varför just de:
Yoshimi battles the pink robots/The Flaming Lips.
Pop-perfektion. Det kände jag redan första gången jag hörde Yoshimi, på en samlings-cd i uncut eller Mojo. Albumet Yoshimi battles the pink robots var årets album 2002 på min lista och jag var glad när jag såg att nästan alla stora musiktidningar också placerade Yoshimi som etta.
2009 såg jag Flaming Lips live på festivalen Pitkä kuuma kesä i Suvilahti, Helsingfors. Fin inramning för en av de coolaste konserter jag nånsin upplevt. Av en slump mötte jag sångaren Wayne Coyne och hans fru mitt på Mannerheimvägen tidigare på dagen, stannade till, frågade om det var han och tackade för att de skulle spela i Helsingfors. Äntligen. Min dåvarande flickvän märkte inte att jag stannat förrän hon var på andra sidan gatan och tog då ett kul foto där vi tre står och pratar mitt på Mannerheimvägen. Wayne Coyne var väldigt cool och sympatisk. Vi talade en god stund, alla fyra, för Coynes var intresserade att fråga en del om Helsingors och Finland. Och Wayne uppmanade oss att också kolla in alla andra bra band på festivalen. Den fantastiska dokumentären The Fearless Freaks visar upp ett egensinnigt, kreativt och sympatiskt altrock-band. Se den och lyssna på Yoshimi.
Soul/Bucc.
Träffade av en slump Bucc då han jobbade i en liten skivaffär på St Eriksgatan i Stockholm. Han färdigställde utskick av sin cd-r singel Soul då jag kom in för att köpa någon hiphop-skiva. Soul lät så bra i högtalarna att jag bad att få köpa ett ex och låten hamnade sedan på min årslista. En riktig underground-pärla av stockholmsk hiphop-soul. Bucc hörde tydligen att han var med på en publicerad lista i Finland, mejlade mig och tackade. Nice. Jag har köpte lite mera av hans musik, solo och med Narcs och Narcissists. Bra, men inte fullt i klass med den superba Soul.
Elite/Kent.
Valet stod mellan Sveriges bästa artist, Lars Winnerbäck, och Sveriges bästa band, Kent. Och jag har fler personliga minnen av kent. Har träffat och intervjuat dem, mycket sympatiska. Såg dem första gången live på Isola-turne'n och de är alltid magiska live. När de och Cardigans spelade i Helsingfors ishall 1999 var kent snäppet bättre. Gitarrväggen i Beskyddaren tillhörde höjdpunkterna. På Vapen & ammunition-turne'n gjorde kent en strålande spelning i Vasa, med oförglömliga versioner av Elite och Socker, bland annat. Och avskedsturne'n bevisade än en gång att kent bara går, eller gick, sin egen väg. Jag såg de sista spelningarna någonsin i Finland, både i Helsingors och Vasa. Stort. Elite valde jag för att den är en sympatisk hyllning till bandets rötter. Men jag kunde lika gärna ha valt Saker man ser, 747, Utan dina andetag, Blåjeans... Vilken sångskatt.
Everything Counts/Depeche Mode.
Ett av mina långlivade stora favoritband. Jag har varit DM-fan sedan albumet Construction time again kom ut 1983, och Everything counts var en storfavorit, då och nu. De två första albumen är också mycket bra, men det första jag köpte var Construction time again. I motsats till många andra gillar jag också A Broken Frame starkt. Men Construction time är fortfarande mitt favoritalbum med Depeche, och deras mest politiska fram till årets Spirit med Where's the revolution och Going backwards. Väldigt uppfriskande att Depeche Mode är ett angeläget band ännu 2017. Martin Gore är en av vår tids främsta låtskrivare, ofta med minimalistiska och tänkvärda texter. I like. Den bästa versionen av Everything counts är ändå inte studioversionen på Construction time again utan liveversionen från 101.
Everyday is like Sunday/Morrissey.
Och när det gäller sångtexter är Morrissey en verklig gigant. The Smiths och Morrissey är kända för perfekt indiepop med oförglömliga texter a la Morrissey. Men så anses ju Morrissey & Marr som den tredje främsta låtskrivarduon i Stobritannien, efter dinosaurierna Lennon & McCartney och Jagger & Richards. Everyday is like Sunday är en dystopisk uppgörelse med en hemstad, en kuststad, där "everything is silent and grey". Morrisseys hemstad är Manchester, men vi känner alla igen oss ibland, inte minst i mindre kuststäder. Den mest oförglömliga versionen är live från Move-festivalen i Manchester 2004. Pop-perfektion.
Hade från början med Gil Scott-Herons The revolution will not be televised på listan. Strålande exempel på proto-rap med tungt gungande funkrytmer. Valde i sista sekund att spela Morrissey. Men Gil Scott-Heron rekommenderas också.
Inget av Miles Davis, nobellpristagaren Bob Dylan eller Bruce kom heller med, men Dylan och Bruce hörs ju så ofta i radio ändå och Mileslåtarna blev väl långa för programmet, annars hade jag kanske valt Miles runs the voodoo down.
Nå, det blev som det blev. Listan hade sett annorlunda ut en annan dag.
Återkommer senare med sommarens vinylfynd. Och annat.

10 spår på Radio Vaasa, del 1

Var gäst i Radio Vaasas program Levyaarteeni (Mina skivskatter) under semestern. Jag ombads välja tio spår jag hade en story eller speciellt förhållande till. Så det var inte min tio-i-topplista, eller mest exklusiva tracks, men en kul programide'. Anssi Marttinen intervjuade och här är de fem första spåren jag valde, och varför. I den ordning de spelades:
Long as I can see the light/Creedence Clearwater Revival.
Cosmo's Factory är en av de tre första lp-skivor jag hörde som barn, på min kusins bärbara vinylspelare. Så Long as I can see the light har jag ett nästan livslångt minne av. CCR tröttnar jag aldrig på. Och jag har träffat John Fogerty, Stu Cook och Doug "Cosmo" Clifford, men inte alla tre samtidigt. När jag såg John Fogerty live på hans första spelning i Finland (1997) gjorde han en underbar version av Long as I can see the light. Ett stort live-ögonblick.
The Model/Kraftwerk.
Köpte min första Kraftwerk-lp, The Man-Machine, sommaren 1984, i  Brighton. Hade väntat mig stenhård, tung, industriell, tysk elektronisk musik. Första spåret var The Model, och jag var nästan lite besviken, det var varken tungt eller industriellt. Medan The Robots var precis vad jag förväntat mig, fantastiskt tungt och bra. The Model, i sin tur, är ett underbart minimalistiskt pop-mästerverk. Kraftwerk har påverkat alla musikstilar som kommit efter dem. Och jag såg och imponerades av deras multimediala liveshow 2004. Ett av mina absoluta favoritband.
En tidigare kollega kallade dem föraktfullt för patolog-pop, men tvärtom, inget band är elektro-funkigare än Kraftwerk. Ingen slump att de samplades på rap-klassikern Planet Rock.
Sankarit/J. Karjalainen.
Såg Finland-USA och Finland-Österrike live i Globen, Stockholm, under ishockey-VM 1995. Finlands största idrottsögonblick. Jag var i Helsingfors när lejonen kom hem med VM-bucklan, stod på Mannerheimvägen där kortegen knappt rymdes mellan folkmassorna och stod på salutorget med hundra tusen (100 000!) finländare som unisont sjöng Den glider in och Sankarit. J.Karjalainen har skrivit bättre låtar (min favorit är livehöjdaren Mies jolle ei koskaan tapahdu mitään, här live 1998 med en annan höjdare, On kaikki niinkuin ennenkin) men Sankarit är kopplad till minnet av salutorget och vm-guldet 1995. Och så är det ju en snygg och sann story att vi alla är hjältar i våra egna liv, att alla människor har ett värde.
Redemption Song/Johnny Cash & Joe Strummer.
Det finns egentligen bara två genrer av populärmusik, bra musik, och dålig musik. Varje musikstil har band, artister och låtar som är bra, och dåliga. Att enbart lyssna på en viss stil för att det är "rätt" är inte bara inskränkt, utan rentav fördummande. Här ett strålande exempel på stilöverskridande respekt, då countryns största gigant och en av punkens ikoner sjunger reggeakungen Bob Marleys klassiker. Jag gillar Cash, The Clash och Bob Marley, reggae, punk och, i viss mån, country.
Ett mästerverk.
Not ready to make nice/Dixie Chicks.
Jag beundrar deras mod och civilkurage. När sångerskan Natalie Baines under en konsert i Storbritannien kritiserade George Bush var Dixie Chicks de bäst säljande artisterna i hela USA. Efter utspelet rasade skivförsäljningen, ja, deras skivor brändes eller förstördes också, och deras låtar slutade spelas på countrykanalerna. Baines utsattes för direkta mordhot och Dixie Chicks, ett countrypop-band, utmålades som banerförare för kritiken mot bush. Trion chockades av de hätska reaktionerna från forna fans och redneck-kretsarna, och Baines beslöt att svara, med musik, Not ready to make nice. Ett upprop för rätten till olika åsikter utan risk för hot, och därmed ett upprop för demokrati. Ett föredöme av civilkurage också för den så välstrukna och intetsägande popscenen i dagens farsartade Trump-värld. Så, därför Dixie Chicks, bara för den här viktiga låten och deras civilkurage. Respekt.

Karusellen snurrar vidare?

I mitt förra inlägg redigerade jag bort en rad;
"Eller spricker ps och "soini-falangen" bildar ett nytt regeringsparti?".
Jag trodde ju inte det skulle gå så här snabbt, fast det tidigt verkade klart att ps sannolikt spricker.
Hur kunde mera moderata ps:are tänkas stanna kvar?
På snabbheten och omfattningen inverkade säkert att Sipilä inte vill riskera de dåligt förberedda kommande reformerna landskap och sote.
Den tyngsta barlasten föll ur regeringsbasen med splittringen av ps.
Men sipilandia-karusellen ser tyvärr ut att oförtrutet snurra vidare.
Och varken sfp eller kd torde få något tack för visat intresse.

Bästa 100-årspresenten?

Regeringen Sipilä spricker. Ett extremare "nya ps" under Halla-ahos ledning kan inte ingå i republikens regering.

Det är en bra hundraårspresent inför den demokratiska republiken Finlands hundraårsdag.

Farserna och skandalerna under denna regeringsperiod har avlöst varandra, så redan med de "meriterna" är regeringen Sipilä sannolikt den sämsta under hela självständighetstiden. 

Om regeringen dessutom hade inkluderat Halla-ahos "nya ps" skulle bottnen helt ha fallit ur. 

Parollen "tillsammans" för Finlands jubileumsår hade i så fall låtit befängd, närmast hånande.

Sipilä (c) och Orpo (saml) kunde inte göra annat än blåsa av samarbetet med det nya, extremare ps. Och det länder dem heder.

Det bästa just nu är väl att gå till nyval.

Låt folket säga sitt om Finlands väg framåt.
Sipiläs regering har kommit att symbolisera mycket som kan ifrågasättas. Turerna kring Vasa centralsjukhus' status, Yle-skandalen, sote-röran, landskapsröran, utbildnings- och forskningsförakt, Berners bilskatteblunder, med mera.
Den ena blundern efter den andra,
den ena skandalen efter den andra.
och det verkar ha satts i system att inte lyssna på eller beakta expertkunskap.
Många traditionella centerpartister ifrågasätter också den renodlat nyliberala (center)politik som Sipilä-Berner symboliserar, så långt avlägsen från en traditionell alkio-centerpartism. 

Och jag kan inte heller undgå att citera Vbl:s Niklas Nybergs tänkvärda ledarrubrik (27.5) om Finland under Sipilä: "Adjö Norden, adjö välfärd".
Nu är det dags att ge republikens första sekel ett gott avslut
och det följande seklet en god början.

Det behövs öppenhet och vidsynthet.

Och ett ledarskap utan de senaste årens alla skandalturer och blundrar, 

utan de senaste årens utbildnings- och forskningsförakt, 

och ett ledarskap som inte inkluderar extremister.
Nyval vore bäst.

Men eftersom Juha Sipilä sannolikt vet att också centern sannolikt skulle förlora ett nyval är stalltipset att man i första hand försöker ändra regeringsbasen.
Exit ps.
Enter sfp och kd?
Inte utan fulljour i Vasa.
Och mycket mera än så.
Det andra alternativet är nyval.
Finland förtjänar en regering som är värdig en hundraårig nordisk republik.

Statsmannen och chefredaktören

Två uppmärksammade dödsbud drabbade Finland under veckan som gick.
President Mauno Koivisto symboliserade en epok i finländsk historia. Den president som ännu hade förstahandserfarenhet av fronttjänst under krigstiden. Således en representant för "kaveria ei jätetä"-generationen (kamrater lämnas inte kvar).
Han var också den republikens president som lotsade Finland västerut till EG (senare EU) och till en tydligt parlamentarisk demokrati, efter Kekkonens långa maktperiod.
Koivisto var en tänkande, filosofiskt lagd, president, som gjorde klassresan från hamnarbete till doktor och blev den första socialdemokratiska presidenten. En landsfader och god representant för det finländska välfärdssamhället och en folkligt förankrad demokrati. Även om på minuskontot den starka markens politik och stödet till lama-årens politik, med ett gigantiskt bankstöd, kom att kosta landet dyrt under 1990-talet.
Koivisto var en högsta politiska makthavare som Finland hade behövt vid sitt 100-årsjubileum. President Sauli Niinistö sköter sitt uppdrag mycket väl, men i dag ligger den reella högsta makten hos statsministern och jubileumsåret firas således under Juha Sipiläs ledning, med vidgande samhällsklyftor, i ett land vars ideologiska regeringsvisioner inte verkar inkludera nordisk välfärdspolitik, eller större tilltro till utbildning och forskning.

Chefredaktör Birger Thölix gick bort i tisdags och lämnar ett motsvarande hål efter sig i den finländska mediavärlden. Thölix var Vasabladets legendariska chefredaktör i 28 år och bland annat tidigare ordförande för chefredaktörerna i Finland. Han kom att starkt prägla bladet och sin tid. Som den mångåriga medarbetaren Bertel Nygård påminde om det på Vbl levande uttrycket "på Thölix tid", vilket kunde sammanfatta Vasabladets storhetstid. Thölix avböjde en intervju i nämnda blad på sin 80-årsdag, och han var onekligen besviken över bladets senaste historia. Thölix var på sin tid en stark förespråkare för högre utbildning i Österbotten och särskilt för grundandet av ÅA:s pedagogiska fakultet i Vasa. Han förde i spalterna också hård kamp för ett tvåspråkigt universitet i Vasa, bland annat i polemik med Christoffer Taxell.
"På Thölix tid" växte Vasabladet och dess inflytande, rent fysiskt med regionalredaktioner bland annat i Helsingfors och Närpes. Som chefredaktör stod Thölix bakom sin redaktion, till exempel i det nationellt mycket omtalade scoop som Tor Högnäs stod för angående president Kekkonens agerande i Zavidovo.
Som chefredaktör var Thölix en mycket aktiv ledarskribent och han deltog med tyngd i samhällsdebatten, på ett sätt Vasabladet inte längre förmår eller aspirerar till. Thölix var nationellt synlig, och en medial gigant i Svenskfinland.
Igår, onsdag, såg jag för övrigt Yles debattprogram om Ylegate, där chefredaktör Atte  Jääskeläinen och styrelseordförande Wilhelmsson tafatt försökte försvara den förres nyhetsredigering (censurering?) och lyhördhet till den politiska makten (Sipilä). Yles trovärdighet lider onekligen för var dag som Jääskeläinen sitter kvar. Och det som slår mig nu är att chefredaktörer av Thölix kaliber och resning är det uppenbarligen ont om idag.
Jag hade själv förmånen att under en kort tid verka "under Thölix tid" och Thölix var, otvetydigt, en strålande stilist och en av de främsta chefredaktörer som Svenskfinland och Finland upplevt.
Med Koivistos och Thölix' frånfällen avslutades två eror i Finland,
I dagens jubilerande finländska republik fyller Sipilä och Jääskeläinen inte ut deras skor, vare sig som den högsta maktens folkliga landsfader eller som journalistiskt samhällsdebatterande föredöme.
Tack Mauno och Bixen. För allt.