Leve Finland 100 år

I går, den 6 december 2017, firade republiken Finland sina första hundra år.
Varma Gratulationer, Finland, vårt land.
Ett stämningsfullt jubileum.
Ett värdigt firande snarare än party-party.
Vi finländare firar Finland 100 både med allvar och glädje.
En kul grej var alla hälsningar från när och fjärr, från statsöverhuvud, utlandsfinländare, Finlandsvänner och celebriteter. Av dem minns jag särskilt författaren Dan Browns hälsning att han planerar att ha med Helsingfors i en kommande bok.
Det ser jag fram emot.
Tyvärr firades jubileet i en tid när republiken leds av den kanske minst trovärdiga regeringen i republikens historia. Regeringen Sipilä verkar ständigt vara på kollisionskurs med grundlagen. Fem (!) ministrar ingår i en blå grupp som stöds av drygt en (!) procent av folket. Sånt brukar bara vara möjligt i så kallade bananrepubliker.
Rå maktpolitik och synen att ändamålen helgar medlen florerar, konstitutionen, samhällets grundfördrag, ifrågasätts och/eller utmanas. Det tvåspråkiga Finland riskerar nedmontering och samhällsklyftorna fördjupas.
Det blir lite ironiskt att parollen för hundraårsjubileet var "Tillsammans".
Men för en dag, en kväll, var det skäl att tänka på hela självständighetstiden, inte bara på regeringen Sipilä. Och då finns det mycket att fira,
tillsammans.
När finska folket fick välja tv-program för självständighetsdagen var det såklart hockey-VM 1995 och Kung Litmanen som sändes och, precis som varje år, Okänd soldat. Edvin Laines originalversion på självständighetsdagen och Rauni Mollbergs alternativa version dagen innan. Den tredje, nu bioaktuella, versionen lär hittills ha setts av omkring 10 procent av Finlands befolkning. Okänd soldat säger en del om den finländska folksjälen, onekligen. Och minner om att Finland minns sin historia, sitt "kovia kokenut kansa", hårt prövade folk och värdesätter krigsveteraner.
Sisu och sauna, idrottshjältar och tekniska innovatörer, Sibelius, Nightwish, världsberömda dirigenter och "Ganes".
I Vasa firades republikens första 100 år lugnt, varmt och högstämt, glatt och trivsamt.
Med bland annat traditionell sång på Salutorget,
på ett nästan fullt salutorg.
Och då, med mycket folk, är Vasas stora torg imponerande.
Vasa sångargille och Pohjan Miehet bjöd tillsammans på traditionell tvåspråkig konsert, som vanligt, men ändå litet mera. Och i år med en särskilt väl framförd Finlandia som kvällens höjdpunkt.
Värdigt, stämningsfullt, vackert.
Finland har så mycket att vara stolt över under republikens första hundra år.
Ett gott land, vårt land.
I dag var den första dagen på republikens följande århundrade. 
Låt oss börja det tillsammans.

Ett spel även för vår tid

På en loppis igår fick jag plötsligt syn på det här brädspelet, Ministerit kiipelissä, för åtta euro. Tror faktiskt inte jag nånsin sett det förr.
Spelet är tillverkat 1991, mitt under den då pågående "laman", under 1990-talets djupa ekonomiska depression. Men brädspelet om ministrarnas trångmål, eller kanske snarare "minister-träsket", kunde  lika gärna ha konstruerats just här och nu, i vår nutid.
Politisk satir kallas det. Spelarna ska försöka tysta ner de egna skandalerna och avslöja de politiska motståndarnas skandaler. Och när det politiska förtroendet förlorats får ministrarna retirera till andra politiska utnämningar. Förlorare är den som har flest fd-ministrar som landshövdingar och stadsdirektörer när spelet tar slut.
Förtroendet för det politiska ledarskapet är knappast större i dag än det var under lama-åren, inte med Sipilä-regeringens alla turer och kontroversiella sammansättning, i ett politiskt klimat där respekten för konstitution och grundlagar urholkas, av en ekonomisk och politisk elit.
Måste här nämna "Noin viikon uutiset", det politiska satirprogrammet, som är bland det bästa på finländsk tv just nu.
"Ministeri kiipelissä" är ett brädspel från en helt annan tid, men konvolutet andas politisk satir och bitande ironi som känns påfallande dagsfärsk. Poster som landshövding finns det förstås färre av idag än 1991, men å andra sidan driver Sipilä stenhårt centerns landskapsreform.
Jag köpte spelet, förstås, kunde ju inte motstå det.
Men jag har inte testat det.
Ännu.

Höstens coolaste Kraftwerk

Höstens coolaste box.
Den mest efterlängtade.
För att citera Highlander, "There can be only one".
Kraftwerk.
3-D Der Katalog.
Ja, just det, inte 3-D The Catalogue, utan uttryckligen Der Katalog.
Den tyska utgåvan.
9 LP med liveinspelade versioner av Kraftwerks nio klassiska album.
Med den klassiska banduppsättningen, ungefär, utom på Autobahn.
Till de klassikerna räknas tydligen inte I, II och Ralf & Florian, tre i sig intressanta experiementella elektroniska album.
Bara de stora och kända, från och med genombrottshiten Autobahn.
Katalogen har kommit ut i flera olika versioner men det är den här versionen som gäller.
Den tyska.
Frågade efter den på Black & White i Helsingfors som hade den engelskspråkiga boxen "in store".
Den tyska hade försäljaren inte ens hört om, men tänkte snabbt på att ta in två ex, ett beställde jag, ett ville han ha själv.
Visst hade Kraftwerk gärna kunnat bjuda på lite extragodis i boxen, Expo 2000-mixar till exempel, men de kör med samma koncept som i de tidigare studio-samlingsboxarna Katalog/Catalogue.
Inget publikfrieri. Inget extra.
Only The Real Thing.
9 album. Alla klassiker.
Den här gången 3d-boxar, för att man också gett ut tunga boxar på blueray och dvd. Även de säkert intressanta. Jag har sett Kraftwerk live och de är multimedial underhållning i världsklass.
Men är 3-D Der Katalog inspelad live?
Låter kanske inte riktigt så, inget publikskrän och applåder, men en klinisk ljudbild a la kraftwerk.
Hursomhelst,
I like.

Anti-mode del 3

Dags igen för några helt osannolika dansbandskostymer och -konvolut.
1970-tal, förstås.
Kanske det här var mode en gång, i tämligen snäva kretsar.
Men att se de här konvoluten gör oss lite gladare, och skänker lite vardagsglädje.
I give you Pajala-Hasses (redan bandnamnet är ju kul) och Eldorados (med en lp-titel som, kanske, doftar ironi: I min lilla värld av blommor).
Fun, fun, fun, för att citera Beach Boys.

Gessle 2017

Per Gessle var årets affischnamn live i Sommar-Vasa.
I fredags spelade han upp på fotbollsstadion. Fler hade kommit om det inte varit villaavslutning samma helg, men en hyfsad publik var dessutom bra på G.
Kul kväll, bra stämning, och hyfsat bra konsert.
Godkänt för Gessle.
Att Gyllene Tider-låtarna var pubikfavoriter var ingen överraskning.
Men nog att Gå & fiska var allra bäst. Det hjärta som brinner, Ljudet av ett annat hjärta och, såklart, mångåriga sommarplågan Sommartider var andra adrenalinlyft.
Ingen klassiker, men en gedigen, bra spelning.
Plus för fyrverkeriet.
Till och med regnet väntade till konsertslutet.
Här ett kort klipp.

Sommarfynd del 1

Det blev några roliga vinylfynd i sommar. Igen.
Här är första delen av vinyler som förgyllt samlingen & skivtallriken denna sommar:

The Incredibles underbara soulsingel Standing Here Crying hittade jag i Edinburgh i juli, dessutom ett trevligt promotion only-ex. Hörde a-sidan första gången på den legendariska och fantastiska Deep soul-samlingen Dave Godin's Deep Soul Treasures (Taken From The Vaults) Volume 1. Soulexperten Dave Godin, som själv införde termen deep soul, samlade fler klassiker på några volymer till i Deep Soul Treasures-serien, men ettan är bäst. Och låten Standing here crying tillhörde höjdarna på den. En deep soul klassiker.

En promotions-tolva med Masayah (real name Mugambwa "Mogge" Sseruwagi). Soul, hiphop och r&b. Här som white label med handskrivna låttitlar. För en euro på loppis. Halvdant knastrigt skick, tyvärr, men bra gung på musiken. Shorty sätter tonen.

Wittekind Collectives 12" "lass mich rein..." var kanske inget egentligt fynd, en i sig okänd tolva för mig, men definitivt värd att ha bara för det starka b-sidesspåret Pull Together (Wittekind Collective und J. Ehmann). Sajten Discogs listade dessutom maxin inom stilen Bass Music, bara det.

Mari Ade var en ny bekantskap för mig (fast singeln kom ut 1960), men den har en bra story. Måndagen den 29.2.1960 skrev Expressen "Skiva med Mari Ade stoppades". Edith Piaf hade gjort låten Milord till en stor hit i Frankrike, men någon svensk version var inte ok för upphovsmännen. Det blev starten för en lång dragkamp mellan starka viljor. "För några dagar sedan fick vi äntligen klarsignal. Milord hade släppts fri för Sverige... Här har ni resultat, och vi vågar påstå att det är lyckat", skrev sedan svenska skivetiketten knäppupp på baksidan av konvolutet, senare under samma år 1960. Med den intressanta bakgrunden blev förstås singeln intressant också för mig. Mari Ade gör dessutom en bra svensk Piaf. Singeln Milord är ett stycke försvenskat men omisskännligt Paris och Piaf, tre fina spår, och allra bäst är b-sidans Visa till min vän.

Musiktidningen New Musical Express (NME) samlade en dubbelskiva Elvis-covers på The Last Temptation of Elvis, en av den här sommarens mest intressanta fynd. Bruce Springsteen inleder starkt med Viva Las Vegas (som Dead Kennedys också har gjort en bra cover av, men som inte ingår här). Bäst är en fantastisk Guitar Man med The Jesus And Mary Chain, men här finns också andra alt-Elvis höjdare som Got A Lot O' Livin' To Do med The Pogues, Return To Sender med Ian McCulloch och Rock-A-Hula Baby med Pop Will Eat Itself. För att inte glömma Blue Suede Shoes i en tung version med Lemmy & The Uppsetters with Mick Green eller Sydney Youngbloods Teddy Bear.

Vågar inte säga om den här plattan verkligen är signerad av Run från Run d.m.c. och den legendariska producenten (Larry) Smith. Men i vilket fall som helst var det ett strålande loppisfynd. Bara musiken i sig är väl värd det hyfsade pris jag betalade (10 euro). Titelspåret Back From Hell tillhör höjdarna, men allra bäst är den superba What's It All About. Sällan man ser vinyler av hiphop-legender som run d.m.c. på loppisarna. Nice.

Återkommer med fler fynd senare.

10 spår på Radio Vaasa, del 2

Här följer del två:
När jag deltog i radioprogrammet Levyaarteeni (Mina skivskatter) körde vi det helt tvåspråkigt, varannat mellansnack på finska och varannat på svenska, the Vaasa Way.
Här är de följande, och sista, fem låtarna i programmet, och varför just de:
Yoshimi battles the pink robots/The Flaming Lips.
Pop-perfektion. Det kände jag redan första gången jag hörde Yoshimi, på en samlings-cd i uncut eller Mojo. Albumet Yoshimi battles the pink robots var årets album 2002 på min lista och jag var glad när jag såg att nästan alla stora musiktidningar också placerade Yoshimi som etta.
2009 såg jag Flaming Lips live på festivalen Pitkä kuuma kesä i Suvilahti, Helsingfors. Fin inramning för en av de coolaste konserter jag nånsin upplevt. Av en slump mötte jag sångaren Wayne Coyne och hans fru mitt på Mannerheimvägen tidigare på dagen, stannade till, frågade om det var han och tackade för att de skulle spela i Helsingfors. Äntligen. Min dåvarande flickvän märkte inte att jag stannat förrän hon var på andra sidan gatan och tog då ett kul foto där vi tre står och pratar mitt på Mannerheimvägen. Wayne Coyne var väldigt cool och sympatisk. Vi talade en god stund, alla fyra, för Coynes var intresserade att fråga en del om Helsingors och Finland. Och Wayne uppmanade oss att också kolla in alla andra bra band på festivalen. Den fantastiska dokumentären The Fearless Freaks visar upp ett egensinnigt, kreativt och sympatiskt altrock-band. Se den och lyssna på Yoshimi.
Soul/Bucc.
Träffade av en slump Bucc då han jobbade i en liten skivaffär på St Eriksgatan i Stockholm. Han färdigställde utskick av sin cd-r singel Soul då jag kom in för att köpa någon hiphop-skiva. Soul lät så bra i högtalarna att jag bad att få köpa ett ex och låten hamnade sedan på min årslista. En riktig underground-pärla av stockholmsk hiphop-soul. Bucc hörde tydligen att han var med på en publicerad lista i Finland, mejlade mig och tackade. Nice. Jag har köpte lite mera av hans musik, solo och med Narcs och Narcissists. Bra, men inte fullt i klass med den superba Soul.
Elite/Kent.
Valet stod mellan Sveriges bästa artist, Lars Winnerbäck, och Sveriges bästa band, Kent. Och jag har fler personliga minnen av kent. Har träffat och intervjuat dem, mycket sympatiska. Såg dem första gången live på Isola-turne'n och de är alltid magiska live. När de och Cardigans spelade i Helsingfors ishall 1999 var kent snäppet bättre. Gitarrväggen i Beskyddaren tillhörde höjdpunkterna. På Vapen & ammunition-turne'n gjorde kent en strålande spelning i Vasa, med oförglömliga versioner av Elite och Socker, bland annat. Och avskedsturne'n bevisade än en gång att kent bara går, eller gick, sin egen väg. Jag såg de sista spelningarna någonsin i Finland, både i Helsingors och Vasa. Stort. Elite valde jag för att den är en sympatisk hyllning till bandets rötter. Men jag kunde lika gärna ha valt Saker man ser, 747, Utan dina andetag, Blåjeans... Vilken sångskatt.
Everything Counts/Depeche Mode.
Ett av mina långlivade stora favoritband. Jag har varit DM-fan sedan albumet Construction time again kom ut 1983, och Everything counts var en storfavorit, då och nu. De två första albumen är också mycket bra, men det första jag köpte var Construction time again. I motsats till många andra gillar jag också A Broken Frame starkt. Men Construction time är fortfarande mitt favoritalbum med Depeche, och deras mest politiska fram till årets Spirit med Where's the revolution och Going backwards. Väldigt uppfriskande att Depeche Mode är ett angeläget band ännu 2017. Martin Gore är en av vår tids främsta låtskrivare, ofta med minimalistiska och tänkvärda texter. I like. Den bästa versionen av Everything counts är ändå inte studioversionen på Construction time again utan liveversionen från 101.
Everyday is like Sunday/Morrissey.
Och när det gäller sångtexter är Morrissey en verklig gigant. The Smiths och Morrissey är kända för perfekt indiepop med oförglömliga texter a la Morrissey. Men så anses ju Morrissey & Marr som den tredje främsta låtskrivarduon i Stobritannien, efter dinosaurierna Lennon & McCartney och Jagger & Richards. Everyday is like Sunday är en dystopisk uppgörelse med en hemstad, en kuststad, där "everything is silent and grey". Morrisseys hemstad är Manchester, men vi känner alla igen oss ibland, inte minst i mindre kuststäder. Den mest oförglömliga versionen är live från Move-festivalen i Manchester 2004. Pop-perfektion.
Hade från början med Gil Scott-Herons The revolution will not be televised på listan. Strålande exempel på proto-rap med tungt gungande funkrytmer. Valde i sista sekund att spela Morrissey. Men Gil Scott-Heron rekommenderas också.
Inget av Miles Davis, nobellpristagaren Bob Dylan eller Bruce kom heller med, men Dylan och Bruce hörs ju så ofta i radio ändå och Mileslåtarna blev väl långa för programmet, annars hade jag kanske valt Miles runs the voodoo down.
Nå, det blev som det blev. Listan hade sett annorlunda ut en annan dag.
Återkommer senare med sommarens vinylfynd. Och annat.

10 spår på Radio Vaasa, del 1

Var gäst i Radio Vaasas program Levyaarteeni (Mina skivskatter) under semestern. Jag ombads välja tio spår jag hade en story eller speciellt förhållande till. Så det var inte min tio-i-topplista, eller mest exklusiva tracks, men en kul programide'. Anssi Marttinen intervjuade och här är de fem första spåren jag valde, och varför. I den ordning de spelades:
Long as I can see the light/Creedence Clearwater Revival.
Cosmo's Factory är en av de tre första lp-skivor jag hörde som barn, på min kusins bärbara vinylspelare. Så Long as I can see the light har jag ett nästan livslångt minne av. CCR tröttnar jag aldrig på. Och jag har träffat John Fogerty, Stu Cook och Doug "Cosmo" Clifford, men inte alla tre samtidigt. När jag såg John Fogerty live på hans första spelning i Finland (1997) gjorde han en underbar version av Long as I can see the light. Ett stort live-ögonblick.
The Model/Kraftwerk.
Köpte min första Kraftwerk-lp, The Man-Machine, sommaren 1984, i  Brighton. Hade väntat mig stenhård, tung, industriell, tysk elektronisk musik. Första spåret var The Model, och jag var nästan lite besviken, det var varken tungt eller industriellt. Medan The Robots var precis vad jag förväntat mig, fantastiskt tungt och bra. The Model, i sin tur, är ett underbart minimalistiskt pop-mästerverk. Kraftwerk har påverkat alla musikstilar som kommit efter dem. Och jag såg och imponerades av deras multimediala liveshow 2004. Ett av mina absoluta favoritband.
En tidigare kollega kallade dem föraktfullt för patolog-pop, men tvärtom, inget band är elektro-funkigare än Kraftwerk. Ingen slump att de samplades på rap-klassikern Planet Rock.
Sankarit/J. Karjalainen.
Såg Finland-USA och Finland-Österrike live i Globen, Stockholm, under ishockey-VM 1995. Finlands största idrottsögonblick. Jag var i Helsingfors när lejonen kom hem med VM-bucklan, stod på Mannerheimvägen där kortegen knappt rymdes mellan folkmassorna och stod på salutorget med hundra tusen (100 000!) finländare som unisont sjöng Den glider in och Sankarit. J.Karjalainen har skrivit bättre låtar (min favorit är livehöjdaren Mies jolle ei koskaan tapahdu mitään, här live 1998 med en annan höjdare, On kaikki niinkuin ennenkin) men Sankarit är kopplad till minnet av salutorget och vm-guldet 1995. Och så är det ju en snygg och sann story att vi alla är hjältar i våra egna liv, att alla människor har ett värde.
Redemption Song/Johnny Cash & Joe Strummer.
Det finns egentligen bara två genrer av populärmusik, bra musik, och dålig musik. Varje musikstil har band, artister och låtar som är bra, och dåliga. Att enbart lyssna på en viss stil för att det är "rätt" är inte bara inskränkt, utan rentav fördummande. Här ett strålande exempel på stilöverskridande respekt, då countryns största gigant och en av punkens ikoner sjunger reggeakungen Bob Marleys klassiker. Jag gillar Cash, The Clash och Bob Marley, reggae, punk och, i viss mån, country.
Ett mästerverk.
Not ready to make nice/Dixie Chicks.
Jag beundrar deras mod och civilkurage. När sångerskan Natalie Baines under en konsert i Storbritannien kritiserade George Bush var Dixie Chicks de bäst säljande artisterna i hela USA. Efter utspelet rasade skivförsäljningen, ja, deras skivor brändes eller förstördes också, och deras låtar slutade spelas på countrykanalerna. Baines utsattes för direkta mordhot och Dixie Chicks, ett countrypop-band, utmålades som banerförare för kritiken mot bush. Trion chockades av de hätska reaktionerna från forna fans och redneck-kretsarna, och Baines beslöt att svara, med musik, Not ready to make nice. Ett upprop för rätten till olika åsikter utan risk för hot, och därmed ett upprop för demokrati. Ett föredöme av civilkurage också för den så välstrukna och intetsägande popscenen i dagens farsartade Trump-värld. Så, därför Dixie Chicks, bara för den här viktiga låten och deras civilkurage. Respekt.

Karusellen snurrar vidare?

I mitt förra inlägg redigerade jag bort en rad;
"Eller spricker ps och "soini-falangen" bildar ett nytt regeringsparti?".
Jag trodde ju inte det skulle gå så här snabbt, fast det tidigt verkade klart att ps sannolikt spricker.
Hur kunde mera moderata ps:are tänkas stanna kvar?
På snabbheten och omfattningen inverkade säkert att Sipilä inte vill riskera de dåligt förberedda kommande reformerna landskap och sote.
Den tyngsta barlasten föll ur regeringsbasen med splittringen av ps.
Men sipilandia-karusellen ser tyvärr ut att oförtrutet snurra vidare.
Och varken sfp eller kd torde få något tack för visat intresse.

Bästa 100-årspresenten?

Regeringen Sipilä spricker. Ett extremare "nya ps" under Halla-ahos ledning kan inte ingå i republikens regering.

Det är en bra hundraårspresent inför den demokratiska republiken Finlands hundraårsdag.

Farserna och skandalerna under denna regeringsperiod har avlöst varandra, så redan med de "meriterna" är regeringen Sipilä sannolikt den sämsta under hela självständighetstiden. 

Om regeringen dessutom hade inkluderat Halla-ahos "nya ps" skulle bottnen helt ha fallit ur. 

Parollen "tillsammans" för Finlands jubileumsår hade i så fall låtit befängd, närmast hånande.

Sipilä (c) och Orpo (saml) kunde inte göra annat än blåsa av samarbetet med det nya, extremare ps. Och det länder dem heder.

Det bästa just nu är väl att gå till nyval.

Låt folket säga sitt om Finlands väg framåt.
Sipiläs regering har kommit att symbolisera mycket som kan ifrågasättas. Turerna kring Vasa centralsjukhus' status, Yle-skandalen, sote-röran, landskapsröran, utbildnings- och forskningsförakt, Berners bilskatteblunder, med mera.
Den ena blundern efter den andra,
den ena skandalen efter den andra.
och det verkar ha satts i system att inte lyssna på eller beakta expertkunskap.
Många traditionella centerpartister ifrågasätter också den renodlat nyliberala (center)politik som Sipilä-Berner symboliserar, så långt avlägsen från en traditionell alkio-centerpartism. 

Och jag kan inte heller undgå att citera Vbl:s Niklas Nybergs tänkvärda ledarrubrik (27.5) om Finland under Sipilä: "Adjö Norden, adjö välfärd".
Nu är det dags att ge republikens första sekel ett gott avslut
och det följande seklet en god början.

Det behövs öppenhet och vidsynthet.

Och ett ledarskap utan de senaste årens alla skandalturer och blundrar, 

utan de senaste årens utbildnings- och forskningsförakt, 

och ett ledarskap som inte inkluderar extremister.
Nyval vore bäst.

Men eftersom Juha Sipilä sannolikt vet att också centern sannolikt skulle förlora ett nyval är stalltipset att man i första hand försöker ändra regeringsbasen.
Exit ps.
Enter sfp och kd?
Inte utan fulljour i Vasa.
Och mycket mera än så.
Det andra alternativet är nyval.
Finland förtjänar en regering som är värdig en hundraårig nordisk republik.

Statsmannen och chefredaktören

Två uppmärksammade dödsbud drabbade Finland under veckan som gick.
President Mauno Koivisto symboliserade en epok i finländsk historia. Den president som ännu hade förstahandserfarenhet av fronttjänst under krigstiden. Således en representant för "kaveria ei jätetä"-generationen (kamrater lämnas inte kvar).
Han var också den republikens president som lotsade Finland västerut till EG (senare EU) och till en tydligt parlamentarisk demokrati, efter Kekkonens långa maktperiod.
Koivisto var en tänkande, filosofiskt lagd, president, som gjorde klassresan från hamnarbete till doktor och blev den första socialdemokratiska presidenten. En landsfader och god representant för det finländska välfärdssamhället och en folkligt förankrad demokrati. Även om på minuskontot den starka markens politik och stödet till lama-årens politik, med ett gigantiskt bankstöd, kom att kosta landet dyrt under 1990-talet.
Koivisto var en högsta politiska makthavare som Finland hade behövt vid sitt 100-årsjubileum. President Sauli Niinistö sköter sitt uppdrag mycket väl, men i dag ligger den reella högsta makten hos statsministern och jubileumsåret firas således under Juha Sipiläs ledning, med vidgande samhällsklyftor, i ett land vars ideologiska regeringsvisioner inte verkar inkludera nordisk välfärdspolitik, eller större tilltro till utbildning och forskning.

Chefredaktör Birger Thölix gick bort i tisdags och lämnar ett motsvarande hål efter sig i den finländska mediavärlden. Thölix var Vasabladets legendariska chefredaktör i 28 år och bland annat tidigare ordförande för chefredaktörerna i Finland. Han kom att starkt prägla bladet och sin tid. Som den mångåriga medarbetaren Bertel Nygård påminde om det på Vbl levande uttrycket "på Thölix tid", vilket kunde sammanfatta Vasabladets storhetstid. Thölix avböjde en intervju i nämnda blad på sin 80-årsdag, och han var onekligen besviken över bladets senaste historia. Thölix var på sin tid en stark förespråkare för högre utbildning i Österbotten och särskilt för grundandet av ÅA:s pedagogiska fakultet i Vasa. Han förde i spalterna också hård kamp för ett tvåspråkigt universitet i Vasa, bland annat i polemik med Christoffer Taxell.
"På Thölix tid" växte Vasabladet och dess inflytande, rent fysiskt med regionalredaktioner bland annat i Helsingfors och Närpes. Som chefredaktör stod Thölix bakom sin redaktion, till exempel i det nationellt mycket omtalade scoop som Tor Högnäs stod för angående president Kekkonens agerande i Zavidovo.
Som chefredaktör var Thölix en mycket aktiv ledarskribent och han deltog med tyngd i samhällsdebatten, på ett sätt Vasabladet inte längre förmår eller aspirerar till. Thölix var nationellt synlig, och en medial gigant i Svenskfinland.
Igår, onsdag, såg jag för övrigt Yles debattprogram om Ylegate, där chefredaktör Atte  Jääskeläinen och styrelseordförande Wilhelmsson tafatt försökte försvara den förres nyhetsredigering (censurering?) och lyhördhet till den politiska makten (Sipilä). Yles trovärdighet lider onekligen för var dag som Jääskeläinen sitter kvar. Och det som slår mig nu är att chefredaktörer av Thölix kaliber och resning är det uppenbarligen ont om idag.
Jag hade själv förmånen att under en kort tid verka "under Thölix tid" och Thölix var, otvetydigt, en strålande stilist och en av de främsta chefredaktörer som Svenskfinland och Finland upplevt.
Med Koivistos och Thölix' frånfällen avslutades två eror i Finland,
I dagens jubilerande finländska republik fyller Sipilä och Jääskeläinen inte ut deras skor, vare sig som den högsta maktens folkliga landsfader eller som journalistiskt samhällsdebatterande föredöme.
Tack Mauno och Bixen. För allt.

Anti-mode? del 2

Har igen hittat några härliga sjuttiotalskonvolut med hämningslösa klädkreationer.
Kolla in Rolf Lennartz (givetvis med z), Bosses Team och Kinds här nedan.
Någon gång på sjuttiotalet var det här hetaste dansbandsmode.
Ett mode som krävde en del mod, humor och självironi.
Pretentiöst är väl inte det första ord man tänker på.
Snarare är det med dagens ögon så fel att det nästan blir rätt.
Och himla kul.
Det är ju inget fel på konvolut som skapar glädje, tvärtom.
Men man undrar ju vem som skulle uppträda i de här scenkläderna i dag,
om det inte handlar om buskis, förstås.
Allt var inte bättre förr, men ibland lite roligare.
Go Kinds, Bosses Team och Rolf Lennartz!

Kulturfrågan Kontrapunkt

Såg en SVT-repris av frågesport-programmet Kulturfrågan Kontrapunkt på Yle Fem i dag.
Det gillar jag.
Kontrapunkt är ett frågesport-program jag sett tidigare och gärna följer.
Kommer ihåg när den ursprungliga Kulturfrågan Kontrapunkt sändes, "a long time ago", som en samnordisk TV-frågetävling om klassisk musik 1964-1998. Först hette det Kulturfrågan (före min tid) och senare Kontrapunkt. De tävlande då Finland vann tävlingen 1998 var Kari Rydman, Ann-Kristin Schevelew och en ung Mats Liljeroos, med häpnadsväckande kunskap om klassisk musik.
Kulturfrågan Kontrapunkt är en uppgraderad och moderniserad svensk version, anpassad för 2017 års publik, men det är fortfarande en rakbladsvass intellektuell frågesport där ledande experter tävlar mot varandra, och bjuder på sig själva. Och jag som tittare roas, utmanas och lär  mig nya detaljer om kulturhistorien, litteratur, konst, musik...
Tematiken är bred (hela kulturhistorien) och frågesport-konceptet tidsanpassat, men jag hade inte ens trott att den här typens intellektuella frågesport skulle återuppstå i dagens ytfixerade mediaklimat, där allt fler internationella programkoncept sänds ut i identiska nationella versioner och det klassiska öknamnet "dumburk" börjar kännas lite för relevant.
Tack, SVT, för Kulturfrågan Kontrapunkt.
Och Yle Fem för en repris som jag annars hade missat.

Yle Teema och FST

Från nästa vecka delar kanalerna Yle Teema och Yle Fem (FST) på kanalplats fem.
Tyvärr blir Yles utbud sannolikt sämre på kuppen.
Yle Teema har ju varit Yles bästa kvalitetskanal, med mängder av intressanta dokumentärfilmer, konsertupptagningar och spelfilmer från världens olika hörn.
Yle Teema har fyllt sin plats, och en hel kanalplats, med i huvudsak kvalitet.
FST Fem har däremot inte hittills klarat av att fylla sin kanalplats lika väl, utan kört med långa sändningsuppehåll och irriterande ofta samtidig dubblering med SVT:s utbud (för dem som även ser SVT).
För FST kan kombinationen med Yle Teema därför ha vissa fördelar, men den stora nackdelen är att en hel Yle-kanals finlandssvenska och nordiska profil försvinner. Det blir en sorts tillbakagång till tiden före FST Fem.
Yle Teema kan i sin tur nästan bara förlora i kvalitet på att dela kanalplats eftersom kanalen redan har ett brett, högklassigt utbud, om än också Teema lider av för långa sändningsuppehåll.
Prime time kommer utbudet att krocka och helhetsutbudet försämras av reformen. Dag- och sen kvällstid kunde FST och Teema däremot stöda varandra. Om den gemensamma kanalen väsentligt minskar tiden med sändningsuppehåll och fyller den med kvalitet kan det bli en lyckad helhet.
Få se hur det går.
Den uppenbara risken är att vi Yle-skattebetalande finländare härefter får färre dokumentärer av världsklass, färre intressanta konserter, färre högklassiga kulturprogram, färre nordiska och finlandsvenska produktioner och ett smalare (också geografiskt) utbud spelfilmer i Yle-utbudet.
Trist.
Trist av ett Yle som ju redan tidigare har förlorat så mycket trovärdighet under Atte Jääskeläinens nyhetsledning.

Stockholm i våra tankar

Fruktansvärt.
Skamligt.
Och fegt.
Det är bara några ord för vad jag känner över dådet i Stockholm igår.
4 döda och 15 skadade, vanliga, civila människor.
En gärningsman körde upp på Drottninggatan med lastbil, med målet att skada och döda civila, oskyldiga, vanliga människor.
Sverige är skakat.
Tankarna går nu förstås till de oskyldiga drabbade och deras närstående.
Världen har också reagerat.
Till exempel släcktes Eiffeltornets belysning ner i fem minuter för att hedra offren i Sverige.
Finländarna känner starkt med svenskarna nu. Åhléns, Drottninggatan och Stockholm City är också mycket välkända platser för oss, för mig.
Svenska medier talar retoriskt om attacken mot Sverige. Men det här är samtidigt det senaste av flera attentat och terrordåd i Europa under de senaste åren. Berlin, Paris, Nice, London, St Petersburg…
I kommentarerna är svenska politiker, kommentatorer och vanligt folk överens om att dådet inte ska få förändra Stockholm och det svenska samhället.
Det är en viktig markering.
Terrordåd vill åstadkomma ett hårdare samhällsklimat, och i förlängningen stänga ett öppet civilsamhälle.
Förebyggande verksamhet - som att minska utanförskap, fattigdom och segregering - blir därför allt viktigare lokalt, nationellt, globalt.

Hockeylegenden Petrov

Hockeycentern Vladimir Petrov är borta.
Han förlorade sin kamp mot cancer i dag.
En legend sörjd av en hel hockeyvärld.
Och en av min barndoms ishockeyidoler.
Tillsammans med Valeri Charlamov och Boris Michailov bildade han den bästa hockeykedjan i världen på sin tid.
Jag träffade honom en gång långt senare, i samband med hockey-VM i Finland. Då deltog han i en uppvisningsmatch med en drös andra legendariska veteraner, som Börje Salming, Valeri Vasiljev och Pekka Marjamäki.
När jag såg Petrov i hallen bad jag honom signera min keps.
Tack, sade jag på det enda ryska ord jag kunde då, spasiba.
Varsågod, svarade han vänligt, pozhaluysta.
Som barn höll jag på Tjeckoslovakien mot Sovjet i de klassiska finalerna.
Jiri Holecek och Milan Novy var två av mina idoler.
Men favoritspelaren i Sovjets superlag var Vladimir Petrov.
Jag gissar det kan ha berott på namnet först, Petrov lät ju lite som Peter.
Och så var han ju så otroligt bra.
Som de andra i kedjan.
I dag talar man alltid om superfemman med Fetisov-Kasatonov som backar bakom Larionov-Krutov-Makarov. Det är dem som den svenska dokumentären CCCP Hockey handlar om.
Det är en sevärd dokumentär, visst, som dessutom också visar upp baksidan av hockeylivet i Sovjet.
Men före den superfemman fanns faktiskt en annan superkedja,
Charlamov-Petrov-Michailov. 17-16-13.
Frölundaprofilen Anders Broström i Sverige kallar Petrov för "den största hockeyspelaren jag har mött" på gp.se.
En äkta hockeylegend.

Länge leve vinylen

Vinylen lever.
Och är vid god hälsa.
Jag var på skivmässa i Vasa i lördags.
Drygt 400 andra lär också ha varit på plats under dagen.
De flesta för att fynda vinyler.
Det fanns en del cd:n till salu också, och ett litet fåtal c-kasetter.
Men mest vinyler, lp:n, singlar, 12:or.
Skivan har gjort comeback. I dag ges ju de flesta färska albumen också ut på vinyl.

Men som mässbesökare letar man mest efter de gamla originalen, och med lite tur, rariteterna.
I sammanhanget är Vasamässan liten, och de coolaste rariteterna hittar tyvärr sällan dit. Men det är en trevlig, rolig, hanterbar mässa. Många bekanta på plats. Och en del roliga fynd gjorde jag även i år. Kolla bilderna.
The Wailers-plattan Catch A Fire med sin legendariska zippo-design till exempel,
coolt konvolut, superb musik.
Jag har albumet som deluxe dubbel-cd från förr,
men det är ju inte samma sak.
Inte alls.
Vinylversionen är en helhet, konstnärligt utformad design,
och musiken som Wailers själva tänkte den.
Med två sidor, en utvald startpunkt för A och B, och varsin slutpunkt.
Fast så enkelt är det ändå inte, Catch A Fire finns både i den ursprungliga, jamaikanska versionen, och i denna, för den globala massmarknaden anpassade Island-versionen.
Normalt gillar jag originalet bäst, men Stir It Up är faktiskt bättre i den långa Island-versionen.
Tycker jag.
Har man bred musiksmak, som jag, brukar skivmäss-besök resultera i annat än man tänkte sig före mässan. Hittade inte de specifika soul-, hiphop- och cti jazzfunk-album jag hade hoppats på i lördags, så det blev istället en del andra fynd, som de tre singlarna nedan.
Mockba Music gjorde synthpop som var mycket nära besläktad med Lustans Lakejer och Ratata. Och ungefär lika bra. Dom Dummaste hade jag faktiskt inte ens hört tidigare, bara läst om i Bengt Rahms ambitiösa och intressanta översiktsverk Den svenska synthen (Kalla Kulor Förlag). Ett rätt extremt band på sin tid. Och Julsingel -81 är ju en rätt annorlunda julsingel. Och så Aston Reymers Rivaler i samarbete med M.A. Numminen, den oförglömliga Slå mej med din rytmenpinne (ni har säkert hört originalet, Hit me with your rhythmstick). På b-sidan den svengelskt sjungande Tony Ellis i en svängande Gamla Stan.
Köpte också Dag Vag-singeln Flyger/Sånt Är Livet, med den reggaegungande mest dansanta versionen någonsin av Sånt Är Livet.
Kunde inte heller motstå This Charming Man-singeln med The Smiths. Jag har låten från tidigare i olika format, men nu för första gången som vinylsingel.
Det är få som har tålamod med 7"-singlar idag, men jag gillar dem, ibland.
För det var ju oftast så, i de här versionerna, som låtarna och singlarna slog igenom.
Eller inte slog igenom, som Dom Dummaste.
Enda cd-inköpet ingår i den fantastiska box-serien med Love Records samlade singlar.
Box-serien Kaikki singlet är en ren kulturgärning, över det mest legendariska skivbolaget i Finlands historia, med det mest berömda av alla finska skivbolags-varumärken.
Love är kult.
Och väldigt mycket bra och/eller spännande musik.
Det blev några LP:n också, inklusive legendariska Kraftwerk-albumet Ralf & Florian från 1973. En nyutgåva för 15 euro, men originalet från 1973, inklusive den så ofta hett eftersökta originalbilagan, fanns otroligt nog också till salu på mässan. Med prislappen 175 euro.
Någonstans måste man ändå dra gränsen.
Köpte också en c-kasett med finsk rockabilly från 1980, för två euro. På en nätsajt såg jag att det begärdes 29,90 euro för motsvarande kasett. Lite ovanlig samlingskasett, visste jag, men inte så ovanlig.
Och 12:orna?
Det blev faktiskt ingen i lördags, men jag hittade ett par klockrent adrenalin-stänkande maxisinglar när jag senast besökte en loppis istället. Tolvor gillar jag.
Bästa ljudkvaliteten och rätt ofta intressanta, välremixade, tunga, förlängda versioner.
What's there not to like?
Länge leve vinylen!

Välkomna till Sipilandia

Tidernas värsta biltrafik-röra (Kaikkien aikojen autoilusotku) rubricerade Ilta-Sanomat sin paradsida om Berners numera skrinlagda reformplaner. Se bilden ovan.
Jag läste I-S medan jag väntade på take away i dag,
den för mig okända kunden vid bordet intill noterade bladet, nickade mot tidningen, och skakade ironiskt på huvudet.
Jepp, vi är många i Finland som håller med.
Det här är, för att använda ett klassiskt Spitting Image-uttryck,
beyond parody.
För absurt för att kunna parodieras.
Verkligheten överträffar dikten, heter det uttrycket.
Välkomna till Sipilandia.
Man trodde, eller hoppades åtminstone, att farserna och skandalerna småningom skulle upphöra, men tydligen inte.
Det är projektpolitikernas regering som leder landet, med Sipilä och Berner i huvudrollerna,
och det är mycket som är beyond parody.
Kan, och får, ett land faktiskt ledas så här?
Finlands hundraårsfirande som självständig nation är ett historiskt jubileum.
Året firas dessutom under den tankeväckande parollen "Tillsammans".
Men,
det är nog länge sedan det här landet har befunnit sig så här långt från ett tillsammans som just nu.
Skandal på skandal på skandal.
Och vem axlar ansvar?
Det politiska ansvar som ska uppbäras efter den här valperioden blir svårt att utmäta eftersom varken Sipilä eller Berner väntas låta mäta det egna förtroendet i nya val. Efter den sannolikt mest skandalomsusade valperioden i modern tid torde de återgå till en välmående näringslivstillvaro.
Nationens dåvarande tillstånd känns mera osäkert.
I Finland 2017, när farsen kring biltrafiken redan hade passerat alla rimliga gränser och siffror som 100 miljoner euro i panik lyfts in i debatten, blev det äntligen stopp på bilröran.
Tidernas värsta, för att citera I-S.
Lika lättvindigt föreslås ju till exempel inga 100 miljoner extra till utbildning och forskning för att stärka framtidens finländska konkurrenskraft, men istället har sittande statsministern tidigare föraktfullt avvisat "all världens docenter" (kaiken maailman dosentit).
Berner får förstås sitta kvar.
Och Yle-ledningen, särskilt den hårt kritiserade Atte Jääskeläinen, sitter också fortfarande kvar. Trots fjolårets internationellt uppmärksammade skandal om att vårt gemensamt skattefinansierade Yle tonat ner eller stoppat Sipiläkritiska inslag.
Vågar vi nu tro att kritiska inslag inte längre tonas ner eller läggs på is av Yle-ledningen?
Klart är att allmänhetens förtroende för Yles opartiskhet är skadat. Fortfarande.
Och förtroendet för trafikminister Berner?
Välkomna till Sipilandia.
Beyond parody?

Exit Obama - Enter Trump

Och så var det över.
Åtta år av hopp.
Exit Barack Obama.
Enter Donald Trump.
Något som få trott vara möjligt och många bävat för.
"The time for empty talk is over", sade Trump i sitt installationstal.
Det lät långt som en ren upprepning av ett valtal, med oändliga löften.
Trumps installationstal är historiskt, ett motsvarande har man inte hört förr,
men det är historiskt populistiskt och negativt, inte värdigt eller försonligt.
Och det är världens nu mäktigaste man som framför det.
Hoppas verkligen att Trump blir en bättre president än så många fruktar.
Annars väntar fyra svåra år på/för vår planet.
"Only America First" var Trumps tydligt framförda huvudbudskap.
Bäva värld.
För åtta år sedan kände en hel värld nytt hopp.
Så känns det inte riktigt nu.