Queens Live Aid

Queens spot på Live Aid 1985,
20 eviga minuter,
är kanske den bästa livespelningen någonsin.
Det må debatteras,
men setet var hursomhelst perfektion,
jag har inte sett någon göra det bättre,
så totalt koppla greppet om en stadionpublik,
för att inte tala om en miljardhövdad tv-publik.
I fredags (ja, först då!), såg jag Bohemian Rhapsody på bio.
En riktigt bra film, fast jag samtidigt hela tiden satt och väntade på slutet,
de där tjugo minuterna på Wembley,
de odödliga.
Skådespelarna var inklippta i Queens roller med bakgrundsfilm och ljud från The Real Thing.
Och de gjorde en strålande insats.
Fast jag ändå hade hoppats se originalen på Live Aid.
För jag såg originalen på Live Aid.
Inte där på plats, förstås, och tyvärr. Det finns ingen annan konsert jag så önskar att jag hade varit på plats på.
Live Aid var och är världshistoria. Inte bara för att så många av rock- och popvärldens storstjärnor bjöd upp till 16 timmars oavbruten show,
utan för att världen mitt under "The Greedy 80's" faktiskt visade att den var långt ifrån så greedy, girig, som ryktet om 1980-talet blev med tidens Reaganomics och Thatcherism.
Live Aid var The Global Jukebox. Det var dagen då världen tog steget in i en global era. Globalismen föddes i verkligheten när hela världen för första gången samlades till ett evenemang som spelades upp live i London och Philadelphia, men som sågs av hela världen, The Global Jukebox, i realtid, i verkligheten. Med hjälp av 16 satelliter.
Men minns att det började redan julen 1984, med Band Aids Do They Know It's Christmas-singel.
Nästan hela den brittiska popeliten från hitlistorna 1984, var samlad för att spela in singeln, liksom bland andra Bowie, McCartney och Status Quo. Man kunde läsa om kunder som köpt 100 ex och returnerat 99 för att de skulle kunna säljas igen. För att samla pengar till de svältande i Etiopien.
Feed The World!
Det var honnörsordet julen 1984.
Det följdes av USA For Africa's We Are The World, och tiotals andra välgörenhetssinglar, bland annat i Finland, Sverige, Tyskland, ja, också hårdrockseliten spelade in en egen välgörenhetssingel.
Och så finalen Live Aid.
Om man ändå hade varit där, på Wembley.
Själv såg jag hela sändningen, 16 timmar live, med några vänner. Bara en kort paus för att springa till grillen efter en hamburgare.
Sexton timmar som förändrade världen.
Sexton timmar som förändrade min värld.
Det är storheten med Live Aid och varför Live Aid och Band Aid är vår generations Woodstock,
fast mycket viktigare och större.
Bob Geldof blev välförtjänt en Sir för alla liv Band Aid och Live Aid räddade.
Och vi ska inte heller glömma musiken.
På den officiella dvd-boxen ville Duran Duran ha bort en låt där Simon LeBon sjunger lite falskt och Led Zeppelin ha bort sitt framtrådande för att det inte lät så bra (lite som Creedence på officiella Woodstock-dubbeln). Överlag var det ändå väldigt mycket musik som lät förvånansvärt bra, givet omständigheterna.
Och allra, allra bäst var Queen.
Som Francis Rossi uttryckte det: jag skulle inte ha velat gå upp på scenen efter Queen den dagen.
Nej, förståeligt.
Det blir kanske inte bättre än såhär.
20 minuter perfektion.
Bohemian Rhapsody lägger snyggt ut förspelet till Queens Live Aid-ögonblick.
Och inte heller filmen kunde toppa det ögonblicket med någonting, så det blev slutscenen i Bohemian Rhapsody.
Förstås.
Bara njut.
And remember:
Feed The World!

RSD 2019: Bohemian Rhapsody soundtrack på Phillips reseskivspelare

GoT: Den minsta gemensamma nämnaren

Game Of Thrones, säsong åtta, har startat som väntat,
det vill säga bra.
Alla vet att det skulle bli lite transportsträcka fram till krigsscenerna.
Del två var en enda lång uppladdning och väntan.
Del tre blir det första riktiga testet på finalsäsongens kvalitet.
Och sedan återstår förstås finalsäsongens final med tronpretendenterna "DaniSnow" mot Cercei.
Eller, hur går det för kärleksparet Daenerys och Jon Snow, som nu också är potentiella rivaler om kronan?
Del tre blir Game of Thrones motsvarighet till Helm's Deep.
Blir den senare slutstriden, för det blir nog en sådan, GoT:s svar på slaget utanför Minas Tirith eller Black Gates?
Mot Cercei? Eller med Cercei mot de dödas armé?
Återstår att se.
Klart är i alla fall att GoT redan är en legendarisk tv-serie.
Och åttonde säsongen är tv-seriernas motsvarighet till filmvärldens Sagan om ringen-trilogi.
Tala populärkultur år 2019 och GoT är den minsta gemensamma globala nämnaren.
Redan det en orsak att bänka sig framför dumburken. Och invänta det kommande dvd/blueray-släppet med extramaterial.

Äntligen Game of Thrones

Äntligen.
Game of Thrones, säsong åtta, den sista.
Nästan två års väntan.
Och nu börjar den.
Eller började, i söndags, i USA.
Kommer med all sannolikhet att köpa säsong åtta på bluray.
En legendarisk tv-serie man gärna ser om.
Och det finns så många krokar i storyn att säsong åtta kan sluta nästan hur som helst.
I like.

RSD 2019

Klockan 8.45 i lördags stod jag utanför skivbutiken Michelle i Hamburg, cirka 60 personer framför mig i kön och snabbt cirka 20 bakom.
Record Store Day 2019.
Det var närmast mayhem då 100-talet vinylnördar sedan slet i vinyler i olika plastlådor, runt om i affären.
Ett bra koncept, RSD. Ger independent-skivhandlarna en chans att hösta in ordentligt med vinst, en dag i året, i alla fall. Artister och skivbolag ger ut plattor i specialupplagor, fansen köper, och skivhandlarna överlever kanske ett år till.
Jepp, jag gillar själva idén.
Ändå är det första gången jag faktiskt är med på RSD från starten.
Och det lönade sig.
Eller, det kostade på, ekonomiskt.
Men jag fann flera fina kap:

A-Ha: Hunting high and low - the early alternative mixes (6000 ex worldwide)
Sly & The Family Stone: Woodstock Sunday August 17, 1967 (2LP, första gången hela Woodstock-setet officiellt på vinyl)
Bob Dylan: Blood on the tracks - original New York test pressing replica
Queen: Bohemian Rhapsody soundtrack (2LP med bildskivor, inklusive Queens set från Live Aid)
The Flaming Lips: King's Mouth Music and Songs (guldfärgad vinyl)
Dexy's Midnight Runners: At The BBC 1982 (Live 2LP, färgvinyl)
Pete Rock: Return of the SP1200
Suicide: Dream Baby Dream (12", orange vinyl)
Bowie: Pinups (bildskiva, 4000 ex worldwide enligt RSD blad, 20 000 ex enligt Discogs)
Duran Duran: As The Lights Go Down (2 LP, Live 1984)
The Streets: remixes + b-sides too (2LP, 3000 ex worldwide)
Boombox 45: Early independent hip hop, electro and disco rap 1979-82 (5x 7")
Moondog: The Stockholm 1981 Recordings (10", 1000 ex worldwide).

Hade kanske lämnat Pinups om jag haft mera tid att fundera, och om upplagan faktiskt är 20 000, men plattorna gick åt så snabbt att man nog inte kunde sätta ifrån sig en skiva utan att någon annan köpte den.
Jag hade egentligen helst siktat in mig på Yazoo: Reconnected (Live, 2 LP). Men den fanns inte alls i butiken, eller att beställas senare från till exempel X.
Men jag fick ju en hel del annat att bita i.
Har dock inte lyssnat på något RSD-fynd ännu.
Jag betonar,
ännu.
Ser fram emot RSD 2020.

Symbolen Notre Dame

Notre Dame brinner sedan flera timmar i Paris.
En fruktansvärd tragedi.
Världens mest kända katedral, en av världens mest kända byggnader, en otrolig historisk plats och religiös helgedom.
Ingen vet egentligen hur, men branden har varit omfattande.
Den berömda spiran har kollapsat och fallit ner.
Religiösa artefakter och reliker, konstverk, en miljö som andats mänsklighet och en mötesplats för hög och låg under hundratals år har svårt brandskadats.
Jag har varit inne i den, majestätisk som den var,
nu vet vi inte vad som längre finns kvar,
inte mycket, tyvärr.
Det spekuleras om törnekronan som funnits där, reliken, som påståtts ha burits av Jesus, och som nu befaras ha brunnit, som så mycket annat av värde.
Mängder av människor sörjer, världen över, för Notre Dame var ett världsarv.
Det mest besökta monumentet i Europa, med 13 miljoner besökare årligen, är det många som personligen har en relation till. Jag också.
Jag har klättrat uppför trapporna till tornen och stått på krönet och tittat ut.
I en byggnad med den betydelsen och historien, som ska påminna om människans litenhet, och samtidigt om mänsklighetens storhet, en högre makts storhet, är egentligen obeskrivlig.
Monument som är större än oss, som varar långt längre än oss, knyter oss till forna generationer, vi rör oss i samma rum.
Nu är Notre Dame partiellt borta.
Det är djupt tragiskt. För mänskligheten.
Men det är framför allt för parisarna och för katoliker.
Igår var katedralen full, på palmsöndagen.
Det är symboliskt ännu värre att branden sker under den heliga veckan, den största högtiden i kristendomen och för katolska kyrkan. Var ska de nu fira påsk, de som tänkt komma till Notre Dame?
Jag hoppas verkligen det inte är en anlagd brand, men misstanken finns ju när tidpunkten är just denna, påskveckan. En utredning har utlovats.
Positivt nog står de två monumentala tornen kvar, och det lär vara säkert att de klarar sig. Puh. Frankrikes president utlovar ikväll att Notre Dame kommer att återuppföras i sin helhet. Det utlovar president Macron.
Och det betvivlar jag inte.
En så stark symbol för Paris och Frankrike.
Bara Eiffeltornet är större.
Och jag kan fortfarande inte riktigt förstå att Notre Dame faktiskt brinner.
En ofattbar förlust. Mängder av 800 år gamla kultur- och religiösa värden borta. För alltid.

Finskt vm-silver - men vilken domartavla

De finska damlejonen i ishockey gjorde historia igår, söndag.
Silver i hockey-VM.
Men vi är alla besvikna ändå.
Damlejonen blev bestulna på guldet.
Så enkelt är det.
Ett solklart segermål gjordes och damlejonen firade guldet.
Men sen visade det sig att domaren började diskutera med videodomarna, som oförklarligt nog dömde att målet underkänns. Samtidigt som USA gavs en utvisning.
?
Alltså, målet underkändes för att en finländska gjort målet regelvidrigt.
Men hon blev inte utvisad.
Det blev en amerikansk utvisning istället.
Och ingen som helst förklaring på den "logiken".
Rena farsen.
Rena rånet.
Också några av de största amerikanska kvinnliga hockeyprofilerna twittrade att det var mål, och att domararbetet var oförklarligt, ja, man kan säga "beyond parody".
Internationella hockeyförbundets ordförande Rene Faisal försvarade domarskandalen i tämligen arrogant ton. Så kan det gå i ishockey, enligt honom.
Hur länge har förresten samma Faisal lett hockeyförbundet?
Börjar onekligen vara hög tid för ett byte även där.
De amerikanska guldmedaljörerna buades av banan i arenan i Helsingfors.
Man kunde ha buat ut Faisal också på samma gång.
För att inte tala om domarna.
Vilken j-a skandal.
Men det tar inte bort glansen från damlejonens otroliga bedrift. Först slår de ut Kanada med 4-2 i semifinalen, Kanada som aldrig missat en VM-final.
Sedan bjöd de upp till verklig kamp mot USA i finalen, och borde ha vunnit med ett regelrätt spelmål utan "domarinsats", och visade styrka att ändå mentalt och fysiskt orka slutföra matchen fram till straffläggning.
Och då är det ju rena tombolan vem som vinner.
Stark damlejon! Vi är stolta över er fantastiska insats.
Svagt finaldomare! Bara Rene Faisal är väl stolt över er insats. Skäms.

Finsk valthriller

Snacka om valthriller!
Socialdemokraternas stora försprång krympte samman till under en procent under söndagskvällen och stannade på 17,7 procent. 40 mandat, mot sannfinländarnas 39 och samlingspartiets 38. Inte mycket att bygga regeringsmajoriteten på.
Men ändå Finlands största parti, vilket ger Antti Rinne mandat att bli regeringssonderare.
Med tanke på att valet kom efter den mest impopulära regeringen sannolikt någonsin i Finland,  skandalen inom åldringsvården samt Sipiläs billiga taktik att avgå före valet och turerna kring vård- och landskapsreformen borde egentligen SDP ha fått valsegern serverad på bricka.
Antti Rinne är en sympatisk man, men inte den karismatiske ledare partiet behövde för att säkra sin valseger. Utgångsläget kan ju knappast bli bättre. Svårt att förstå att sdp inte ens nådde 20 procent.
Rinne var inte ens röstmagnet i det egna partiet, så det blir intressant att se när hans ställning även inom socialdemokratin utmanas.
De stora valsegrarna var framför allt de gröna, som gick fram med fem mandat till 20. De tillhör nu nästan de stora partierna, som ju inte längre är tre, utan fyra, eftersom sannfinländarna blev näst störst och Jussi Halla-aho röstmagnet i hela landet. Men tack och lov inte regeringsbildare.
Stora vinnare var även vänsterförbundet, som gick fram med fem mandat till 16. Li Andersson blev dessutom röstdrottning i Finland, endast slagen av Halla-aho när det gäller personliga röster.
Det här var ju framför allt ett protestval mot Juha Sipilä och den så kallade företagsledarcentern, och partiet kraschlandade med katastrofala minus 18 mandat, och gick från största parti till fjärde största.
Och det var Sipilä, inte Orpo, som fick ta smällen. Regeringspartnern samlingspartiet gick till och med lite framåt, otroligt nog. Den nyliberala, klyftökande linje som regeringen Sipilä företrätt passar samlingspartiets väljare. Men Petteri Orpo blev inte röstmagnet inom partiet och kan komma att utmanas.  Centerns väljare, däremot, hade mycket att förlora på regeringspolitiken och röstade också med fötterna. Sipiläs eget röstetal halverades, i grova drag.
Folkets röst har talat.
Det är dags för centern att byta linje tillbaka till ett mera traditionellt mittenparti och välja ny ordförande.
Och sen har vi de blå.
Blå framtid blir snart blå dåtid spekulerade jag tidigare.
Ja, aldrig har man väl upplevt ett parti gå från fem ministertaburetter till att inte få en enda stol i riksdagen. Noll mandat.
De blå pulveriserades alltså, och försvinner i praktiken, med en enda procents understöd.
Och mycket mera har de inte haft under regeringsperioden, det har varit en skandal att Sipilä tog med dem och gav dem fem ministertaburetter.
Folket har talat, noll mandat. Och de förtjänade inte fler.
Svenska folkpartiet gjorde i sin tur ett stabilt val, höll nio mandat, men var framför allt oerhört framgångsrika i Vasa valkrets. Anna-Maja Henriksson fick över 14 000 personliga röster och Joakim Strand över 10 000, de nyinvald Mikko Ollikainen och Anders Norrback också över 5 000. Ett regionalt kanonval, alltså, som ju också bör synas i partiet. Sfp fick ett mandat till i Vasa, och förlorade ett i Nyland.
Regeringsbildningen startar härefter och finländska partier brukar kunna gå över de flesta gränser. Stalltipset är väl SDP-samlingspartiet-gröna-vänsterförbundet-sfp. SDP lär inte vilja ha med Sannfinländarna i regeringen. Och där tänker Rinne rätt.
Det kan också bli centern istället för samlingspartiet, om de tar steget tillbaka mot mitten-center från Sipiläs mörkblåa företagsledarcenter. Det är sannolikt också bara en tidsfråga tills Sipilä antingen avgår eller tvingas gå, för väljarnas dom var kristallklar:
Det finns egentligen bara en riktigt tydlig förlorare 2019 och det är Sipiläs center .
Och så de blå, förstås, som ju väldigt få ändå ens räknade med.
Efter söndagens väl är nu bollen hos Antti Rinne och SDP.