Finsk valthriller

Snacka om valthriller!
Socialdemokraternas stora försprång krympte samman till under en procent under söndagskvällen och stannade på 17,7 procent. 40 mandat, mot sannfinländarnas 39 och samlingspartiets 38. Inte mycket att bygga regeringsmajoriteten på.
Men ändå Finlands största parti, vilket ger Antti Rinne mandat att bli regeringssonderare.
Med tanke på att valet kom efter den mest impopulära regeringen sannolikt någonsin i Finland,  skandalen inom åldringsvården samt Sipiläs billiga taktik att avgå före valet och turerna kring vård- och landskapsreformen borde egentligen SDP ha fått valsegern serverad på bricka.
Antti Rinne är en sympatisk man, men inte den karismatiske ledare partiet behövde för att säkra sin valseger. Utgångsläget kan ju knappast bli bättre. Svårt att förstå att sdp inte ens nådde 20 procent.
Rinne var inte ens röstmagnet i det egna partiet, så det blir intressant att se när hans ställning även inom socialdemokratin utmanas.
De stora valsegrarna var framför allt de gröna, som gick fram med fem mandat till 20. De tillhör nu nästan de stora partierna, som ju inte längre är tre, utan fyra, eftersom sannfinländarna blev näst störst och Jussi Halla-aho röstmagnet i hela landet. Men tack och lov inte regeringsbildare.
Stora vinnare var även vänsterförbundet, som gick fram med fem mandat till 16. Li Andersson blev dessutom röstdrottning i Finland, endast slagen av Halla-aho när det gäller personliga röster.
Det här var ju framför allt ett protestval mot Juha Sipilä och den så kallade företagsledarcentern, och partiet kraschlandade med katastrofala minus 18 mandat, och gick från största parti till fjärde största.
Och det var Sipilä, inte Orpo, som fick ta smällen. Regeringspartnern samlingspartiet gick till och med lite framåt, otroligt nog. Den nyliberala, klyftökande linje som regeringen Sipilä företrätt passar samlingspartiets väljare. Men Petteri Orpo blev inte röstmagnet inom partiet och kan komma att utmanas.  Centerns väljare, däremot, hade mycket att förlora på regeringspolitiken och röstade också med fötterna. Sipiläs eget röstetal halverades, i grova drag.
Folkets röst har talat.
Det är dags för centern att byta linje tillbaka till ett mera traditionellt mittenparti och välja ny ordförande.
Och sen har vi de blå.
Blå framtid blir snart blå dåtid spekulerade jag tidigare.
Ja, aldrig har man väl upplevt ett parti gå från fem ministertaburetter till att inte få en enda stol i riksdagen. Noll mandat.
De blå pulveriserades alltså, och försvinner i praktiken, med en enda procents understöd.
Och mycket mera har de inte haft under regeringsperioden, det har varit en skandal att Sipilä tog med dem och gav dem fem ministertaburetter.
Folket har talat, noll mandat. Och de förtjänade inte fler.
Svenska folkpartiet gjorde i sin tur ett stabilt val, höll nio mandat, men var framför allt oerhört framgångsrika i Vasa valkrets. Anna-Maja Henriksson fick över 14 000 personliga röster och Joakim Strand över 10 000, de nyinvald Mikko Ollikainen och Anders Norrback också över 5 000. Ett regionalt kanonval, alltså, som ju också bör synas i partiet. Sfp fick ett mandat till i Vasa, och förlorade ett i Nyland.
Regeringsbildningen startar härefter och finländska partier brukar kunna gå över de flesta gränser. Stalltipset är väl SDP-samlingspartiet-gröna-vänsterförbundet-sfp. SDP lär inte vilja ha med Sannfinländarna i regeringen. Och där tänker Rinne rätt.
Det kan också bli centern istället för samlingspartiet, om de tar steget tillbaka mot mitten-center från Sipiläs mörkblåa företagsledarcenter. Det är sannolikt också bara en tidsfråga tills Sipilä antingen avgår eller tvingas gå, för väljarnas dom var kristallklar:
Det finns egentligen bara en riktigt tydlig förlorare 2019 och det är Sipiläs center .
Och så de blå, förstås, som ju väldigt få ändå ens räknade med.
Efter söndagens väl är nu bollen hos Antti Rinne och SDP.