20 eviga minuter,
är kanske den bästa livespelningen någonsin.
Det må debatteras,
men setet var hursomhelst perfektion,
jag har inte sett någon göra det bättre,
så totalt koppla greppet om en stadionpublik,
för att inte tala om en miljardhövdad tv-publik.
I fredags (ja, först då!), såg jag Bohemian Rhapsody på bio.
En riktigt bra film, fast jag samtidigt hela tiden satt och väntade på slutet,
de där tjugo minuterna på Wembley,
de odödliga.
Skådespelarna var inklippta i Queens roller med bakgrundsfilm och ljud från The Real Thing.
Och de gjorde en strålande insats.
Fast jag ändå hade hoppats se originalen på Live Aid.
För jag såg originalen på Live Aid.
Inte där på plats, förstås, och tyvärr. Det finns ingen annan konsert jag så önskar att jag hade varit på plats på.
Live Aid var och är världshistoria. Inte bara för att så många av rock- och popvärldens storstjärnor bjöd upp till 16 timmars oavbruten show,
utan för att världen mitt under "The Greedy 80's" faktiskt visade att den var långt ifrån så greedy, girig, som ryktet om 1980-talet blev med tidens Reaganomics och Thatcherism.
Live Aid var The Global Jukebox. Det var dagen då världen tog steget in i en global era. Globalismen föddes i verkligheten när hela världen för första gången samlades till ett evenemang som spelades upp live i London och Philadelphia, men som sågs av hela världen, The Global Jukebox, i realtid, i verkligheten. Med hjälp av 16 satelliter.
Men minns att det började redan julen 1984, med Band Aids Do They Know It's Christmas-singel.
Nästan hela den brittiska popeliten från hitlistorna 1984, var samlad för att spela in singeln, liksom bland andra Bowie, McCartney och Status Quo. Man kunde läsa om kunder som köpt 100 ex och returnerat 99 för att de skulle kunna säljas igen. För att samla pengar till de svältande i Etiopien.
Feed The World!
Det var honnörsordet julen 1984.
Det följdes av USA For Africa's We Are The World, och tiotals andra välgörenhetssinglar, bland annat i Finland, Sverige, Tyskland, ja, också hårdrockseliten spelade in en egen välgörenhetssingel.
Och så finalen Live Aid.
Om man ändå hade varit där, på Wembley.
Själv såg jag hela sändningen, 16 timmar live, med några vänner. Bara en kort paus för att springa till grillen efter en hamburgare.
Sexton timmar som förändrade världen.
Sexton timmar som förändrade min värld.
Det är storheten med Live Aid och varför Live Aid och Band Aid är vår generations Woodstock,
fast mycket viktigare och större.
Bob Geldof blev välförtjänt en Sir för alla liv Band Aid och Live Aid räddade.
Och vi ska inte heller glömma musiken.
På den officiella dvd-boxen ville Duran Duran ha bort en låt där Simon LeBon sjunger lite falskt och Led Zeppelin ha bort sitt framtrådande för att det inte lät så bra (lite som Creedence på officiella Woodstock-dubbeln). Överlag var det ändå väldigt mycket musik som lät förvånansvärt bra, givet omständigheterna.
Och allra, allra bäst var Queen.
Som Francis Rossi uttryckte det: jag skulle inte ha velat gå upp på scenen efter Queen den dagen.
Nej, förståeligt.
Det blir kanske inte bättre än såhär.
20 minuter perfektion.
Bohemian Rhapsody lägger snyggt ut förspelet till Queens Live Aid-ögonblick.
Och inte heller filmen kunde toppa det ögonblicket med någonting, så det blev slutscenen i Bohemian Rhapsody.
Förstås.
Bara njut.
And remember:
Feed The World!
 |
| RSD 2019: Bohemian Rhapsody soundtrack på Phillips reseskivspelare |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar