Downton Abbey och Maradona

Två intressanta biopremiäer i september.
I går såg jag premiären på Downton Abbey, som förstås följer upp succé-tv-serien med samma namn.
Det var trängsel och riktigt knökfullt på Abaton Kino. Kvällen till ära bjöd en Hamburg-firma specialiserad på brittiska delikatesser på olika smakprov och lottade ut två jättelyxiga picnic-korgar till två lyckliga biobesökare. Lite britt-glamour, passande nog, i samband med filmversionen av Downton Abbey.
Alla personer vi minns från tv-serien var förstås med i filmen. Och utan att avslöja för mycket återkom även Jim Carter (Carson) från sin pensionärstillvaro, för att en sista gång hålla i taktpinnen för personalen i slottet. Filmen utspelar sig under en helg, då kungaparet kommer på besök till Downton Abbey, och erbjuder två timmar brittisk stormaktsnostalgi, med oerhört vackra kamerasvep över landskap och slott, och karaktärer som biopubliken känner från tv:n. Filmversionen är bildmässigt mera grandios än något vi tidigare sett, men storyn är kanske inte så spektakulär,. Det är bekvämt och trivsamt i salongen och när det blir lite för sirapssött och romantiskt, och det blir det stundtals, särskilt mot slutet, räddas filmen framför allt av Maggie Smiths storartade insats.
I filmversionen av Downton Abbey är Smith helt enkelt strålande. Men säg när hon inte är det. Utan minsta tvivel är Maggie Smith en av världens främsta aktriser, en levande legend.
Det är ren underhållning och två timmars nostalgisk verklighetsflykt till det viktorianska England. Och det är på film, så även underklassen (downstairs) får känna sig lycklig, precis som överklassen (upstairs).
Och så levde de lyckliga i alla sina dar...Sagan får ett lyckligt slut. Och ingen hade väl väntat sig något annat.

Dokumentären Diego Maradona såg jag tidigare denna månad, också då en föreställning med specialunderhållning. Ditmar Jakobs, HSV-spelaren och landslagsmannen som faktiskt spelat mot Maradona i VM-finalen 1986, var på plats och kommenterade filmen efteråt. Mycket intressant.
Diego Maradona är en mångfacetterad karaktär, ljus och mörker, som människa ofta kritiserad, som fotbollsspelare oslagbar. Kanske den främsta spelare som fotbollsvärlden någonsin upplevt.
Världens bästa fotbollsspelare. Åtminstone under sina glansdagar.
En ofattbart stor bolltalang.
Men också en förvuxen pojke från Buenos Aires värsta slumkvarter, som längre fram i livet inte kunde handskas med sin ställning som fotbollsgud. Och vem skulle inte ha svårt med det?
I filmen skiljer hans personliga tränare på personen Diego och personen Maradona.
Diego Maradona var bägge två, och kanske hade han inte kunnat nå de högsta höjderna spelmässigt utan bägge särdragen. Maradona var en fajter, han kom igen, mot närmast omöjliga odds.
Och hans liv hade en baksida som är svår att acceptera, men som filmen försöker få tittaren att kanske lite bättre förstå, omständigheterna som inverkade på Maradonas olika val. Han fick allting, och sumpade bort allting.
Maradona framträder ofta som om han befinner sig i en närmast omöjlig roll som superstar. Förhållandet till familjen, föräldrarna, syskonen är genomgående sympatiskt, men däremot tar det åratal innan han accepterar sin son. Filmen visar också upp en Maradona som ofta tappar kontrollen, festar hårt i veckorna, spelar fotbollsmatch, festar, spelar fotboll.
Ditmar Jakobs konstaterar att det där hårda festandet hör till en svunnen tid, i dagens tuffa proffsklimat klarar man helt enkelt inte av att samtidigt prestera på toppnivå och leva rövare, som på 1980-talet. Tempot och matchtakten sätter stopp för det.
Men under Maradonas epok var det fullt möjligt.
Hur stor Maradona egentligen var i Napoli under mästerskapsåren är svårt att fatta, men filmen ger i alla fall en uppfattning om trycket, och hur stort hatet mot Maradona var i Italien efter VM 1990 är också svårt att greppa, men filmen, igen, ger en uppfattning.
Ett mångfacetterat porträtt av en mycket mångfacetterad människa och fotbollsspelare.
Och personen Maradona må ha många brister och fel,
men ingen som sett honom spela, live eller på tv, kommer någonsin att glömma hans fotbollskonst.
En av de bästa fotbollsspelare världen sett, kanske den allra främste.

Två minnesvärda filmer, av olika orsaker.
Och det är snyggt tänkt av Abaton, i bägge fallen, att skapa en inramning till filmerna.
Det kunde andra biografer gärna ta lärdom av.

Ottensen Macht Platz

Ett intressant stadsdelsexperiment i coola Ottensen.
Ottensen Macht Plats, Ottensen skapar plats.
Flera centrala gator har stängts för biltrafik och gjorts till fotgängarzoner.
Det har också fått effekt.
Människor rör sig i högre grad på gatorna, möten sker mellan människor.
Tänk Times Square i New York.
Där öppnade man för mötesplatser för människor i stället för för bilar.
Det har blivit en succé.
Ottensen gör någonting liknande.
Blir en mötesplats för gående, sittande, cyklande människor.
Och förpassar bilarna till utkanten.
Det är ganska coolt.
Och det ligger i tiden.
Den industriella staden, modernismens stad, skapades för bilen och trängde ut människan.
Den postmoderna, postindustriella staden kunde tränga ut bilarna och ge plats för människan igen. Om inte annat så av nödtvång och miljöhänsyn. Forskaren John Urry talade redan i sitt verk på 00-talet om After The Car.
Ottensen-experimentet handlar alltså om att människor återtar en del av det utrymme som man en gång gav bort åt biltrafiken.
Ottensen skapar plats.
För människor att mötas på gatan.
Och fler människor på gatorna betyder säkrare gator.
De mest otrygga platserna är ju där människor inte rör sig.
Experimentet pågår nu i sex månader.
Ock kanske kan det, som Times Square, bli permanent.
Många andra städer och stadsdelar kan gärna ta efter experimentet i Ottensen.
Skapa plats för människor och möten, istället för bilar.
Får mig att tänka på en plats i västra Finland.
Där gågatan är den (kanske) enda gågatan i världen som förblev öppen för biltrafik.
- Och då talar jag inte om nyttotrafik, som varutrafik till butikerna, som bör tillåtas några timmar i dygnet.
Utan om en "gågata" som stadens goda minne också är öppen för biltrafik.
Och ett flygfält, också det (kanske) det enda i världen, som helt saknar kollektivtrafik.
Kostnaden för taxi tur -retur till centrum kostar därför ungefär lika mycket som flygresan till ett antal europeiska städer från Hamburg.
Jepp, det handlar om Vasa.
Som gärna kunde ta exempel från Ottensen.
Börja med att göra gågatan till en riktig gågata och kvarteret runt torget till en bilfri fotgängarzon.
Och sätt in kollektivtrafik, ens minibusstrafik, till flygfältet när dygnets få flygplan anländer.
Vi talar trots allt om en stad som skryter med att ha hållbar energiteknik och miljöteknik som specialkunnande.
Det borde märkas redan på flygfältet.
Ottensen väcker rubriker, och mycket goodwill just nu, inte minst i Hamburg, förstås.
En intressant och trendig stadsdel, med mustig historia, har blivit ännu mera intressant.
Och cool har blivit litet coolare.

Kungarna av Hamburg

St. Pauli är kungar av Hamburg.
Åtminstone just nu.
I måndags slog de HSV (Hamburger Sport Verein) i lokalderbyt i 2. Bundesliga.
2-0.
St. Pauli Rules.
Samtidigt slogs det rekord i betal-tv-tittare för en zweite Bundesliga-match, över 700.000.
Abendblatt hade förstås två sidor före matchen och två sidor efter matchen. Och ytterligare två sidor ännu i dag; om hur St. Paulis spelare firade segern. Och om hur HSV-tränaren gnällde över att det inte finns någon videobevakning av mållinjen i Zweite. Muttrig förlorare, glada vinnare.
Millerntor-stadion var förstås slutsåld i måndags.
Fanns ingen chans att få biljett.
Hemifrån  såg jag en polishelikopter som spanade från luften, ungefär när HSV-fansen skulle börja marschera till St. Pauli.
Jag var i Sternschantze lite senare, shoppade skivor, och kände stämningen i luften. Ungefär varannan person jag mötte var på väg till stadion, prydda med St. Paulis färger. Sternschantze är St. Pauli-territorium.
Kunde läsa att polisen var nöjd med kvällen, inga våldsutbrott. Men på S-bahn stationen Sternschantze såg jag en patrull kravallpoliser och en stor grupp biljettkontrollanter.
Man märkte att något låg i luften.
Synd att missa matchen. Den är redan kallad en klassiker.
Eldkvarn må ha korat sig själva till Kungarna av Broadway.
St. Pauli spelade sig till att bli Kungarna av Hamburg.
Och alla har nästan glömt att de fick stryk med 0-4 av HSV i våras.
That's Football.

Goda tips, bokstavligen

Två goda tips för Hamburg-resenärer:
Bästa pizzan och glassen.




1. Pizzasnål? Då är Luigis på Ditmar-Koel-Strasse ett utmärkt val. Godaste pizzan jag (hittills) ätit i Hamburg, och den utan jämförelse största. Luigis är väl värt ett besök. Restaurangen ligger mitt i det portugisiska kvarteret, så det finns gott om bra portugisiska alternativ i närheten också. Och på samma gata ligger både den finska och den svenska sjömanskyrkan. Finländare med ärende till konsulatet ska numera uppsöka sjömanskyrkan, numera centrum för det officiella Finland i Hamburg.
Och blir man hungrig på samma besök är det nära till Luigis saftiga jättepizzor.


2. Glassnål? Den bästa glassen, gelato, jag nånsin ätit fick jag i glassens hemstad (sägs det) Florens. Ganska oslagbart då termometern visade uppemot 43 grader. Men den nästbästa har jag utan tvivel ätit i Hamburg. På Grindelhof ligger Luicella's Ice Cream, som bjuder på cirka tjugotalet dagliga smaker. Just det, smakerna varierar, varje dag någon smak du inte såg igår, eller ser imorgon. Speciella, kreativa kombinationer, men genomgående högklassig superbt välsmakande glass. Våfflorna är anpassade till bollstorlek, och förutom de valda smakerna ingår också en liten smakklick av valfri smak. Också om man bara köper en kugel, en glassboll. En absolut sommarfavorit, ibland med lång kö av glassentusiaster.