Downton Abbey och Maradona

Två intressanta biopremiäer i september.
I går såg jag premiären på Downton Abbey, som förstås följer upp succé-tv-serien med samma namn.
Det var trängsel och riktigt knökfullt på Abaton Kino. Kvällen till ära bjöd en Hamburg-firma specialiserad på brittiska delikatesser på olika smakprov och lottade ut två jättelyxiga picnic-korgar till två lyckliga biobesökare. Lite britt-glamour, passande nog, i samband med filmversionen av Downton Abbey.
Alla personer vi minns från tv-serien var förstås med i filmen. Och utan att avslöja för mycket återkom även Jim Carter (Carson) från sin pensionärstillvaro, för att en sista gång hålla i taktpinnen för personalen i slottet. Filmen utspelar sig under en helg, då kungaparet kommer på besök till Downton Abbey, och erbjuder två timmar brittisk stormaktsnostalgi, med oerhört vackra kamerasvep över landskap och slott, och karaktärer som biopubliken känner från tv:n. Filmversionen är bildmässigt mera grandios än något vi tidigare sett, men storyn är kanske inte så spektakulär,. Det är bekvämt och trivsamt i salongen och när det blir lite för sirapssött och romantiskt, och det blir det stundtals, särskilt mot slutet, räddas filmen framför allt av Maggie Smiths storartade insats.
I filmversionen av Downton Abbey är Smith helt enkelt strålande. Men säg när hon inte är det. Utan minsta tvivel är Maggie Smith en av världens främsta aktriser, en levande legend.
Det är ren underhållning och två timmars nostalgisk verklighetsflykt till det viktorianska England. Och det är på film, så även underklassen (downstairs) får känna sig lycklig, precis som överklassen (upstairs).
Och så levde de lyckliga i alla sina dar...Sagan får ett lyckligt slut. Och ingen hade väl väntat sig något annat.

Dokumentären Diego Maradona såg jag tidigare denna månad, också då en föreställning med specialunderhållning. Ditmar Jakobs, HSV-spelaren och landslagsmannen som faktiskt spelat mot Maradona i VM-finalen 1986, var på plats och kommenterade filmen efteråt. Mycket intressant.
Diego Maradona är en mångfacetterad karaktär, ljus och mörker, som människa ofta kritiserad, som fotbollsspelare oslagbar. Kanske den främsta spelare som fotbollsvärlden någonsin upplevt.
Världens bästa fotbollsspelare. Åtminstone under sina glansdagar.
En ofattbart stor bolltalang.
Men också en förvuxen pojke från Buenos Aires värsta slumkvarter, som längre fram i livet inte kunde handskas med sin ställning som fotbollsgud. Och vem skulle inte ha svårt med det?
I filmen skiljer hans personliga tränare på personen Diego och personen Maradona.
Diego Maradona var bägge två, och kanske hade han inte kunnat nå de högsta höjderna spelmässigt utan bägge särdragen. Maradona var en fajter, han kom igen, mot närmast omöjliga odds.
Och hans liv hade en baksida som är svår att acceptera, men som filmen försöker få tittaren att kanske lite bättre förstå, omständigheterna som inverkade på Maradonas olika val. Han fick allting, och sumpade bort allting.
Maradona framträder ofta som om han befinner sig i en närmast omöjlig roll som superstar. Förhållandet till familjen, föräldrarna, syskonen är genomgående sympatiskt, men däremot tar det åratal innan han accepterar sin son. Filmen visar också upp en Maradona som ofta tappar kontrollen, festar hårt i veckorna, spelar fotbollsmatch, festar, spelar fotboll.
Ditmar Jakobs konstaterar att det där hårda festandet hör till en svunnen tid, i dagens tuffa proffsklimat klarar man helt enkelt inte av att samtidigt prestera på toppnivå och leva rövare, som på 1980-talet. Tempot och matchtakten sätter stopp för det.
Men under Maradonas epok var det fullt möjligt.
Hur stor Maradona egentligen var i Napoli under mästerskapsåren är svårt att fatta, men filmen ger i alla fall en uppfattning om trycket, och hur stort hatet mot Maradona var i Italien efter VM 1990 är också svårt att greppa, men filmen, igen, ger en uppfattning.
Ett mångfacetterat porträtt av en mycket mångfacetterad människa och fotbollsspelare.
Och personen Maradona må ha många brister och fel,
men ingen som sett honom spela, live eller på tv, kommer någonsin att glömma hans fotbollskonst.
En av de bästa fotbollsspelare världen sett, kanske den allra främste.

Två minnesvärda filmer, av olika orsaker.
Och det är snyggt tänkt av Abaton, i bägge fallen, att skapa en inramning till filmerna.
Det kunde andra biografer gärna ta lärdom av.