Igår, lördag, sändes årets upplaga av Last Night of The Prom’s, för första gången någonsin utan publik i Royal Albert Hall. Promenadkonsert-säsongen var en briljant tanke som lever kvar. Last Night är normalt en fantastisk, färgsprakande kulmination med härligt aktiv allsångspublik. En extremt nationalistisk konsert som celebrerar Storbritanniens imperiala historia i sång och musik. Men också en konsert med världspublik på tv och på plats i Royal Albert Hall. Inte minst synlig i mängder av flaggor från världens olika hörn, förutom alla Union Jacks.
I år var hallen tom på publik, med utspridda körsångare istället och musiker som höll social distans.
Väl framförda arrangemang, vacker sång och spel, och upprymd publik utanför, i parker och hemma framför dator och tv.
Snyggt arrangemang, coronan till trots.
Men nog längtar vi alla,
alla vi musikvänner, oavsett genre och stil,
efter att få ta del av livescener igen.
Musik är kommunikation.
Och vi kommunicerar med musik allra bäst tillsammans,
live is live, indeed,
eller för att citera ett åttitalsörhänge,
Live is Life.
Life is Live.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar