Us sparkar rumpa - lite som ett The Strokes, före genombrottet

 The Ark gjorde en toppenspelning på sensommaren  på Allas i Helsingfors, riktigt j-a bra, verkligen. Ola Salo berömde från scenen det förband de hade haft dagen innan i Åbo. Fantastiskt bra, enligt Salo, som lovprisade Us och rekommenderade Ark-publiken att gå och se Us live.

Ganska unikt utspel, faktiskt, så en god vän som jag såg konserten med och jag köpte nästan omgående biljetter till följande Us-konsert. Det var i fredags det, på Dubrovnik i Helsingfors. En rätt liten klubbscen, slutsålt förstås, och ett otroligt drag från start till finish. De spelade dryga timmen i uppskruvat tempo med några ballader insprängda och ständiga tempoväxlingar. Så här, ungefär, lät det väl och såg ut med The Strokes före de blev världskända. Då de ännu gav järnet på små klubbscener i hemstan. Eller som en hel del andra alternativa toppband, före det stora genombrottet. Oklart om Us nånsin får ett stort genombrott, men från Dubrovnik bar det av till flygfältet och sedan Japan, enligt karismatiske bandledaren Teo Hirvonen, main singer och gitarrist i Us. Två album har de redan gett ut, båda ambitiöst inspelade i England. Efter konserten köpte jag debuten Underground Renaissance och kompisen köpte deras senaste album.

Behöver väl inte säga att de var bra live? För det var de, riktigt, riktigt jättebra. Albumet är också bra, med höjdare som While you danced och Hop on a cloud. Men ännu bättre låter de live, och framförde förutom fina egna spår också två sagolikt bra covers. Hold On, I’m Coming, livesoulklassikern med Sam & Dave gjorde också Us till en testosterondrypande svettig långkörare, i egen stil. Och tidiga Hurriganes-hiten Say Mama var helt sagolikt bra. Live bjöd Us på tungt malande riff och snygga, läckra gitarrsolon, hjärtskärande briljant munspel och ett himla tryck i lokalen. Alternativrock, punkig blues, indiesoul, stökpop, kalla det vad ni vill. Lite av allt det där, alltid levererat med fullt ös och med fulla hjärtan. Räckte bra med dryga timmen av total energiurladdning, mycket mera hade varken publik eller band orkat med. Explosiv kortdistans snarare än ett rock-maratonlopp. Kom att tänka på hur det kanske kändes när Ramones spelade upp. Svettigt och ärligt. 

Det enda minuset är väl egentligen bandnamnet. Jag menar, Us? Vadå Us? Det är verkligen inget namn man minns och romantiserar kring. Desto konstigare att de är så bra på albumstitlar istället, som Underground Renaissance. Men så kallar man sig Us. Sorry, men typsnittet på Us gör dessutom det om möjligt ännu värre. Tyvärr gör det bandets t-shirts fula, så jag köpte ingen i fredags. Min kompis gjorde däremot det, så smaken är delad. Men musiken, och det vågar jag påstå, tyckte precis alla som var på plats i slutsålda Dubrovnik om. Inget snack. Bandnamnet kanske suger, men bandet själv låter otroligt bra live, och på skiva. Vi lär höra mera om Us. Första intrycket och betyget är med beröm godkänt. Fortsätter de så här så blir det kanske snart en t-shirt i alla fall. 

Helsinki band Us was whole-heartedly recommended by The Ark’s singer Ola Salo when Ark performed in Helsinki late this Summer. Me and a good friend bought tickets to Us’ next gig in Helsinki, last Friday at clubscene Dubrovnik. Sold out gig in a small venue, and Us certainly showed their qualities live. A tempo-driven concert, full speed ahead for roughly an hour, and afterwards Us continued to the airport and a flight to Japan, according to charismatic band leader Teo Hirvonen. 

The atmosphere and vibe at Dubrovnik, up close watching Us perform with energy and, yes, brilliance, made me think that it probably looked and sounded something like this when The Strokes performed, locally, at club venues, before the big breakthrough. Just magnificent. I bought the debut-album Underground Renaissance at the venue, my friend bought their latest, second, album. Great records, but even greater live, both their own strong songs and two magnificent covers, the Sam & Dave classic Hold On, I’m Coming and early Hurriganes-hit Say Mama. Great guitar riffs and solos, by both guitarists, wonderful harmonica solos, convincing in every way. 

Only minus is the band name. Us is not a name you remember or romanticize. They make great album titles and great songs, but not a great band name, sorry. However, they are so good, especially live, that you even might remember the name, Us. The music you will not forget so easily. That’s for sure. It truly is that good.

Fina sensommarfynd i Tammerfors - eller what I found in Tampere

Sex utmärkta sensommarfynd från när jag senast besökte ”Manse”, Finlands Manchester, Tammerfors. En trevlig, vänlig och fin musikstad, med utmärkta skivbörsar och djupa rötter i genuint rock-bevattnad kulturjord.

Bob Dylan: Springtime in New York - The Bootleg Series Vol. 16 1980-1985 (2 CD). Från tiden kring Shot Of Love-Infidels-Empire Burlesque, alltså. En undervärderad period. Har alltid gillat Infidels. Och det här är en period man inte tröttnat på att lyssna på, den är inte så överexploaterad som Dylans underbara klassiska period. Det finns en dyr 4 CD deluxe version som säkert är strålande, men det här är en otroligt bra och prisvärd dubbel-cd med tidigare outgivet material och versioner. Inklusive strålande versioner av Jokerman och Tight Connection To My Heart och många fler. Rekommenderas!

Air: 10 000 Hz Legend (20th Anniversary, 2 CD + Blueray Audio). Airs andra album är nästan i nivå med den legendariska debuten. Här förstärkt med en bonus-CD live-versioner. Originalalbumet är utmärkt remastrat och ljudbilden därför gnistrande klar. Personliga favoriten How Does It Make You Feel? har inte låtit bättre. Livespåren är ett bra komplement, för Air låter bra live, och äkta, som kan noteras av en charmig liten miss i inledningsspårets början på bonus-CD:n. Överkursen är en imponerande atmos-mix på blueray som också ingår här.

 

Dead Kennedys: Fresh Fruit For Rotting Vegetables (Special 25th Anniversary Edition, CD + DVD. En över 50 mins lång dokumentär med några tidiga liveversioner är förstås lockande som bonus till DK:s debutalbum. Själva albumet är remastrat och låter ännu bättre än tidigare. Dokumentären erbjuder också mycket bakgrundsinformation om de tidiga åren och om hur albumet kom till, med klassiker som Holiday In Cambodia, ironiska Kill The Poor och California Uber Alles (som senare gjordes om i en makalös, definitiv version som We’ve Got Bigger Problems Now). Ett fint 25-årspaket av en ikonisk punkklassiker.

Protestera: Pengarna Eller Livet (CD). Protestera var ett för mig okänt band före jag fick den här CD:n i min hand (för en euro på X). Men det är attitydstark, aggressiv anarkopunk, som också håller rätt bra. Särskilt imponerande är den avslutande instrumentala Ådalen, som avslutas med en oväntad Chaplin-sampling från Diktatorn. Helt klart intressant, och mycket väl värd euron jag betalade.

Motörhead: Everything Louder Than Everyone Else (2 CD). Starkt, frenetiskt, intensivt och tungt live-album, inspelat i Hamburg 1998 med trion Lemmy, Micky Dee och Phil Campbell. Helgjuten insats av trion, där Micky Dees trumspel, särskilt med bastrummorna, imponerar, och även Campbell och legenden Lemmy levererar. Raka rör, rock’n’roll, Motörhead sparkar rumpa, inget knussel. No Sleep ’til Hammersmith med originaltrion är förstås det definitiva live-albumet, men här visar även denna trio att de minsann inte behöver skämmas. Utmärkt album, utmärkt konsert, utmärkt band.

Charged G.B.H.: City Baby Attacked By Rats/City Babys Revenge (2 CD). G.B.H. var ett bra band i den andra punkvågen, men är för mig främst känt för sina två fina tidiga singlar (särskilt klassikern Sick Boy), och den definitiva favoritsingeln Give Me Fire/Man-trap. Outstanding. Singlarna finns också med som bonusspår här, likaså flertalet andra låtar, utöver de båda City Baby-albumen. Det första är mycket bra, och det har jag haft sen det kom ut. Det senare hade jag nog aldrig tidigare hört i sin helhet, men det får också godkänt. Schysst helhet.