Musikskribenten Andres Lokko regerar

Andres Lokko är kanske den viktigaste och bästa musikskribenten och -kolumnisten på svenska. Ja, i alla fall en av de allra bästa.

If you only read one music columnist in Swedish, Andres Lokko is a great choice. His columns and reviews and comments on popular culture, society and politics have been republished, thus far, in four book compilations. Highly recommended (I have read the first three and currently wait for a copy of the fourth, 2020-2024).

Som en av fyra giganter ingick Andres Lokko i det magnifika Feber-gänget, som gav ut den kanske bästa bok som getts ut med musikrecensioner och -krönikor. Jag tror ingen bok har blivit så dyr för mig. Nej, den häftade boken var ju inte dyr i sig, men alla album och boxar som jag köpte efter att ha läst om dem i boken Feber blev sammanlagt väldigt dyrt.

Feber började som en uppskattad blogg och det bästa kom sedan ut i bokform. Och Feber, boken, är en klassiker, minst sagt. En låtfixerad Feber 2 utkom senare, och var också bra, men ändå inte lika omtumlande för mig.

Andres Lokko stod också bakom musiktidningen Pop, som ska ha haft Per Gessle som första prenumerant. Tyvärr finns den inte längre kvar. Och han gav senare ut sina kolumner i tre tjocka verk, det tredje med kolumner fram till 2019. Den fjärde och senaste krönikesamlingen, 2020-2024, har jag faktiskt, tyvärr, inte läst ännu, men den finns på beställningslistan. Och väntas inkomma i dagarna  (och lite senare blir det recension här, förstås).

Först berördes jag mest av band ett och två, kanske för att jag relaterade lite tydligare till banden och låtarna där. Men nu, när jag igen läste om det fristående band tre, börjar jag omvärdera. Det tredje bandet var kanske det viktigaste av de tre.

Inte så att jag omvärderat musiken eller banden eller artisterna han skriver om. Ok, i något fall, kanske. Inte heller för att jag omvärderat Band 1-2. De är fortfarande sagolikt bra. Måste-läsning för musikskribenter och seriösa musikfans. Men del tre är kanske särskilt viktig för allt vad han skriver om vårt samhälle, om fascismens återkomst och om kultujournalistikens nedgång och om varför populärmusiken är viktig. Insiktsfullt, provokativt, öppenhjärtligt, bitskt och ibland raljerande. Och så j-a rakt på sak, ärligt, och välformulerat.

Det är alltså lite mera samhälle och politik än tidigare, mera om musikens samhällsrelevans. Populärmusikens, uttryckligen. Sedd och uppfattad i ett både allmänbildat och sakkunnigt perspektiv. 

Andres Lokko är kanske en pop- och rocknörd, men han är långt mera mångfacetterad och kulturellt bildad än att kunna avfärdas som så. Och varför skulle det egentligen ens vara något negativt, eller mindre värt, än att vara konstkritiker (konstnörd) eller symfoniorkesters-nörd? Get it?

Andres Lokko sätter fokuset på känsliga fenomen och samhällsfrågor och attityder i vår slätstruket genomkommersialiserade lagom-samtid där minsta gemensamma skval-nämnare blivit kung och AI-producerad muzak toppar poplistor. Och där kulturjounalistiken i allt högre grad, liksom samhällsjournalistiken, nervöst följer trenderna och nogsamt aktar sig för att sticka ut. Musikkritiken, kulturkritiken, liknar alltmer ett följajohn-spektakel i kommersialiseringens tecken. Det är väl därför främst  gubbarna och gummorna gör relevant samhällskommenterande rock- och popmusik, Bruce, Neil Young mfl, medan många yngre drar sig för att tycka nåt, och riskera skrämma bort Maga- eller andra ytterhöger-lyssnare. I en sådan tid behöver vi också en Andres Lokko, och röster som hans, mera än någonsin. 

Låt mig bara ta tre korta citat från den tredje krönike-samlingen:

”Den romantiska komedin är Hollywoods svar på sopkompressorn i Stjärnornas krig. Det finns ingen möjlighet att fly när rummet bara krymper och krymper. Få saker i konsten öppnar fler möjligheter än exakta mallar och deadlines.” (s. 208).

”Så är vi där igen: dinosaurier i gul slips som ser kommunistjävlar överallt. Själv läser jag Livingstone och om Corbyn. Jag tycker verkligen om vad de säger, vad de vill. Det känns oerhört modernt. Precis som Bernie Sanders. Tänk om de inte alls är kommunister? Eller om de inte ens bryr sig om att de kallas för det? Tänk om de bara anser att solidaritet är ett trevligare post-ideologiskt fundament för framtiden än egoism och nationalism?” (s. 354).

”På sociala medier fnissade personer - som i vanliga fall verkar både smarta och bildade - rått åt spontana minnesord över den oefterliknelige Scott Walker, eftersom de inte visste vem han var… Den svenska kultursynen har aldrig, i alla fall under min livstid, varit så provinsiell, så demonstrativt skygglappsförsedd, som just nu. Men det riktigt obegripliga är hur den dessutom verkar vara stolt över det.” (s. 567).

Och ännu ett sista citat:

”Över trettio år har flytt sedan Claudia Fontaine körade bakom The Special A.K.A. på singeln ”Racist Friend”. När jag hör den nu klingar refrängen med än starkare emfas år 2018: So if you have a racist friend/Now is the time/Now is the time for your friendship to end.” (s. 481).

Ni fattar. Andres Lokko sätter tummen på vår tid och trycker till. Det kanske irriterar, upprör, gör ont, men också helar och ger hopp. Hans röst har kanske aldrig varit viktigare än just nu, i vår  trumpistiskt toxiska och ondskefulla samtid. Andres Lokko behövs. Kan varmt rekommendera de tre första krönikesamlingarna, och ser fram emot att mycket snart läsa den fjärde och nyaste (från åren 2020-24).

Andres Lokkos krönikor är insiktsfulla, de är betraktelser och recensioner av musik (främst) och annan populärkultur, ofta också kopplade till samhällsfenomen och samhällsutveckling. Populärkultur, samhälle och politik hör ju ihop. Populärkulturen har också en politisk dimension. Sedan får till exempel Eurovisionsfestivalen fortsätta hyckla och påstå något annat (varför gäller då andra regler för krigförande Israel än för Ryssland?).