Det våras för C-kasetten?
Frågetecknet på sin plats, förstås, men ändå.
Det har varit lite retro-nostalgi på gång, puttrat lite svagt, särskilt i hiphop-kretsar, där blandband och hemgjorda mixar tillhör old school-historiens originalutgåvor.
Avgörande i större skala var nog ändå Marvels tre filmer, och alldeles särskilt den första, om Guardians Of The Galaxy. Om de udda och utstötta som bildar sin egen udda men kärleksfulla familj, till tonerna av ett verkligt, äkta blandband. På kasett. I rymden. Det perfekta blandbandet dessutom. En hel ny generation Marvel-fans fick lära sig vad en kasett är, vad ett blandband är, och viltigare än så, varför det är coolt. I dessa tider, då olika uttryck för en mättnad på det ogripbart digitala har skapat olika retrofenomen i marginalen, är det här ett av de mera sympatiska.
Ok, det fanns ju en orsak till att vi valde vinyl och sedan CD istället för C-kasett. Den kan avmagnetiseras, bandet brista, gå av eller töja ut ljudvågorna. Man vet sällan vad man får om man köper begagnat och olyssnat, men nu finns också en del nyutgivet att tillgå. Köpte en ny ghettoblaster i höstas, så jag har dessutom en bra grej att lyssna på band på. Och så stereokasettdecket förstås. Fick ett infall och köpte under påsken en drös, tio, kasettband på loppis, från klassiker till ok album. Här de fem första och några ord om vart och ett, vartefter de rullat på ghettoblastern. I sommar kommer de bästa kanske med ut på picknic. Det är nåt oerhört sympatiskt och romantiskt med förgängliga c-kasetter som plötsligt kan sluta fungera.
The Bodyguard - The Soundtrack. Mest känt för den där Whitney Houston-klassikern. A-sidan är helt tillägnad Whitney Houston, som här gör ett mycket fint, halvt album med magiska I Will Always Love You som ingång och höjdpunkt. B-sidan är en blandad kompott med allt från Kenny G and Aaron Neville till Lisa Stansfield och The S.O.U.L. S.Y.S.T.E.M.:s härligt soulfunkiga It’s Gonna Be A Lovely Day. Jag bytte sida med tanken, ursäkta mig, att B-sidan ska vara lite av utfyllnad för Whitney Houston-låtarna. Den är emellertid mycket bättre än så. Kenny G’s och Aaron Nevilles långa, mjuka duett Even If My Heart Would Break sätter genast ribban högt. Kenny G’s andra spår på kasetten, Waiting For You, är en bonus som inte ingår på albumets amerikanska version. Ingen större förlust för dem, dock. En rätt banal instrumental låt med en ljudbild som omedelbart och fullständigt förpassar lyssnaren tillbaka till sent 1980-tal. På slutet tappar albumet kanske lite styrfart, även om slutet faktiskt överraskar. Ingen klassiker, men en fullt godkänd helhet, med beröm.
Graham Central Station: Now Do U Wanna Dance. Funkiga combon Graham Central Station startar i klassisk finstämd soul-terräng med Stomped Beat-Up And Whooped. Titelspåret är däremot funk, and nuthin’ but da funk. Basvirtuosen Larry Graham leder Central Station genom ett dans-svängigt tungt beat. Men jag saknar ändå ett riktigt lyft här, en final. Love And Happiness brummar på starkare och intensivare och i Earthquake spänner Graham slutligen funkbasen till bristningsgränsen. En grym, genomsvettig final på A-sidan. Det låter som en given stenhård konsertavslutning, men på ett studioalbum. Suverän mästarklass. Hur kan B-sidan toppa det här?
En blandning av tyngre funk och lättsammare soul fortsätter även på B-sidan och utmynnar i den soulindränkta och kärlekskranka utdragna finalen Have Faith In Me. Vackert så. Även om B-sidan inte toppar A-sidans tunga Earthquake är helhetsintrycket gott. Larry Graham visar att hans Central Station förmår kombinera tunga funkrytmer med smäktande soul på ett underhållande album.
Hurriganes: Hot Wheels. Ett otroligt tajt och avskalat album. Hot Wheels spelades in i den asketiska Microvox-studion i Lahtis och avsikten var ett avskalat ”no nonsense”-album med rotnära rock’n’roll. Och det lyckades. Remu, Cisse och Ile river av ett tungt album. Allra tyngst är groovet i Elephant’s Boogie, en av albumets absoluta höjdpunkter. Ile Kallio är framförallt en strålande boogie-drivande rytmgitarrist, vilket också får stort utrymme här, större än på något annat album. Det gungar, svänger, rockar hårt när trion kör igång, låt efter låt. En obeveklig och tungt manglande rockmaskin. Woo-oo-oo-oo-o lättar lite på trycket och bjuder sedan plats för halvsnabba balladen Judy som tillfälligt bryter öset, och utgör en fin brygga till b-sidan.
Tripper’s Story inleder andra sidan som fortsätter där A-sidan slutat. Kenny At The Corner med Iles frenetiska svängande gitarrdriv är en höjdpunkt likaså titelspåret med sitt klassiska rock’n’roll-ös. En fin hyllning till Bo Diddley finns också med, Hey Bo Diddley, och en sådan försvarar väl sin plats här.
Hot Wheels var ett album som jag länge var litet delad till, det var en helhet av no nonsense-rock utan ljudmässiga krusiduller. Skitig rakt-på-sak rock utan finesser. Det är albumet fortfarande, men det är just där charmen ligger här, det är en egen mikrovärld i Ganes produktion. Efter det lyckade experimentet i Microvox återvände Hurriganes till mera professionellt utrustade studior. Men det minimalistiska, avskalade och nästan burkiga underground-soundet klär Hot Wheels. Albumet låter som det låter för att det just spelades in på rätt plats vid rätt tid. Remu Aaltonens envishet fick rätt. Just så här ska Hot Wheels låta. Utmärkt i sin avskalade minimalism.
Leevi And The Leavings: Raparperitaivas. Kampela är en melankolisk, mjuk ingång till ett album som andas vemod, nostalgi, drömmar bort från en bitter vardag och finländsk moll-stämning, ett soundtrack för en tid av svår ekonomisk lågkonjunktur (1991). Och tyvärr just därför så aktuellt igen år 2026. Ljuva Vaaleanpunainen Asuntovauno är som en tröstande yllefilt i samhällskylan om en sol som ler och problem som lämnas bakom när man lägger sig i sanden. Längtan och en förtröstan om bättre tider skymtar mer eller mindre tydligt i varje låttext och i de melankoliska och mjukt vaggande melodier som geniet Gösta Sundqvist tonsatt och skrivit.
A-sidan är superb, men det blir faktiskt ännu bättre än så. B-sidan inleds med titelspåret, den underbara, längtansfulla och melankoliska Raparperitaivas, som är en av de finaste och mest välkända finska poplåtar som skrivits och som dessutom är aktuell i detta nu. Inte minst med sin textstrof ”Raparperitaivas/Missä se lie?”, som mången finländare längtansfullt kan rikta blickarna mot i ett iskallt och bittert sönderslitande samhällsklimat som ytterhögerregeringen Orpo-Purra har utsatt landet för medan de kollapsat både den ekonomiska utvecklingen och välfärdssamhället. Leevis melankoliska melodier och bitterljuvt vackra och vardagsbeskrivande texter från 1990-talet känns igen oerhört aktuella för det hårt prövade finska folket 2026. Sateisena Päivänä och Köyhän Miehen Danny och Jos Itken Illalla fortsätter med dystopiska titlar ett sympatiskt ljudlandskap, som förstår den svagare befolkningsdelens umbäranden. Kanske ingen överraskning att albumet utkom 1991, det vill säga då den ekonomiska kollapsen, laman, drabbat Finland efter ett upphaussat 1980-tal. Nu befinner vi oss i en laman 2, kanske ännu värre än den förra lågkonjunkturen och med en regering som förenar svaghetsförakt och rasism till en ytterst osund hopplös brygd. Hade gärna hört nya Leevi-texter om vår nutid. Giganten Gösta Sundqvist (”Leevi”) var en känslig och genial uttolkare av den finska folksjälen och Raparperitaivas var ett av bandets främsta album och låt. Finsk folksjälspop, och populärkultur av högsta klass. Magnifik klassiker.
A-Ha: Hunting High And Low. Norges bästa och mest berömda popband genom tiderna. Första hiten, inledningsspåret Take On Me är en renodlad synthpop-klassiker och en gigantisk 1980-talshit. Och den har inte förlorat något av sin glans på vägen, tvärtom. Ifjol kom en RSD-utgåva med åtta olika versioner av Take On Me. En låt som faktiskt är suverän i alla former. Originalet är en fantastisk poplåt med ikonisk och oförglömlig musikvideo. Men också som långsam unplugged-version är Take On Me oemotståndlig, då som djupt gripande och naket närvarande. Jag har kört bildspel till tonerna av den på en begravning, och det fungerade otroligt väl, känslomässig och bedårande vackert. Bara för den är det värt att skaffa Hunting High And Low. Och samtidigt får man en drös andra högklassiga poplåtar på ett utmärkt album. A-sidan inleds med Take On Me och B-sidan med den lika magiska The Sun Always Shines On T.V. Frågan är om något annat popband har lika starka inledningsspår på både A och B. Titelspåret är en tredje stark hit, och sedan har vi resten, som till exempel pigga Love Is Reason. Det förekommer en hel del väder i A-Ha’s sånger och titlar, avslutande Here I Stand And Face The Rain är en typisk A-Ha titel. Hunting High And Low är välgjord och bra pop över hela linjen, ställvis, men inte alltid, exceptionellt bra.
Det finns en trevlig tankelek och spel som handlar om att försöka svara på frågan Vad skulle du ta med dig om du blev strandsatt på en öde ö?
Jag inser att om frågan handlar om musik kunde jag klara mig rätt långt med en bergssprängare och en påse av mins bästa C-kasetter. Av de ovan nämnda vore åtminstone Raparperitaivas självskriven, kanske någon/några fler. Beror kanske på hur många som skulle få tas med. Fundera på det, vilka sex album kommer med om du bara kan välja sex?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar