Tre (fyra) loppisfynd

Hittade tre fina plattor, och alla i toppskick, på loppisen i Smedsby i dag.
1. The Jams debut In The City från 1977. Har den på cd, men det är förstås inte samma sak. Titelspåret är klassiskt, men här finns också bland andra fina balladen Away from the numbers och en småtrevlig cover på Batman theme. Men mest gatusoundet från punkens London 1977. En av låtarna heter talande nog Sounds from the street. Paul Weller är en stor låtsnickrare, i Jam, liksom senare i Style Council och som soloartist.
2. Från samma tidsera och stil kommer också Eddie and the Hot Rods lp Teenage Depression (1976), med ett proto-punkigt sound som ställvis till och med för tankarna till pubrockiga Dr. Feelgood. I like. Eddie & co hade förtjänat större framgångar än de fick. Yes, säger jag, The kids are alright.
3. Tredje lp:n var en uppdatering. Jag har ju Stray Cats legendariska debut-lp från tidigare, men det här exemplaret var i så snyggt skick att jag köpte det. Med fanns också originalinserten, i mycket fint skick. Stray Cats debut är ett av 1980-talets bästa rockabillyalbum, och de är revival-vågens största affischnamn. Runaway Boys, Rock This Town, Stray Cat Strut, My One Desire, och min favorit, Storm The Embassy. För att nämna några kända spår. Rekommenderas.
Alla tre lp:n fann jag vid samma bord. Tre fina album.
Och på tal om gott skick så uppdaterade jag senare också Ugglas 12" maxi-ep med fyra schlagerspår, inklusive Johnny The Rucker och stämningsfulla  covern Mälarö kyrka. Konvolutet pryds av en fräck reklamslogan, "Sist i melodifestivalen". Bara det gör ju ep:n oumbärlig.
Epilog: Fullständigt spöregn ikväll, så man "blev ju tvungen" att lyssna lite på fynden.
Nej, det finns nog inget dåligt väder, bara fel kläder, eller brist på alternativ (sysselsättning).

Efter Konstens Natt

Konstens natt hölls i Vasa för en dryg vecka sedan, på torsdag.
Varför skriver jag först nu?
Jo, för att årets nyhet var en skivmässa.  Och först nu, efter att ha hört igenom mina skivköp, kan jag kommentera dem.
Konstens natt i år var en strålande vacker kväll.
Men samtidigt kändes den tamare än vanligt.
Färre än väntat slöt upp. Och fler än vanligt gick tidigt hem.
Kanske delvis för att staden korkat nog valt att splittra programpunkterna.
Konstens natt är framför allt ett evenemang som ger stadskärnan livskraft och nerv.
För en kväll kan stadskärnan i Vasa bli välbesökt, myllrande av liv.
Medan stadens ledning befann sig ute i förorten, på seminarium.
Befann sig där, då de borde ha beblandat sig med stadsborna och besökarna i stadskärnan.
Det finns ju bara en sådan dag och natt per år, och då borde stadskärnan lyftas fram, mötesplatsen i centrum, den kulturella urbana smältdegeln, för alla, för en kväll.
Men inte i Vasa.
Och i år var det mera avslagen stämning än vanligt och fler som tidigt sökte sig hemåt.
Det har jag fått höra från många håll.
Kanske för att stadsledningen inte prioriterade stadskärnan.
Kanske för att konceptet inte heller har förnyats på många år, det är mest the same same.
Lite som den klassiska tv-sketchen med Grevinnan och betjänten på nyårsafton.
Samma procedur som förra året, samma procedur som alla år.
Fast jag var helt nöjd, för i år fanns det i alla fall en ny programpunkt som jag såg fram emot.
Skivmässa på Konstens natt.
Bara tre försäljare, visserligen, men en bra idé att bygga på. Och till exempel Keltainen Jäänsärkijä var ju på plats, on the road med många backar musik. En klassisk och utmärkt skivaffär, till vardags granne med rockklubben Tavastia i Helsingfors.
Alla försäljare på skivmässan gjorde hyfsat bra affärer, tror jag.
Många intresserade skockades runt skivbackarna, i en stad som annars länge har saknat musikaffärer.
Skivmässor, pop-up och den årliga i januari, samt loppisar är den enda trösten för vinylnördarna.
Och för egen del? Jepp, det blev några fina vinyler på skivmässan. De här:

Gitarrvirtuosen Matti Järvinen, hemma från Vasa, senare bosatt i Kervo, gjorde bara ett enda album. Det hyllades av kritikerna, men blev ingen försäljningsframgång, 1976. Så Järvinen tackade för sig och blev en legend. Matin levy finns numera i en fräsch nyutgåva, som på en bonus-lp inkluderar de spår som skulle ha ingått på hans planerade andra lp, men som aldrig gavs ut. Med finns också en 7" single, med demoversioner av två låtar som ingick i orginalalbumet. Järvinen tog själv aktivt del i nyutgivningen, och med Matin levy följer även ett snyggt texthäfte. Originalet kan idag kosta uppemot 200 euro, en riktig raritet, medan den här prisvärda nyutgåvan bara kostar dryga 30-lappen. Ett fynd.

Bruce Springsteens Winterland Night 1978 gavs ut i tre volymer (sammanlagt 5 LP), en vinylutgåva av den klassiska radioinspelningen från San Fransisco under Bossens legendariska turné 1978. Det finns mycket att bita i här, och ljudbilden är överlag bra. Radiosnacket har lämnats kvar, så man får känslan av radioutsändning, och det enda som stör är att man på grund av radiosnacket tydligen missade ett par sekunder av starten på avslutande Quarter To Three. Oförlåtligt, förstås, men överkomligt om än lite synd, särskilt då låten växer ut till en majestätisk och frenetisk avslutning. En av höjdpunkterna på Winterland-inspelningen. Men definitivt inte den enda. 

Låten 747 är en av mina absoluta Kent-favoriter. Precis som Isola är mitt kentska favorit-album. Den här snygga singeln, för den brittiska marknaden, gavs bara ut i 1000 ex och inkluderar på B-sidan en underbar liveversion (i studio) av Unprofessional (den engelska versionen av Oprofessionell). A-sidan är den förkortade radioversionen av 747, också på engelska. Konvolutet öppnar sig som gatefold, med en snygg livebild av bandet. En utmärkt single, och inte alldeles lätt att få tag i.

Jag har förstås både originalalbumen och de officiella Kraftwerkboxarna, med engelska och tyska versioner av de klassiska albumen, men jag har aldrig förstått varför Ralf Hütter & co inte bjöd på några alternativa spår, remixar och udda inspelningar i boxarna, utan bara på albumen.
Eller bara och bara, förresten, albumen är ju ikoniska klassiker. Men de kunde gärna ha inkluderat en extraplatta med coola bonusspår, eller ens några singel-versioner och b-sidor. På Konstens natt såg jag nu tre tämligen nyutgivna samlingsalbum med många versioner som inte gavs ut på albumen, till exempel intressanta franska, spanska och japanska versioner, remixar och 12"-versioner. Snygga konvolut, dessutom, och två av plattorna kom med färgade vinyler (mossgrön respektive röd).

Desco har gett ut en hel del tungt malande funk och soul, både av enskilda band och i några tungt malande samlingsvolymer. Ett av Desco-banden som fått rumpor att svänga i takt genom åren är The Sugarman 3. Deras lp Soul Donkey hittade jag i förseglat skick, i äkta mint-skick, alltså. Ett fynd.

Inhemska Tinnis lp Lentoon har jag faktiskt inte sett tidigare, men jag har inte precis letat efter den heller. Jag gillar verkligen Bussilla Turkuun, som finns med på lp:n. Tinnis bästa spår, vågar jag påstå. Titelspåret är i sin tur en cover av The Motors klassiska Airport. Inte så illa den heller. Tinni gör dessutom strålande covers på finska av tre Ted Gärdestad-låtar. En positiv överraskning. Albumet som helhet håller bra för många genomlyssning(ar).

Köpte också soundtracket till den urbanromantiska filmen Singles på vinyl. en film som handlar om några unga vuxnas vardag i Seattle vid tidpunkten då den lokala musikscenen exploderade och grungebanden gjorde Seattle till en världsangelägenhet. The Seattle Sound sätter tonen för filmen och soundtracket ger en fin överblick av scenen ungefär vid Seattlesoundets och grungens år noll. En generationsfilm och ett soundtrack för den generationen. I praktiken är alla tunga Seattle-band utom Nirvana representerade. I denna 25-årsjubilerande utgåva ingår även en cd med 18 tidigare outgivna låtar och versioner. Tack för det. Det enda jag saknar är lite Nirvana, eller mycket.
Som helhet ändå en fin överblick av 1990-talets musikaliska megatrend, och ett stort ögonblick i populärmusikens historia.

Ganska bra saldo, alltså, på en skivmässa med tre stånd.
Och jag hoppas, förstås, på en större mässa nästa Konstens natt.

Äldst i Norden, minst

Hört talas om Burmans musik?
Enligt innehavaren den äldsta skivbutiken i Norden.
Sedan 1910 har Burmans, utan uppehåll, sålt musik, berättade innehavaren.
Respekt.
Och utan tvivel nestor i skivaffärsvärlden i Sverige, Norden, ja sannolikt i en ännu vidare krets.
Det är kanske därför butiken ännu finns kvar på en så högattraktiv plats, på gågatan mitt i Umeå centrum.
Burmans är det svårt att orientera sig i, och trångt, men med lite tålamod hittar man alltid något fynd.
Vid förra besöket några eftertraktade svenska proggklassiker.
Denna gång lite blandad kompott. Den dyraste av intresse köpte jag inte, men det blev till exempel en japansk pressning av Boppers fan-pix, nästan i mint-skick. Likaså en väldigt snygg Contact-lp, Utmarker, nästan som ny. Hittade också ett par intressanta tolvor (12"-maxisinglar).
Ensamma Hjärtans lp Live, inspelad i Norge, får bli en överraskning. Förhoppningsvis god.
Och jag har förstås också hunnit ångra att jag inte köpte den där dyrare skivan. Som kanske ändå inte var alltför dyr.
C'est la vie.

Winnerbäck tog Umeå med storm

Lars Winnerbäck avslutade sin spelning i Umeå igår med Du hade tid.
Klassikern där han i texten sjunger om att han tog dem (publiken) med storm ikväll.
Och det gjorde han, bokstavligen.
Regnet öste ner över Hedlundadungen igår, under precis hela spelningen, utan avbrott.
Över ett hav av människor i blå, svarta, gula, röda regnrockar och regnponchos.
Den blötaste konsert jag någonsin upplevt.
Det kunde ha blivit en katastrof, en mardröm.
Men det blev det aldrig.
Lars Winnerbäck och bandet levererade.
Ibland glömde man helt bort att det regnade.
Regn? So what.
Så bra var det.
Jag såg Lasse live för fjärde gången, två gånger tidigare med suveräna Hovet i Stockholm, en gång akustiskt i Vasa, och igår i Umeå.
Betänker man förutsättningarna (läs: vädret), var gårdagen kanske den bästa.
Hovet är förstås det klassiska Winnerbäckbandet, det bästa, men frågan är om han någonsin har kompats av en bättre rytmsektion (bas, trummor).
Tror faktiskt inte det.
Hela bandet är bra och förtjänar beröm, men rytmsektionen... wow, vilket enormt tryck.
Låtlistan att ösa ur är lång och igår bjöd LW på en härlig kompott av gamla klassiker, nya favoriter och några överraskningar. För dig avslutades starkt och med större intensitet och tyngd än jag tidigare hört. Hosianna, duetten med Maria Andersson från Sahara Hotnights på videoscreen, framförd i en läcker version med snygga videoklipp från Stockholm i bakgrunden. Videon och livebandet funkar bra ihop. Inte minst i en stark och varm version av självbiografiska Söndermarken. En av höjdpunkterna igår.
Förartisten Melissa Horn gjorde ett högt uppskattat eget set och fick förstås också en kort spot i LW:s set, finstämda duetten Som jag hade dig förut.
Kom ihåg mig och Jag får liksom ingen ordning hörde till kvällens adrenalinstänkare och pulshöjare. Och att börja setet med En tätort på en slätt kändes förstås helt rätt.
Lars Winnerbäck sa från scenen att han aldrig kommer att glömma gårdagens spelning.
Det kan jag tro.
Om så bara för vädret, som garanterat gjorde honom och bandet absolut dyblöta när regnet piskade ner och blåste in över scenen, trots att de stod under tak.
Men vädret påverkade aldrig kvaliteten på spelningen, eller ens stämningen i publiken.
Ibland stärkte de strålkastarupplysta regnsjoken upplevelsen, som stämningsframkallande 3D-effekter.
Det var effektivt, suggestivt snyggt, oplanerat coolt.
Alla blev förstås dyblöta, dyngsura, av regnet.
men jag såg ingen sur min efter konserten. Inte en enda.
Det här var konserten som inte regnade bort.
Klockrent, Lasse.
Umeå blev ett segertåg.
Som i Du hade tid.
Svar: ja.
Ni tog Umeå med storm igår.
Bokstavligen.

Where's The Revolution?

Depeche Mode i Helsingfors igår.
Magiskt.
Going Backwards som första spår,
sätter tonen,
påminner om den absurda värld vi lever i.
Just nu, i vår tid.
Spirit.
Ett politiskt statement.
Av ett engagerat depeche mode.
Det första öppet politiska albumet sedan Construction Time Again 1983.
Och höjdpunkten därför, i ett set med gamla storfavoriter, några mera udda spår för finsmakarna och de nya Spirit-låtarna, förstås en politisk urladdning som knöt samman 2018 med 1984.
Where's The Revolution,
med sin dagsfärska aktualitet,
i en värld av trumpar, sipilär och alla demokratins fiender,
och Everything Counts.
Fatta, Everything Counts.
Min all time-depeche favorit. Ända sedan jag köpte Construction Time Again 1983.
Det första, och största, albumet i min depechebok.
Och tredje gången gillt, efter att ha sett depeche tidigare på 86-98 tour och Exciter-tour,
och tredje gången dessutom i Helsingfors,
fick jag äntligen höra Everything Counts live.
Un-fakkin-believable.
I dig.
Och resten gick som på räls, med pärlor all the way, It's No Good, World In Your Eyes, Walking In Your Shoes, Enjoy The Silence, Never Let Me Down Again....
Perfekt hade konserten varit om Martin Gore också hade sjungit ett av sina allra bästa bravurnummer, som Somebody eller A Question of Lust,
men nästan perfekt är ju faktiskt "good enough".
Allt gott tar någon gång slut, i går med Personal Jesus som final.
"Reach out and touch faith".

En cool final på en långhelg som började med Kraftwerk live i Finlandiahuset.
Mera 3D multimediashow än konsert, kanske.
Men en upplevelse, stor.
Har sett dem en gång tidigare,
då Florian Schneider var med,
och robotarna framträdde solo under The Robots.
Nu fick vi 3D-glasögon, och 3D-show.
Tysk minimalism och perfektionism.
Die Mensch-Machine Kraftwerk.
Så otroligt mycket före sin tid under glansåren 1974-1981 att de fortfarande,
och alltid,
förblir relevanta.
Den moderna musikens - och musikhistoriens - sanna gigiganter.
Computer World, minsann.
Som gymnasisten i mig skulle ha sagt:
Synthen lever.
30+ år senare.

Leve Finland 100 år

I går, den 6 december 2017, firade republiken Finland sina första hundra år.
Varma Gratulationer, Finland, vårt land.
Ett stämningsfullt jubileum.
Ett värdigt firande snarare än party-party.
Vi finländare firar Finland 100 både med allvar och glädje.
En kul grej var alla hälsningar från när och fjärr, från statsöverhuvud, utlandsfinländare, Finlandsvänner och celebriteter. Av dem minns jag särskilt författaren Dan Browns hälsning att han planerar att ha med Helsingfors i en kommande bok.
Det ser jag fram emot.
Tyvärr firades jubileet i en tid när republiken leds av den kanske minst trovärdiga regeringen i republikens historia. Regeringen Sipilä verkar ständigt vara på kollisionskurs med grundlagen. Fem (!) ministrar ingår i en blå grupp som stöds av drygt en (!) procent av folket. Sånt brukar bara vara möjligt i så kallade bananrepubliker.
Rå maktpolitik och synen att ändamålen helgar medlen florerar, konstitutionen, samhällets grundfördrag, ifrågasätts och/eller utmanas. Det tvåspråkiga Finland riskerar nedmontering och samhällsklyftorna fördjupas.
Det blir lite ironiskt att parollen för hundraårsjubileet var "Tillsammans".
Men för en dag, en kväll, var det skäl att tänka på hela självständighetstiden, inte bara på regeringen Sipilä. Och då finns det mycket att fira,
tillsammans.
När finska folket fick välja tv-program för självständighetsdagen var det såklart hockey-VM 1995 och Kung Litmanen som sändes och, precis som varje år, Okänd soldat. Edvin Laines originalversion på självständighetsdagen och Rauni Mollbergs alternativa version dagen innan. Den tredje, nu bioaktuella, versionen lär hittills ha setts av omkring 10 procent av Finlands befolkning. Okänd soldat säger en del om den finländska folksjälen, onekligen. Och minner om att Finland minns sin historia, sitt "kovia kokenut kansa", hårt prövade folk och värdesätter krigsveteraner.
Sisu och sauna, idrottshjältar och tekniska innovatörer, Sibelius, Nightwish, världsberömda dirigenter och "Ganes".
I Vasa firades republikens första 100 år lugnt, varmt och högstämt, glatt och trivsamt.
Med bland annat traditionell sång på Salutorget,
på ett nästan fullt salutorg.
Och då, med mycket folk, är Vasas stora torg imponerande.
Vasa sångargille och Pohjan Miehet bjöd tillsammans på traditionell tvåspråkig konsert, som vanligt, men ändå litet mera. Och i år med en särskilt väl framförd Finlandia som kvällens höjdpunkt.
Värdigt, stämningsfullt, vackert.
Finland har så mycket att vara stolt över under republikens första hundra år.
Ett gott land, vårt land.
I dag var den första dagen på republikens följande århundrade. 
Låt oss börja det tillsammans.

Ett spel även för vår tid

På en loppis igår fick jag plötsligt syn på det här brädspelet, Ministerit kiipelissä, för åtta euro. Tror faktiskt inte jag nånsin sett det förr.
Spelet är tillverkat 1991, mitt under den då pågående "laman", under 1990-talets djupa ekonomiska depression. Men brädspelet om ministrarnas trångmål, eller kanske snarare "minister-träsket", kunde  lika gärna ha konstruerats just här och nu, i vår nutid.
Politisk satir kallas det. Spelarna ska försöka tysta ner de egna skandalerna och avslöja de politiska motståndarnas skandaler. Och när det politiska förtroendet förlorats får ministrarna retirera till andra politiska utnämningar. Förlorare är den som har flest fd-ministrar som landshövdingar och stadsdirektörer när spelet tar slut.
Förtroendet för det politiska ledarskapet är knappast större i dag än det var under lama-åren, inte med Sipilä-regeringens alla turer och kontroversiella sammansättning, i ett politiskt klimat där respekten för konstitution och grundlagar urholkas, av en ekonomisk och politisk elit.
Måste här nämna "Noin viikon uutiset", det politiska satirprogrammet, som är bland det bästa på finländsk tv just nu.
"Ministeri kiipelissä" är ett brädspel från en helt annan tid, men konvolutet andas politisk satir och bitande ironi som känns påfallande dagsfärsk. Poster som landshövding finns det förstås färre av idag än 1991, men å andra sidan driver Sipilä stenhårt centerns landskapsreform.
Jag köpte spelet, förstås, kunde ju inte motstå det.
Men jag har inte testat det.
Ännu.