Varför skriver jag först nu?
Jo, för att årets nyhet var en skivmässa. Och först nu, efter att ha hört igenom mina skivköp, kan jag kommentera dem.
Konstens natt i år var en strålande vacker kväll.
Men samtidigt kändes den tamare än vanligt.
Färre än väntat slöt upp. Och fler än vanligt gick tidigt hem.
Kanske delvis för att staden korkat nog valt att splittra programpunkterna.
Konstens natt är framför allt ett evenemang som ger stadskärnan livskraft och nerv.
För en kväll kan stadskärnan i Vasa bli välbesökt, myllrande av liv.
Medan stadens ledning befann sig ute i förorten, på seminarium.
Befann sig där, då de borde ha beblandat sig med stadsborna och besökarna i stadskärnan.
Det finns ju bara en sådan dag och natt per år, och då borde stadskärnan lyftas fram, mötesplatsen i centrum, den kulturella urbana smältdegeln, för alla, för en kväll.
Men inte i Vasa.
Och i år var det mera avslagen stämning än vanligt och fler som tidigt sökte sig hemåt.
Det har jag fått höra från många håll.
Kanske för att stadsledningen inte prioriterade stadskärnan.
Kanske för att konceptet inte heller har förnyats på många år, det är mest the same same.
Lite som den klassiska tv-sketchen med Grevinnan och betjänten på nyårsafton.
Samma procedur som förra året, samma procedur som alla år.
Fast jag var helt nöjd, för i år fanns det i alla fall en ny programpunkt som jag såg fram emot.
Skivmässa på Konstens natt.
Bara tre försäljare, visserligen, men en bra idé att bygga på. Och till exempel Keltainen Jäänsärkijä var ju på plats, on the road med många backar musik. En klassisk och utmärkt skivaffär, till vardags granne med rockklubben Tavastia i Helsingfors.
Alla försäljare på skivmässan gjorde hyfsat bra affärer, tror jag.
Många intresserade skockades runt skivbackarna, i en stad som annars länge har saknat musikaffärer.
Skivmässor, pop-up och den årliga i januari, samt loppisar är den enda trösten för vinylnördarna.
Och för egen del? Jepp, det blev några fina vinyler på skivmässan. De här:
Gitarrvirtuosen Matti Järvinen, hemma från Vasa, senare bosatt i Kervo, gjorde bara ett enda album. Det hyllades av kritikerna, men blev ingen försäljningsframgång, 1976. Så Järvinen tackade för sig och blev en legend. Matin levy finns numera i en fräsch nyutgåva, som på en bonus-lp inkluderar de spår som skulle ha ingått på hans planerade andra lp, men som aldrig gavs ut. Med finns också en 7" single, med demoversioner av två låtar som ingick i orginalalbumet. Järvinen tog själv aktivt del i nyutgivningen, och med Matin levy följer även ett snyggt texthäfte. Originalet kan idag kosta uppemot 200 euro, en riktig raritet, medan den här prisvärda nyutgåvan bara kostar dryga 30-lappen. Ett fynd.
Bruce Springsteens Winterland Night 1978 gavs ut i tre volymer (sammanlagt 5 LP), en vinylutgåva av den klassiska radioinspelningen från San Fransisco under Bossens legendariska turné 1978. Det finns mycket att bita i här, och ljudbilden är överlag bra. Radiosnacket har lämnats kvar, så man får känslan av radioutsändning, och det enda som stör är att man på grund av radiosnacket tydligen missade ett par sekunder av starten på avslutande Quarter To Three. Oförlåtligt, förstås, men överkomligt om än lite synd, särskilt då låten växer ut till en majestätisk och frenetisk avslutning. En av höjdpunkterna på Winterland-inspelningen. Men definitivt inte den enda.
Låten 747 är en av mina absoluta Kent-favoriter. Precis som Isola är mitt kentska favorit-album. Den här snygga singeln, för den brittiska marknaden, gavs bara ut i 1000 ex och inkluderar på B-sidan en underbar liveversion (i studio) av Unprofessional (den engelska versionen av Oprofessionell). A-sidan är den förkortade radioversionen av 747, också på engelska. Konvolutet öppnar sig som gatefold, med en snygg livebild av bandet. En utmärkt single, och inte alldeles lätt att få tag i.
Jag har förstås både originalalbumen och de officiella Kraftwerkboxarna, med engelska och tyska versioner av de klassiska albumen, men jag har aldrig förstått varför Ralf Hütter & co inte bjöd på några alternativa spår, remixar och udda inspelningar i boxarna, utan bara på albumen.
Eller bara och bara, förresten, albumen är ju ikoniska klassiker. Men de kunde gärna ha inkluderat en extraplatta med coola bonusspår, eller ens några singel-versioner och b-sidor. På Konstens natt såg jag nu tre tämligen nyutgivna samlingsalbum med många versioner som inte gavs ut på albumen, till exempel intressanta franska, spanska och japanska versioner, remixar och 12"-versioner. Snygga konvolut, dessutom, och två av plattorna kom med färgade vinyler (mossgrön respektive röd).
Desco har gett ut en hel del tungt malande funk och soul, både av enskilda band och i några tungt malande samlingsvolymer. Ett av Desco-banden som fått rumpor att svänga i takt genom åren är The Sugarman 3. Deras lp Soul Donkey hittade jag i förseglat skick, i äkta mint-skick, alltså. Ett fynd.
Inhemska Tinnis lp Lentoon har jag faktiskt inte sett tidigare, men jag har inte precis letat efter den heller. Jag gillar verkligen Bussilla Turkuun, som finns med på lp:n. Tinnis bästa spår, vågar jag påstå. Titelspåret är i sin tur en cover av The Motors klassiska Airport. Inte så illa den heller. Tinni gör dessutom strålande covers på finska av tre Ted Gärdestad-låtar. En positiv överraskning. Albumet som helhet håller bra för många genomlyssning(ar).
Köpte också soundtracket till den urbanromantiska filmen Singles på vinyl. en film som handlar om några unga vuxnas vardag i Seattle vid tidpunkten då den lokala musikscenen exploderade och grungebanden gjorde Seattle till en världsangelägenhet. The Seattle Sound sätter tonen för filmen och soundtracket ger en fin överblick av scenen ungefär vid Seattlesoundets och grungens år noll. En generationsfilm och ett soundtrack för den generationen. I praktiken är alla tunga Seattle-band utom Nirvana representerade. I denna 25-årsjubilerande utgåva ingår även en cd med 18 tidigare outgivna låtar och versioner. Tack för det. Det enda jag saknar är lite Nirvana, eller mycket.
Som helhet ändå en fin överblick av 1990-talets musikaliska megatrend, och ett stort ögonblick i populärmusikens historia.
Ganska bra saldo, alltså, på en skivmässa med tre stånd.
Och jag hoppas, förstås, på en större mässa nästa Konstens natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar