Kent är för alltid

Det känns som en bris av höstligt vemod i vårens tyngsta svenska platta, Kents avskedsalbum Då som nu för alltid.
Vemod och nostalgi är stämningsläget på ett album med svulstig produktion, slipad ljudbild och vackra körer. Uppmärksammade och starka singelsläppet Egoist finns inte alls på fullängdaren utan ges ut bara som exklusiv - och limiterad - singel.
Egoist är för övrigt årets hittills snyggaste vinylsingel, överraskande nog med romantiskt röd ros på konvolutet och en läckert kärleksröd vinyl. Musiken och texten håller bra i sig, men vinylen kommer att funka bra även som snygg och värmande musikgåva nu och på Alla hjärtans dag i höst.
Dödskallarna sparade Kent till konvolutet för Då som nu för alltid. Och det är bara att konstatera, vinylversionen ger mervärden som nedladdning och cd-versionen går miste om. Kent satsar alltid på det visuella uttrycket, så också på sista albumet.
Fast, musiken är den samma, oberoende av format. I inledande Andromeda slår Jocke Berg genast fast att "jag ångrar ingenting av det vi gjorde". Andromeda är en mycket stark öppning, med vackra körer, som anger tonen och takten för vad som komma skall.
I Vi är för alltid slår texten fast:
"Dom kommer sjunga sånger om oss
Vi är för alltid
Dom kommer göra filmer om oss
Vi är för alltid
Dom kommer skriva böcker om oss
Du och jag för alltid"
Visst kommer dom att göra det. Och dom har redan gjort det. Legenden lever, så Kent är för alltid.
Anna Ternheim sjunger duett med Jocke Berg i Nattpojken & Dagflickan. Helt ok, men inte lika bra som den klassiska duetten Duett, med Titiyo.
Vi är inte längre där är en tydlig avskedshälsning, att Kent, eller åtminstone Jocke Berg, har gått vidare:
"Du kan inte följa med
inte följa med nu
Dit vi ska gå
Måste gå"
och
"Vi är inte längre där
Vi är nån annanstans".
Det enda spåret med tydlig politisk agenda, Falska profeter, är något av ett systerspår till Egoist.
"Jag pratar om gemenskap, förståelse, solidaritet & vänskap
Så jävla dum är jag"
och
"Det bästa i mitt liv kan varken
lånas eller öpas eller säljas
Det bästa i mitt liv måste jag våga ge
Först då är det förtjänat".
Jocke Bergs texter är fortfarande högst angelägna, även om hans allra mest minnesvärda strofer finns på andra, tidigare album. Och kanske lite väl förutsägbart, fantasilöst, heter albumets sista spår, Den sista sången;
"Det här är sista sången
sista gången vi ses
Sista sången
Sista sången jag ger dig"
Det är en fin sista sång, men jag hade nog förväntat mig en ännu svulstigare, mäktigare, mera bombastiskt stark avslutning, med tanke på titeln.
Men vackert såhär.
Räkna med att sista sången är sista extranumret under den sista turnén.
Inte ett öga, inte ett enda, lär förbli torrt.
Då som nu för alltid är ett starkt avsked, ett fint formbesked.
Och det blir ännu bättre kombinerat med singeln Egoist. På vinyl.
Och så gjorde de ju en riktigt cool video, där Kentfansen hittar en massa referenser till tidigare konvolut, videor och texter. Kolla här.
Kent-medlemmarna går vidare i livet.
Kent är för alltid.

Kalle Ankas promenad

Kalle Anka har hängt med länge.
Fick tag på en stenkaka i veckan med Kalle Ankas promenad - Foxtrot.
Från 1946, enligt discogs.com på nätet.
Och ändå inte originalutgåvan, utan en reissue, som firar 70-årsjubileum i år!
Låten är inspelad på Biografen Tranan i Stockholm 19 Mars 1941, och således tidigare utgiven.
På 78-varvaren står det inget årtal.
Men nog att artisten är John Wilhelm Hagberg, med Einar Groths Orkester.
På B-sidan återfinns Karl Alfred och Olivia - Vals, med Arne Hülpers Orkester. Inspelad i "Odeons Studio" i Stockholm redan 24 april 1936, och även den tidigare utgiven.
Inspelningen av Karl Alfred och Olivia firar alltså 80 år i år.
Tanken hisnar.
Känn historiens vingslag…
Och jag är förstås inte den enda som har upptäckt den här stenkakan:
Kalle https://www.youtube.com/watch?v=lNzaz-JBJps
och Karl Alfred https://www.youtube.com/watch?v=L7r8Vu2iVbY

I have seen the lion - or not

Sommaren 1992 var en av de varmaste i mannaminne.
Tror jag.
Åtminstone verkade det vara gott om solsting den sommaren.
Årets finländska snackis var nämligen… lejon.
Lejon påstods ha setts i både Ruokolax i östra Finland och i Kristinestad i västra Finland.
Samma lejon, eller flera lejon, det visste ingen.
Jag tippade, då som nu, att någon hade sett en labrador och dragit lite fel slutsatser.
Men lejonexperter inkopplades. Folk spanade.
I Kristinestad såldes lejonburgare och plastlejonen såldes slut på leksakshyllan.
En kul grej.
I Vasa kom några driftiga journalister på att trycka upp en t-shirt.
Cool är den väl inte, men definitivt kult. Och ett ironiskt uttryck.
Jag har kvar min t-shirt som jag köpte då. Som en kuriositet.
Och ett minne av sommaren med historiens roligaste, och sjukaste, snackis.
Värmeböljan förbyttes i finsk, kylslagen höst.
Och något lejon har ingen sett sedan dess.
Varken i K-stad eller Ruokolax.
Eller annorstädes i Finland.
Nu väntar vi på sommarhettan, och årets snackis sommaren 2016.

Anti-mode? del 1

Var till loppisen i dag och bläddrade igenom en skivback obskyra LP-skivor.
Och blev fullständigt förtjust i några osannolika konvolut.
Eller egentligen de helt osannolika kläder som dansbanden spökat ut sig i.
Ok, det var sjuttiotal, och ni vet ju hur det kan se ut, men här snackar vi band med bra pokerface.
Jag ser mycket oskuldsfull charm i det här, och en stor gnutta humor.
Nej, jag har inte ens hört skivorna ännu, eller överhuvudtaget.
Men jag köpte dem,
förstås,
för konvolutens skull.
De två bästa ser ni här nedan. Helt i sin egen klass.
Cattings från 1974, Tonix från 1975.
Snacka om anti-mode. Dansbanden kan ta ut svängarna.
Så fel att det nästan blir helt rätt, och kult,
för en ironisk generation.
Se på dem, utan att lé, om du kan.
Och visst, jag lovar, jag kommer att lyssna igenom plattorna också.

Eurovision, vilken vision?

Stockholm kokar den här veckan.
Den mediabilden får vi oss serverad.
Eurovision Song Contest 2016 har startat i kväll.
Med semifinal ett.
Ett färgsprakande spektakel, mera så i år än någonsin tidigare.
Det sprakar och kokar och glimmar.
Det är mycket ljus, mycket ljud och många färger. Effekter i den högre skolan.
En färgsprakande show.
Over the top,
som ju melodifestivalen så gärna får vara.
För ni minns väl?
Euroviisut på finska, Melodifestivalen på svenska.
Innan det blev korniga (förlåt "coola") Eurovision Song Contest.
Men, let's face it, det är kanske lite korrektare,
för i centrum står ju showen, effekterna,
inte musiken.
Den fernissa som i lager på lager läggs på musiken,
Ljuseffekter, ljudeffekter, färgprakt, allt,
det är en imponerande makeup,
som täcker över att musiken helt enkelt inte är särskilt bra.
Är nån av låtarna minnesvärd, efter den här veckan?
Tja.
Men jag håller förstås tummarna för Finland.
Eurovisionsfansen kan under alla omständigheter glädjas åt showen.
Och publiken är verkligen med.
Det är helt kul att se.
Men jag lyssnar hellre på någonting annat.


PS Finland föll ut i semifinalen. Återgår till hockey-VM. DS

Ishockey-VM goes pop

I dag startade ishockey-VM 2016. För Finland.
Lite märkligt känns det när gradtalet utomhus närmat sig + 20 denna vackra majdag.
Finland-Vitryssland i premiären. Och en rolig sådan. För Finland. Och för superlöftet Patrik Laine.
Dagen till ära tänkte jag lyfta fram hockey-relaterad musik.
Och, ärligt sagt, det var inte mycket jag kom att tänka på.
Men det finns åtminstone ett album, med ett legendariskt konvolut, och med riktigt bra musik.
Tänk Torsson.
Jag köpte LP:n förra veckan. För konvolutet. Och för att den kom ut på legendariska Svenska Popfabriken, i Klippan. Och för att det var Torsson.
Fattade ju att skivan måste vara bra. Och det var den.
Så otroligt bra.
Och snygg, så otroligt snygg.
Så coolt.
Så finurligt och smart.
Konvolutet.
Bordshockey, bara så där.
En rökare i krysset, heter albumet.
Det gavs ut 1984.
Och låtarna är fina fullträffar mitt i klykan.
Konvolutets bordshockeyspel är det klassiska, pre-Stiga-spelet, ni vet, det med platta metallgubbar som föreställer Kanada och Sverige. I Finland oftare två NHL-lag, som Montreal och Toronto.
En helt underbar retrobild.
Men på tal om rökare i krysset,
just nu vill vi ha just det, många, hårda, rökare i krysset av Patrik Laine & Co under VM 2016.
Torsson i all ära,
och En rökare i krysset är verkligen en skiva värd att höras och minnas,
men en dag som denna tänker vi på VM. Och minns 1995 och 2011. Ja, till och med det finska VM-albumet från 2011.
1995-hiten Den glider in fanns förstås med i två versioner, och 2011-favoriter som Taivas varjele!, Poika (saunoo) och Ihanaa Leijonat, ihanaa.
Kanske inget album som gått till musikhistorien, men ett fint soundtrack för guldvåren 2011 och bra att ha, för säkerhets skull, våren 2016.
För Finland tillhör favoriterna. Och premiären ger mersmak.
Och guldfester förtjänar ett soundtrack.
Blir det officiella VM-låten Paita kattoon 2016?
Se nedan, så här såg VM-plattan 2011 ut. Och om ni redan glömt vem som spelade i guldlaget den gången så finns de uppräknade på konvolutet.
Men vem glömmer det?
Den som har bra (eller mindre bra) förslag på hockeyrelaterade album, eller låtar för VM-festen, kan gärna ge sina förslag i kommentarfältet!
Låtar eller album som ni rekommenderar, eller som ni inte rekommenderar.
Själv glömmer jag aldrig Sankarit och Den glider in, på Salutorget i Helsingfors, 1995.
Jag var där. Då.
Ett ögonblick jag aldrig glömmer.
Ett ögonblick som få närvarande någonsin glömmer.
Den här texten uppdaterades under pågående match (resultat och poäng).
Nu är matchen slut, superlöftet Patrik Laine och Mikael Granlund har gjort två mål vardera och Finland har segrat över Vitryssland med 6-2.
Hyvä Suomi!
The Race is On!…For Gold?

Leve Leicester

Igår stod det klart, Leicester är årets engelska ligamästare.
Den närmast ofattbara överraskningen höll ända in i mål.
Leicester blev mästare efter att Tottenham tappat 2-0 till 2-2 mot Chelsea, och därmed är Leicesters försprång ointagligt.
Nej, mitt favoritlag är inte Leicester.
Men vinnare i år är inte bara staden Leicester med cirka 400 000 invånare utan hela den brittiska fotbollsvärlden.
Premier League är en intressant liga, eftersom ett Leicester kan slå de miljonstinna storklubbarna och mot alla odds vinna ett mästerskap.
Det är stort.
Det är sport som störst.
Alla som såg bilderna på de firande Leicesterspelarna igår, då de insåg att mästerskapet är vunnet, kan bara gratulera och applådera. Det här är bra för fotbollen.
Leicester firade igår, och det var bara en försmak inför lördagen då laget spelar hemma, och staden firar på riktigt.
Flyttar vi fokus till hemlandet mådde finsk fotboll bra i fjol av att Seinäjokis SJK tog hem mästerskapet framför näsan på storklubben HJK.
I år väntar "alla" att "ordningen" återställs, att HJK vinner.
Oddsen blev ju inte sämre av att SJK förlorade poäng, eller klåpade bort dem, under säsonginledningen.
Men just därför riskerar fotbollssäsongen att bli en enda lång gäspning.
HJK känns för överlägsna, helt enkelt.
För självskrivna som segrare.
Och om säsongen riskerar bli en transportsträcka till HJK:s guld, heter den största förloraren finländsk fotboll.
Därför var SJK:s seger ifjol bra för fotbollen, oavsett vilket lag man egentligen håller på.
Och därför är Leicesters ligaguld i år en seger för fotbollen, för sporten, oavsett vilket lag man egentligen håller på.
Varmt grattis, Leicester, det här guldet unnar vi er!