Tack och Farväl, Kent

Igår, lördagen 29.10.2016 spelade Kent sin sista sång live i Finland.

I Vasa.

Jag var där.

Dagen innan såg jag dem i Helsingfors, Hartwall Arena.

Två historiska spelningar.

Jag är glad att jag såg dem bägge.

Tillsammans var de fantastiska.

Ljusshowen, backdroppen, var magisk i Helsingfors. Den bästa multimediashow jag sett bakom ett band sedan – ja, faktiskt - Kraftwerk.

Den kunde inte nå samma höjder i Vasa.

Till det räckte helt enkelt inte tekniken i Vasa Arena till.

Ändå var den bra där också.

De som bara såg showen i Vasa var säkert nöjda, för de såg inte vilka höjder den faktiskt kunde nå.

Men å andra sidan var kent nästan ännu mera taggade i Vasa och gjorde kanske en ännu bättre spelning, även om det här också handlar om små nyanser. I Helsingfors tog det ändå 2-3 spår för att få upp farten och stämningen, i Vasa var ingenting tveksamt i starten.

Kanske var de mera fokuserade från start, eller mindre nervösa.

Det var ju avskedsturnéns sista konsert i Finland.

Och nu är det slut.

För alltid.

Om det inte blir en reunion-turné om ett antal år.

Det får vi väl se, men det tänker vi inte på just nu.

Istället kan man gotta sig åt att kent också fick sitt eget Depeche Mode-moment.

Ni som inte var där,

tänk en hall full av viftande armar, från sida till sida.

Har ni sett Depeche Mode live eller på live-film så vet ni vad som gäller.

Never Let Me Down Again-gunget.

Underbart.

Kent bjöd inte på klassiska best of-konserter, istället körde de ett koncept, och flera låtar från Då Som Nu För Alltid, specialskrivna för avskedsturnén känns det som. Och de satt förstås perfekt.

Första gången jag hörde Den sista sången visste jag att det här är avskedsturnéns avslutningsspår.

There can be only one.

Det är den.

Och den sitter perfekt.

Att avsluta det ordinarie setet med 747 är också helt rätt, det är kents historia. Se spellistan nedan, från Vapen & Ammunition-turnén. Den är förresten handskriven av Sami Sirviö åt mig, före giget i Rewell Center, Vasa. En annan fantastisk spelning. Från den minns jag särskilt adrenalin-stinna Socker och den vackra hyllningen till föräldrar och släkt, Elite.
I går och förrgår fick Sirviö de allra varmaste applåderna, både i Helsingfors och Vasa, men så är han ju också Nordens största indie-gitarrhjälte.

kent var också strålande när de och Cardigans uppträdde i gamla ishallen i Helsingfors efter deras gemensamma USA-turné. Och då var även gitarristen Harri Mänty med. Minns otroliga versioner av bland andra Beskyddaren och Revolt III. Och då har jag inte ens nämnt Saker Man Ser ännu. Ren magi.
Gitarrväggen.
Den otroliga, tunga, malande Gitarrväggen.

Första spelningen, Isolaturnén på Tavastia i Helsingfors, var förstås också magisk. Setet startade med Livräddaren och OWC, och redan då var de nästan i mål. Och så 747, förstås, som final, med gitarrväggen.
Dagen till ära igår, sista gången, bar jag turné t-shirten från Isola-turnén.  

På den allra sista turnén blandar kent som vanligt klassiker, färskingar, hits och några finsmakarval. Spellistan är på deras villkor, ett väl genomtänkt koncept med många höjder. 

Men tyvärr inte två spår som jag trodde och verkligen hoppades skulle spelas, Blåjeans och Elite.

Saknade dem.

Men annars, och som helhet, lämnar kent oss nöjda.

Kanske inte på sin absoluta topp, men ändå toppen.

För det här var bra. Riktigt, riktigt bra.

Ett snyggt, värdigt, strålande avslut.

kent är Kent. Med stort K.

Lagom till turnén gav kent ut sina allra sista låtar, fyra nya, på en färsk ”best of ”dubbel-cd. Tyvärr fanns trippelvinylen inte att köpa på konserterna, den utkommer senare i höst. 
”Vi slipar ner våra kanter/Våra Drömmar/våra ideal/Den obegripliga käleken/Och vägen till vårt helvete/Är byggd av goda föresatser”, sjunger Joakim Berg i Nostromo.

Och: ”Det finns en tid för blodigt allvar/Det är dags nu vi ska sluta leka”, lyder en strof i Om du visste vad du ville. Den kunde tänkas kommentera kents avsked, uttryckt som relationsångest inför ett sönderfallande förhållande.

Eller så handlar texten just om det som den synes handla om.

Man kan aldrig helt säkert veta med Jocke Berg. Hans texter har berört mig, oss, så många Nordbor, i två decennier. 
Bandet Kent tar slut nu, men jag tror inte att Berg slutar skriva. Hoppas inte.

”Best of” är som de flesta andra best of:s, alla favoritlåtar finns förstås inte med. Men den berättar storyn om kent från Blåjeans till de fyra nyskrivna låtarna, och varje betydande period finns med.

Vad jag hade satt på en tredje best of-cd?

Den Osynlige Mannen, En timme en minut, Livräddaren, OWC, Saker Man Ser, Elvis, Socker, Elite, Pärlor, Beskyddaren, Kungen Är Död, Revolt III, Just Like Money, Chans, Columbus, Passagerare, Den Döda Vinkeln, Taxmannen, Vintervila, VinterNoll2…

Fast, Saker Man Ser, Socker, och Elite borde förstås ha ingått i denna best of.

Men ett Best of 2 skulle man alltså också fylla med superba låtar. Lätt. 
Så bra är sångskatten. 
Så bra är kent. 
Ett välproducerat livealbum har jag väldigt länge längtat efter. Det fanns inte ens med i kentboxen, men jag gissar att sista turnén dokumenteras. I någon form.

Det var alltså med en rejäl klump i halsen jag hörde och såg kent framföra En sista sång i går. För det är ju sista gången vi ses. Nästan 20 år efter att jag hörde dem dra igång Livräddaren på Isolaturnén.

Nu fortsätter avskedets sista turnésväng i Moder Svea.

Tack för allt, kent, 
och för att ni valde Helsingfors och Vasa på avskedsturnén.

Era finska fans bevisade igår och förrgår att det här verkligen är kents andra hemland.

Avskedsturnén har lämnat Finland.

Och nu är det slut.

För alltid.

Tack och Farväl!

Wahlroos och Downton Abbey

Såg ni den stort uppslagna intervjun med Björn Wahlroos häromsistens i tv?
Nu vet vi hans lösning på digisamhällets utmaningar.
En återgång till tiden före första världskriget, tänk Downton Abbey.
Jag gillar ju tv-serien, fiktionen om livet upstairs och downstairs. Fina miljöer, strålande skådespelarinsatser.
Wahlroos vill ha det här på riktigt. En värld av herrskap och tjänstefolk.
För det är här han ser den nya arbetsfördelningen, mellan digiålderns herrskap och tjänstefolket.
Det finns en otrolig potential för arbetsfördelning i hemmen, nämligen. Uppgifter som andra kan sköta medan digisamhällets elit ägnar sig åt digitalisering. Eller kanske snarare åt kapitalförvaltning.
Det handlar då inte om några tjänster här och där utan den wahlrooska visionen förverkligad är ett Downton Abbey.
Där är vi ännu inte.
Statsminister Sipilä var snabb att uttala "kaiken maailman dosentit" (all världens docenter) i sin kritik av utbildning och forskning, men vi väntar ännu (kanske förgäves) på uttalandet "kaiken maailman veronkiertäjät" (all världens skattesmitare).
Ett New Downton Abbey kan nämligen mycket riktigt bli resultatet när samhällsresurserna och den allmänna välfärden dras in medan snikna förmögna ägnar sig åt planerad skatteflykt.
Som historisk tv-fiktion är Downton Abbey underhållande. Men som framtidsvision för digisamhället är den inte mycket värd, Downton Abbey-modellen.
Det är att gå med rumpan före in i framtiden.

Grattis IFK! - En seger för finsk fotboll

Det bästa som hänt finsk fotboll.
Under överskådlig tid.
Grattis till guldet, IFK Mariehamn!
Jag jublade redan i fjol då SJK snuvade HJK på FM-guldet i fotboll.
Men det här är större.
Den minsta ort som vunnit ett FM-guld i fotboll.
Första gången för Åland.
Underbart.
Varför det bästa som hänt finsk fotboll?
För att man nu, för andra året i rad, brutit HJK:s totala dominans över finsk fotboll.
"Det behövs utmanare, det behövs förnyelse. För vem orkar se samma lag vinna samma liga år efter år? Därför var fjolåret någonting extra för finsk ligafotboll", skrev jag i bloggen den 2 april.
Tack för i år, Mariehamn!
Finsk fotboll var en av världens minst intressanta fotbollsligor.
En bananliga där olika lag spelade men den rikaste, dyraste, överlägset största, klubben ständigt vann guld.
En enda lång gäspning.
Men först SJK och nu IFK Mariehamn har gjort det. Bärgat guldet från storebror.
Och kanske är det också det bästa som kan hända finsk landslagsfotboll.
Att vi fått en liga istället för en bananliga.
För Åland är det här en stor seger.
En stor dag.
Den mest intressanta dag jag överhuvudtaget kan minnas i finsk ligafotboll.
Inför sista spelomgången:
Helt öppet vem som tar guld, silver, brons.
Helt öppet vilket lag som faller till ligakval.
Nu blir det FC Inter som kvalar mot TPS i ett stekhett aboensiskt ligakval. En osannolik säsongs final får alltså ännu en knorr. Vilket år.
Men i kväll står bara IFK Mariehamn i fokus.
Vilken laginsats. Vilken säsong. Vilken dramatik.
När avbytaren Assis satte in 2-1 i 74:e minuten skrevs fotbollshistoria.
19 minuter senare var guldet Mariehamns.
Och kanske, en dag, blir IFK Mariehamns sagolika år film?
Till sist: HIFK stannar i ligan, där behövs de. Och VPS blev fyra, helt ok, det också.

Bevara Tvålfabriken

Det finns många exempel, internationellt och nationellt, på att det mest attraktiva alternativet är att kombinera ett byggt kulturarv med ny byggnation, att kombinera historia, lokal identitet , nya och anrika byggnader, till en god och spännande bostadsmiljö.
Stadsdelen Brändö i Vasa har en stark identitet och triangeln Smulterö-Rahkola-Tvålfabriken är det kulturhistoriskt mest värdefulla område som ännu är oplanerat i Vasa. Ett byggt kulturarv som nya städer bara kan drömma om.
Nu hotas Tvålfabriken av rivning.
Ödesdagen är nästa tisdag.
Då fattar stadens planeringssektion beslut om Tvålfabriken.
Men Vasaborna borde åtminstone få veta vad som konkret är tänkt att komma till, innan staden fattat beslut om vad som ska försvinna.
Tvålfabriken, Vasa Tvål, tillhör den nationella industrihistorien.
Hirn (1918) beskrev Wasa Tvålfabrik som en av landets äldsta och den största i sin bransch, och att "Fabriken förmår till en betydande del tillfredsställa landets behof af stearinljus"...).
Den nuvarande fabriken har ett vackert torn med unika ljusdekorationer, som kunde fungera som ett "brand", varumärke, för ett attraktivt bostadskvarter. T.ex. en torndesign för det framväxande området?
Pikanta detaljer som tvålfabrikens ljusdekorationer tilltalar de kreativa, framgångsrika invånare som staden hoppas locka till Vasa. Alla som blir intresserade av tvålfabrikens framtid eller rivning borde därför börja med att ta sig tid att upptäcka och betrakta dessa torndekorationer.
För ett byggbolag är det, helt logiskt, mest lönsamt att riva, bygga nytt och sälja, för att därefter övergå till andra objekt. Att bevara och upprusta fabriken till ny användning (genuina, attraktiva loftbostäder, Vasaversionen av helsingforsiska Kabelfabriken, konst- och kulturcentrum, forskningscenter...) är dyrare.
Men för en stad gäller det att tänka mera långsiktigt. Tvålfabriken har ett kultur- och industrihistoriskt värde samt ett ekonomiskt värde, för området, om man väljer att kombinera anrikt och nytt till en attraktiv och spännande helhet. Rivs tvålfabriken river Vasa en del av sin historia, identitet och anrika industrimiljö, men också, samtidigt, en del av det potentiella varumärket Brändö.
Vill man locka kreativa, framgångsrika, urbana invånare till området är det en kombination av nytt och anrikt, historia, identitet och en god livs- och boendemiljö som attraherar mest.
I den miljön kan - och bör - Tvålfabriken ingå.

                                          (c) PE

Äntligen, Bob Dylan!

Årets Nobelpris i litteratur går till… Bob Dylan!
Jag kunde knappast tro att det var sant.
Äntligen! Säger jag.
Det fanns förstås många andra bra och värdiga kandidater.
Valet av Bob Dylan kommer att diskuteras hett, och mycket länge.
Men det är inte första gången Dylans namn nämns i spekulationerna.
Om någon, någonsin, skulle få ett pris baserat på rocklyrik, så är det Dylan.
Nu kan man ju tillägga att Dylan också har skrivit böcker.
Hans självbiografi del ett (den enda del som hittills utkommit) är en fantastiskt välskriven och intressant bok. Memoarer - Första delen, heter den i svensk översättning. Helt underbar. Jag har väntat sedan 2004 på en uppföljare.
Men det är inte därför han får Nobelpriset i litteratur.
Det är hans sångskatt som premieras, Dylan Berättaren, med en sångtextslyrik som i sina stora stunder är magisk, texter som är överraskande, uppfriskande, rebelliska och sköra.
Dylan Rockpoeten som ständigt berör, som protesterar, tror, kritiserar och tvivlar, som förnyar sig och rör sig mellan olika genren. Han genomförde en rockrevolution genom att plugga in gitarren och övergå till att spela elektriskt. För det kallades han Judas. Och svarade med att på band uppmana sitt Band att "play f-cking loud!". Under en senare period i livet var han nästan (men bara nästan) uträknad som en föredetting, men gjorde en så stark comeback att man kan tala om en andra andning. Och gjorde några av sina starkaste album. Det var den perioden jag såg honom live för första gången, i Helsingfors, efter att en gång tidigare ha haft biljetter till Pori Jazz, där han ändrade konsertdag till en som krockade med Eagles spelning på Sjöhistoriska i Stockholm. Och en annan gång, när jag var i New York, uppträdde han med Joni Mitchell i Madison Square Garden, men jag var för jetlaggad och trött för att orka gå dit. Gissa om jag ångrat att jag inte såg den spelningen!
Men jag har sett Dylan live, en bra konsert, med ett bra kompband. Modern Times hette det då aktuella, utmärkta, albumet. Och jag har förstås boxen The Complete Album Collection (Vol. One). Där ingår de första 41 officiella album han har gett ut. Det har blivit nya album sedan dess, och ja, jag gillar varmt fjolårets Shadows In The Night.
Dylans officiella bootleg-serie med alternativa inspelningar har dessutom blivit en alternativ ingång till Dylans musikskatt. Han verkar ha spelat in (och sparat) hur mycket som helst genom åren och nästa megabox innehåller därför sannolikt en komplett samling med officiella bootleg-inspelningar (volym ett). Den senaste i raden, Vol. 12, innehåller inspelningar från 1965-66. Jag nöjde mig med den allra tunnaste versionen, 2 cd:n. I serien finns många fantastiska alternativa nedslag i Dylans historia, som t.ex Another Self Portrait (Bootleg Series Box 10) med låtar från 1969-71, eller Live 1966 (Bootleg Series Box 4), den första officiella utgåvan av legendariska "Judas-tejpen", live från Manchester.  Den köpte jag på Borders i World Trade Center i New York, dagen efter konserten jag missat, något år före platsen så tragiskt försvann.
Jag brukar ibland tänka om han klarade sig, den coola svarta försäljaren som jag köpte skivan av och som jag en god stund diskuterade Dylankonserten med. Han grämde sig också över att ha missat den.
Dylan Legenden har berört många, många lyssnare över tid. Han är betydligt äldre än min generation, men jag minns bra när jag fick vinylboxen Biograph att recensera, som tonåring.
Jag hade hört Dylan förr, men Biograph fick mig att börja lyssna.
Vilken musik jag än har brunnit för därefter, otaliga band och stilar, har Dylan ändå alltid haft sin givna  plats.
I bokhyllan, bredvid Memoarer, står Sångtexter 1962-2001, inbunden.
En påminnelse om att Dylans sångtexter finns utgivna i bokform, att de förtjänar att läsas, och att de håller för att läsas, även utan musik. Dylan skriver rocklyrik, men också texter som helt enkelt är lyrik, utan förtecknet rock. Bländande lyrik. Dylan Poeten har en språkbehandling, detaljskärpa och spännvidd som både imponerar och berör.
Alla Dylans perioder innehåller exempel på levande, berörande rocklyrik, att välja enskilda favoriter är därför i det närmaste futilt. Dylans sångskatt är för bred och vid och djup.
Men ska jag här välja att nämna bara en berättelse bland så många blir det kanske den tragiska klassikern The Lonesome Death of Hattie Carroll, av Samhällskritikern Dylan. En dramatisk berättelse om orättvisor och ojämlikhet, om ras, klass och kön, och i dess centrum två individer, den fattiga, gamla svarta kökspigan Hattie, som helt oprovocerat slogs ihjäl av den rike, vite tobaksfarmaren William Zanzinger under en middag. Påföljden blev sex månaders fängelse, och Dylans avslutande strof, "Bury the rag deep in your face/For now's the time for your tears".
Låten och texten är från The Times They Are A-Changin' (1964), men känns ändå olustigt relevant och aktuell. Följande album fick titeln Another Side of Bob Dylan, vilket angav en ny riktning och resten är historia. Dylan har förnyat sig genom decennierna, och berört med texter om social rättvisa, kärlek, tro, hopp. Han har lyft fram de stora existentiella frågorna, och en del banala, ofta poetiskt, i texter som har burit sig själva, även om de är stöpta, och bäst framförda, till musik.
Rynka på näsan den som vill, men jag säger äntligen.
Bob Dylan förtjänar litteraturpriset.
En glad dag,
men också en dag med sorgkant,
ty Dario Fo, en annan värdig Nobellpristagare och samhällskritiker,
har gått ur tiden.
Också han kontroversiell och ifrågasatt som Nobelpristagare i litteratur, 1997.
Det länder Nobelstiftelsen all heder att man nu i år, 2016, vågar värdesätta rocklyrik och sångtexter som en genuin litteraturform.
Peter LeMarc sade en gång till mig, ungefär, att han kände sig förolämpad att få frågan om han planerat att skriva en bok. Som om sångtexter inte skulle vara lika fina eller tillräckligt mycket värda som en bok. Det fick mig att tänka efter.
Välskrivna nedskrivna sångtexter kallas rocklyrik, men de är också lyrik, utan rock.
Med ett rent litterärt värde. Punkt.
Det är det som Nobelstiftelsen låter förstå med årets litteraturpris till Bob Dylan.
Jag håller med.
Och inser att detta också är början på en ny, stor, och sannolikt frän, kulturdebatt.
I många pretentiösa och förnäma finsalonger hänger endel mungipor i kväll.
Vi andra som gärna läser god litteratur, men som också lyssnar, spelar till exempel albumet Together Through Life (2009) i kväll, och då särskilt ett underbart, för dagen vältituerat, spår:
I Feel A Change Comin' On