Tack och Farväl, Kent

Igår, lördagen 29.10.2016 spelade Kent sin sista sång live i Finland.

I Vasa.

Jag var där.

Dagen innan såg jag dem i Helsingfors, Hartwall Arena.

Två historiska spelningar.

Jag är glad att jag såg dem bägge.

Tillsammans var de fantastiska.

Ljusshowen, backdroppen, var magisk i Helsingfors. Den bästa multimediashow jag sett bakom ett band sedan – ja, faktiskt - Kraftwerk.

Den kunde inte nå samma höjder i Vasa.

Till det räckte helt enkelt inte tekniken i Vasa Arena till.

Ändå var den bra där också.

De som bara såg showen i Vasa var säkert nöjda, för de såg inte vilka höjder den faktiskt kunde nå.

Men å andra sidan var kent nästan ännu mera taggade i Vasa och gjorde kanske en ännu bättre spelning, även om det här också handlar om små nyanser. I Helsingfors tog det ändå 2-3 spår för att få upp farten och stämningen, i Vasa var ingenting tveksamt i starten.

Kanske var de mera fokuserade från start, eller mindre nervösa.

Det var ju avskedsturnéns sista konsert i Finland.

Och nu är det slut.

För alltid.

Om det inte blir en reunion-turné om ett antal år.

Det får vi väl se, men det tänker vi inte på just nu.

Istället kan man gotta sig åt att kent också fick sitt eget Depeche Mode-moment.

Ni som inte var där,

tänk en hall full av viftande armar, från sida till sida.

Har ni sett Depeche Mode live eller på live-film så vet ni vad som gäller.

Never Let Me Down Again-gunget.

Underbart.

Kent bjöd inte på klassiska best of-konserter, istället körde de ett koncept, och flera låtar från Då Som Nu För Alltid, specialskrivna för avskedsturnén känns det som. Och de satt förstås perfekt.

Första gången jag hörde Den sista sången visste jag att det här är avskedsturnéns avslutningsspår.

There can be only one.

Det är den.

Och den sitter perfekt.

Att avsluta det ordinarie setet med 747 är också helt rätt, det är kents historia. Se spellistan nedan, från Vapen & Ammunition-turnén. Den är förresten handskriven av Sami Sirviö åt mig, före giget i Rewell Center, Vasa. En annan fantastisk spelning. Från den minns jag särskilt adrenalin-stinna Socker och den vackra hyllningen till föräldrar och släkt, Elite.
I går och förrgår fick Sirviö de allra varmaste applåderna, både i Helsingfors och Vasa, men så är han ju också Nordens största indie-gitarrhjälte.

kent var också strålande när de och Cardigans uppträdde i gamla ishallen i Helsingfors efter deras gemensamma USA-turné. Och då var även gitarristen Harri Mänty med. Minns otroliga versioner av bland andra Beskyddaren och Revolt III. Och då har jag inte ens nämnt Saker Man Ser ännu. Ren magi.
Gitarrväggen.
Den otroliga, tunga, malande Gitarrväggen.

Första spelningen, Isolaturnén på Tavastia i Helsingfors, var förstås också magisk. Setet startade med Livräddaren och OWC, och redan då var de nästan i mål. Och så 747, förstås, som final, med gitarrväggen.
Dagen till ära igår, sista gången, bar jag turné t-shirten från Isola-turnén.  

På den allra sista turnén blandar kent som vanligt klassiker, färskingar, hits och några finsmakarval. Spellistan är på deras villkor, ett väl genomtänkt koncept med många höjder. 

Men tyvärr inte två spår som jag trodde och verkligen hoppades skulle spelas, Blåjeans och Elite.

Saknade dem.

Men annars, och som helhet, lämnar kent oss nöjda.

Kanske inte på sin absoluta topp, men ändå toppen.

För det här var bra. Riktigt, riktigt bra.

Ett snyggt, värdigt, strålande avslut.

kent är Kent. Med stort K.

Lagom till turnén gav kent ut sina allra sista låtar, fyra nya, på en färsk ”best of ”dubbel-cd. Tyvärr fanns trippelvinylen inte att köpa på konserterna, den utkommer senare i höst. 
”Vi slipar ner våra kanter/Våra Drömmar/våra ideal/Den obegripliga käleken/Och vägen till vårt helvete/Är byggd av goda föresatser”, sjunger Joakim Berg i Nostromo.

Och: ”Det finns en tid för blodigt allvar/Det är dags nu vi ska sluta leka”, lyder en strof i Om du visste vad du ville. Den kunde tänkas kommentera kents avsked, uttryckt som relationsångest inför ett sönderfallande förhållande.

Eller så handlar texten just om det som den synes handla om.

Man kan aldrig helt säkert veta med Jocke Berg. Hans texter har berört mig, oss, så många Nordbor, i två decennier. 
Bandet Kent tar slut nu, men jag tror inte att Berg slutar skriva. Hoppas inte.

”Best of” är som de flesta andra best of:s, alla favoritlåtar finns förstås inte med. Men den berättar storyn om kent från Blåjeans till de fyra nyskrivna låtarna, och varje betydande period finns med.

Vad jag hade satt på en tredje best of-cd?

Den Osynlige Mannen, En timme en minut, Livräddaren, OWC, Saker Man Ser, Elvis, Socker, Elite, Pärlor, Beskyddaren, Kungen Är Död, Revolt III, Just Like Money, Chans, Columbus, Passagerare, Den Döda Vinkeln, Taxmannen, Vintervila, VinterNoll2…

Fast, Saker Man Ser, Socker, och Elite borde förstås ha ingått i denna best of.

Men ett Best of 2 skulle man alltså också fylla med superba låtar. Lätt. 
Så bra är sångskatten. 
Så bra är kent. 
Ett välproducerat livealbum har jag väldigt länge längtat efter. Det fanns inte ens med i kentboxen, men jag gissar att sista turnén dokumenteras. I någon form.

Det var alltså med en rejäl klump i halsen jag hörde och såg kent framföra En sista sång i går. För det är ju sista gången vi ses. Nästan 20 år efter att jag hörde dem dra igång Livräddaren på Isolaturnén.

Nu fortsätter avskedets sista turnésväng i Moder Svea.

Tack för allt, kent, 
och för att ni valde Helsingfors och Vasa på avskedsturnén.

Era finska fans bevisade igår och förrgår att det här verkligen är kents andra hemland.

Avskedsturnén har lämnat Finland.

Och nu är det slut.

För alltid.

Tack och Farväl!