McCains sista protest

Senator John McCain gick bort igår.
En stor man och stor politiker.
Känd för renhårigt spel i politiken och för att han hade ryggrad.
Klassiskt konservativ och en sann demokrat, fast han var republikan.
Ni fattar vad jag menar.
En god kraft som var och är hård kritiker av den ovärdiga Trumpcircus som spelas upp för hela världen.
Är, fast han gått bort, för McCain ville inte ha Trump närvarande på sin begravning.
Lätt att förstå då man på tv sett Trumps hånfulla utspel om McCains krigshjältestatus.
Han som varit krigsfånge och hade far och farfar som var amiraler.
Presidenterna Obama och Bush ska närvara på begravningen,
många fler i USA och världen saknar en sund röst och en politiker som inte ägnade sig åt smutsiga valkampanjer, ett föredöme,
Trump, däremot, är inte välkommen på begravningen.
En sista protest.
Ett sista politiskt statement.
Respekt.
Rest in Peace.

Chilla med Air ikväll

Villaavslutning,
och slut på den rekordheta sommaren 2018.
Vad är väl bättre då än att chilla till Airs
Les soleil est pres de moi.
Från superba maxin Premiers symptomes.
Men just idag, då vi vemodigt firar det försvinnande sommarljuset och
solvarma dagar, hellre Record Store Day-upplagan,
den solgula vinylen.
Om det ikväll blir regn och rusk och blåst spelar det sedan ingen roll,
för på skivtallriken snurrar sommarsolen.
Sol i text,
gul vinyl
och sommarsjäl.
Chilla till dagens låt, av air.
och fira, vila, njut.

Urban playlist - och villaavslutning

Imorgon är det villaavslutning.
Slutet på semestersäsongen, sådär i princip.
Och för den som inte firar villavslutning på villa utan i stan, eller tillfälligt lämnar staden för att fira villa, inspirerades jag av skivfyndet In The City av The Jam att sätta ihop en liten urban playlist för avslutningshelgen:

Intro: I love livin' in the City (10 första sekunderna)/Fear
Heart of the City/Nick Lowe
Boredom/Buzzcocks
In the City/The Jam
Born To Run/Suzi Quatro
London Still/The Waifs
Buddah of suburbia/David Bowie
West End Girls/Pet Sop Boys
Naked City/Kiss
Walk on the wild side/Lou Reed
New York/Sex Pistols
Satday in the City of the dead/Ultravox!
Metropolis/Kraftwerk
People in the City/Air
Sweet is the night/Electric Light Orchestra
California Love/2Pac feat. Dr. Dre
Ramlar/Håkan Hellström
Jos Helsinki on kaunis/Leevi & The Leavings
Down in the tube station at midnight/The Jam
Trains/The Vapors
The sound of the suburbs/The Members
London calling/The Clash
City of glass/Ikara Colt
In the City (Live)/Eagles
Everyday is like sunday/Morrissey
The dark end of the street/James Carr

Lite grimy bild av det urbana landskapet i den här playlisten, tyngdpunkten på 77-rörelsen istället för 68-rörelsen, eller 00-talet, lite som ett soundtrack för pre-gentrifierade stadskärnor.
Sorry om jag spär på vemodet när sommarsäsongen nu packas ihop, ute i sommarstugorna.
Det blev bara så när inspirationen kom från The Jam. Och när vädret är fuktigt småvarmt, avvaktande, regnsunkigt grått.
Mest punk och new wave, lite soul, hiphop, countrypop, electro, hårdrock och symfonipop, finskt och svenskt.
Bra musik är bra musik.
Men det är inte mina all time greatest hits, även om något sånt spår kom med, och flera slumpval i stunden. Bara för att jag kände för det just då.
Så här blev det nu.
Igår hade playlisten,
spellistan på svenska,
sett helt annorlunda ut,
imorgon också.
Glad villavslutning!

Bäst i sommar (i Vasa)

Fem skäl att gilla sommaren i Vasa 2018:
1. Vädret. Det är få somrar som det blir lite för varmt lite för länge. I år var en sådan sommar för många. Men en magisk, tropisk, sommar i Kvarken. Som ändå gick för fort. En sommar vi inte glömmer. Någonsin.
2. Ögonblicket: Strövtåg i hembygden. Mando Diao live i Inre hamnen under Vasa festival. Solvarm sommarnatt, och en absolut magisk, somrig, nostalgisk hembygdshyllning. Blev inte sämre av att basisten nämnde sina närpesiska rötter. Det gillade den österbottniska publiken. En fantastisk avslutning på en fin dag och kväll. Den här stunden sammanfattade sommaren 2018. Och ikväll hörde jag låten på bilstereon när jag körde i Sydösterbottens öppna landskap. Vasa festival lät sämre på pappret än det var. Vi var där en dag, på lördagen, och alla artister levererade kvalitet, men ingen slog Mando Diaos avslutning; Strövtåg i hembygden och Dance with somebody. Kombinationen med mat och vin förutom musik-festival var också en hit. Korta mat- och dryckköer tack vare många stånd och bättre mat än på alla andra rockfestivaler jag besökt. Drack visserligen inget vin men åt otroligt god rökt lax med hemgjord potatissallad. Ett vinnande koncept. Men färre tributband och fler riktiga artister, please.
3. Go West. Pet Shop Boys i Sandviken i Vasa. Härlig ljusshow och en blandning nya spår och klassiska hits. Bara cirka 4000 kom, ett mysterium i sig. Det är ju inte så att världsartister besöker Vasa varje dag. Minus för dåliga arrangemang, alltför stort vip- område framför scenen, underliga regler om vem som fick och inte fick lämna festivalområdet under dagen och ett märkligt artistpaket. Men stort plus till the performing boys. Publiken hade kul och gick bananas under de avslutande Always on my mind och, särskilt, Go West. Men nästa år ordnas inte festivalen längre i Vasa. Och vi vet inte vilka artister Vasa därför missar 2019. Tänk på det, ni som inte kom.
4. U-19 Europamästerskap i fotboll. Underhållande och rolig turnering med fotboll när den är som gladast och bäst, teknisk och kul. Jag såg tre matcher: Finland-Italien (som påstods vara slutsåld men inte var det), samt två matcher i Seinäjoki, det finska sammanbrottet i slutminuterna under Finland-Norge 2-3, en annars välspelad match, och finalen Portugal-Italien, en av de roligaste matcher jag sett live och som Portugal rättvist vann. Hamnade med i hörnet av den ljudligaste, roligaste, mest skönsjungande och färggranna läktarklacken, som ömsom stödde Portugal och ömsom Italien. Inbjudna av UEFA för att skapa stämning. Och vilken stämning, vilken positiv energi. En härlig kväll.
5. Åskvädret samma kväll som U19 finalen. Vi hade sol i Seinäjoki men började höra rapporten om extremt åskväder i bussen hemåt. Vi möttes av ett ofantligt åskväder, efter lång period av extrem hetta och torka. Ungefär sex blixtar i minuten, minst, räknade vi. Inget regn när vi landade på stadion och därifrån i rask promenad - och allt snabbare lunk - hemåt. Regnet började cirka 150 meter hemifrån och de sista 50 metrarna kom det ner ungefär som om någon tömt en balja över mig. Genomblöt, förstås. Men vilket skådespel sen, från vardagsrumsfönstret. Naturens egen magi. Lite som då jag för ett par nätter sedan vaknade mitt i natten, en stjärnklar natt och ställde mig på trappan på sommarstället. Tyst, kolsvart, och en myriad klart lysande stjärnor. Kan det bli vackrare?

Tre (fyra) loppisfynd

Hittade tre fina plattor, och alla i toppskick, på loppisen i Smedsby i dag.
1. The Jams debut In The City från 1977. Har den på cd, men det är förstås inte samma sak. Titelspåret är klassiskt, men här finns också bland andra fina balladen Away from the numbers och en småtrevlig cover på Batman theme. Men mest gatusoundet från punkens London 1977. En av låtarna heter talande nog Sounds from the street. Paul Weller är en stor låtsnickrare, i Jam, liksom senare i Style Council och som soloartist.
2. Från samma tidsera och stil kommer också Eddie and the Hot Rods lp Teenage Depression (1976), med ett proto-punkigt sound som ställvis till och med för tankarna till pubrockiga Dr. Feelgood. I like. Eddie & co hade förtjänat större framgångar än de fick. Yes, säger jag, The kids are alright.
3. Tredje lp:n var en uppdatering. Jag har ju Stray Cats legendariska debut-lp från tidigare, men det här exemplaret var i så snyggt skick att jag köpte det. Med fanns också originalinserten, i mycket fint skick. Stray Cats debut är ett av 1980-talets bästa rockabillyalbum, och de är revival-vågens största affischnamn. Runaway Boys, Rock This Town, Stray Cat Strut, My One Desire, och min favorit, Storm The Embassy. För att nämna några kända spår. Rekommenderas.
Alla tre lp:n fann jag vid samma bord. Tre fina album.
Och på tal om gott skick så uppdaterade jag senare också Ugglas 12" maxi-ep med fyra schlagerspår, inklusive Johnny The Rucker och stämningsfulla  covern Mälarö kyrka. Konvolutet pryds av en fräck reklamslogan, "Sist i melodifestivalen". Bara det gör ju ep:n oumbärlig.
Epilog: Fullständigt spöregn ikväll, så man "blev ju tvungen" att lyssna lite på fynden.
Nej, det finns nog inget dåligt väder, bara fel kläder, eller brist på alternativ (sysselsättning).

Efter Konstens Natt

Konstens natt hölls i Vasa för en dryg vecka sedan, på torsdag.
Varför skriver jag först nu?
Jo, för att årets nyhet var en skivmässa.  Och först nu, efter att ha hört igenom mina skivköp, kan jag kommentera dem.
Konstens natt i år var en strålande vacker kväll.
Men samtidigt kändes den tamare än vanligt.
Färre än väntat slöt upp. Och fler än vanligt gick tidigt hem.
Kanske delvis för att staden korkat nog valt att splittra programpunkterna.
Konstens natt är framför allt ett evenemang som ger stadskärnan livskraft och nerv.
För en kväll kan stadskärnan i Vasa bli välbesökt, myllrande av liv.
Medan stadens ledning befann sig ute i förorten, på seminarium.
Befann sig där, då de borde ha beblandat sig med stadsborna och besökarna i stadskärnan.
Det finns ju bara en sådan dag och natt per år, och då borde stadskärnan lyftas fram, mötesplatsen i centrum, den kulturella urbana smältdegeln, för alla, för en kväll.
Men inte i Vasa.
Och i år var det mera avslagen stämning än vanligt och fler som tidigt sökte sig hemåt.
Det har jag fått höra från många håll.
Kanske för att stadsledningen inte prioriterade stadskärnan.
Kanske för att konceptet inte heller har förnyats på många år, det är mest the same same.
Lite som den klassiska tv-sketchen med Grevinnan och betjänten på nyårsafton.
Samma procedur som förra året, samma procedur som alla år.
Fast jag var helt nöjd, för i år fanns det i alla fall en ny programpunkt som jag såg fram emot.
Skivmässa på Konstens natt.
Bara tre försäljare, visserligen, men en bra idé att bygga på. Och till exempel Keltainen Jäänsärkijä var ju på plats, on the road med många backar musik. En klassisk och utmärkt skivaffär, till vardags granne med rockklubben Tavastia i Helsingfors.
Alla försäljare på skivmässan gjorde hyfsat bra affärer, tror jag.
Många intresserade skockades runt skivbackarna, i en stad som annars länge har saknat musikaffärer.
Skivmässor, pop-up och den årliga i januari, samt loppisar är den enda trösten för vinylnördarna.
Och för egen del? Jepp, det blev några fina vinyler på skivmässan. De här:

Gitarrvirtuosen Matti Järvinen, hemma från Vasa, senare bosatt i Kervo, gjorde bara ett enda album. Det hyllades av kritikerna, men blev ingen försäljningsframgång, 1976. Så Järvinen tackade för sig och blev en legend. Matin levy finns numera i en fräsch nyutgåva, som på en bonus-lp inkluderar de spår som skulle ha ingått på hans planerade andra lp, men som aldrig gavs ut. Med finns också en 7" single, med demoversioner av två låtar som ingick i orginalalbumet. Järvinen tog själv aktivt del i nyutgivningen, och med Matin levy följer även ett snyggt texthäfte. Originalet kan idag kosta uppemot 200 euro, en riktig raritet, medan den här prisvärda nyutgåvan bara kostar dryga 30-lappen. Ett fynd.

Bruce Springsteens Winterland Night 1978 gavs ut i tre volymer (sammanlagt 5 LP), en vinylutgåva av den klassiska radioinspelningen från San Fransisco under Bossens legendariska turné 1978. Det finns mycket att bita i här, och ljudbilden är överlag bra. Radiosnacket har lämnats kvar, så man får känslan av radioutsändning, och det enda som stör är att man på grund av radiosnacket tydligen missade ett par sekunder av starten på avslutande Quarter To Three. Oförlåtligt, förstås, men överkomligt om än lite synd, särskilt då låten växer ut till en majestätisk och frenetisk avslutning. En av höjdpunkterna på Winterland-inspelningen. Men definitivt inte den enda. 

Låten 747 är en av mina absoluta Kent-favoriter. Precis som Isola är mitt kentska favorit-album. Den här snygga singeln, för den brittiska marknaden, gavs bara ut i 1000 ex och inkluderar på B-sidan en underbar liveversion (i studio) av Unprofessional (den engelska versionen av Oprofessionell). A-sidan är den förkortade radioversionen av 747, också på engelska. Konvolutet öppnar sig som gatefold, med en snygg livebild av bandet. En utmärkt single, och inte alldeles lätt att få tag i.

Jag har förstås både originalalbumen och de officiella Kraftwerkboxarna, med engelska och tyska versioner av de klassiska albumen, men jag har aldrig förstått varför Ralf Hütter & co inte bjöd på några alternativa spår, remixar och udda inspelningar i boxarna, utan bara på albumen.
Eller bara och bara, förresten, albumen är ju ikoniska klassiker. Men de kunde gärna ha inkluderat en extraplatta med coola bonusspår, eller ens några singel-versioner och b-sidor. På Konstens natt såg jag nu tre tämligen nyutgivna samlingsalbum med många versioner som inte gavs ut på albumen, till exempel intressanta franska, spanska och japanska versioner, remixar och 12"-versioner. Snygga konvolut, dessutom, och två av plattorna kom med färgade vinyler (mossgrön respektive röd).

Desco har gett ut en hel del tungt malande funk och soul, både av enskilda band och i några tungt malande samlingsvolymer. Ett av Desco-banden som fått rumpor att svänga i takt genom åren är The Sugarman 3. Deras lp Soul Donkey hittade jag i förseglat skick, i äkta mint-skick, alltså. Ett fynd.

Inhemska Tinnis lp Lentoon har jag faktiskt inte sett tidigare, men jag har inte precis letat efter den heller. Jag gillar verkligen Bussilla Turkuun, som finns med på lp:n. Tinnis bästa spår, vågar jag påstå. Titelspåret är i sin tur en cover av The Motors klassiska Airport. Inte så illa den heller. Tinni gör dessutom strålande covers på finska av tre Ted Gärdestad-låtar. En positiv överraskning. Albumet som helhet håller bra för många genomlyssning(ar).

Köpte också soundtracket till den urbanromantiska filmen Singles på vinyl. en film som handlar om några unga vuxnas vardag i Seattle vid tidpunkten då den lokala musikscenen exploderade och grungebanden gjorde Seattle till en världsangelägenhet. The Seattle Sound sätter tonen för filmen och soundtracket ger en fin överblick av scenen ungefär vid Seattlesoundets och grungens år noll. En generationsfilm och ett soundtrack för den generationen. I praktiken är alla tunga Seattle-band utom Nirvana representerade. I denna 25-årsjubilerande utgåva ingår även en cd med 18 tidigare outgivna låtar och versioner. Tack för det. Det enda jag saknar är lite Nirvana, eller mycket.
Som helhet ändå en fin överblick av 1990-talets musikaliska megatrend, och ett stort ögonblick i populärmusikens historia.

Ganska bra saldo, alltså, på en skivmässa med tre stånd.
Och jag hoppas, förstås, på en större mässa nästa Konstens natt.

Äldst i Norden, minst

Hört talas om Burmans musik?
Enligt innehavaren den äldsta skivbutiken i Norden.
Sedan 1910 har Burmans, utan uppehåll, sålt musik, berättade innehavaren.
Respekt.
Och utan tvivel nestor i skivaffärsvärlden i Sverige, Norden, ja sannolikt i en ännu vidare krets.
Det är kanske därför butiken ännu finns kvar på en så högattraktiv plats, på gågatan mitt i Umeå centrum.
Burmans är det svårt att orientera sig i, och trångt, men med lite tålamod hittar man alltid något fynd.
Vid förra besöket några eftertraktade svenska proggklassiker.
Denna gång lite blandad kompott. Den dyraste av intresse köpte jag inte, men det blev till exempel en japansk pressning av Boppers fan-pix, nästan i mint-skick. Likaså en väldigt snygg Contact-lp, Utmarker, nästan som ny. Hittade också ett par intressanta tolvor (12"-maxisinglar).
Ensamma Hjärtans lp Live, inspelad i Norge, får bli en överraskning. Förhoppningsvis god.
Och jag har förstås också hunnit ångra att jag inte köpte den där dyrare skivan. Som kanske ändå inte var alltför dyr.
C'est la vie.

Winnerbäck tog Umeå med storm

Lars Winnerbäck avslutade sin spelning i Umeå igår med Du hade tid.
Klassikern där han i texten sjunger om att han tog dem (publiken) med storm ikväll.
Och det gjorde han, bokstavligen.
Regnet öste ner över Hedlundadungen igår, under precis hela spelningen, utan avbrott.
Över ett hav av människor i blå, svarta, gula, röda regnrockar och regnponchos.
Den blötaste konsert jag någonsin upplevt.
Det kunde ha blivit en katastrof, en mardröm.
Men det blev det aldrig.
Lars Winnerbäck och bandet levererade.
Ibland glömde man helt bort att det regnade.
Regn? So what.
Så bra var det.
Jag såg Lasse live för fjärde gången, två gånger tidigare med suveräna Hovet i Stockholm, en gång akustiskt i Vasa, och igår i Umeå.
Betänker man förutsättningarna (läs: vädret), var gårdagen kanske den bästa.
Hovet är förstås det klassiska Winnerbäckbandet, det bästa, men frågan är om han någonsin har kompats av en bättre rytmsektion (bas, trummor).
Tror faktiskt inte det.
Hela bandet är bra och förtjänar beröm, men rytmsektionen... wow, vilket enormt tryck.
Låtlistan att ösa ur är lång och igår bjöd LW på en härlig kompott av gamla klassiker, nya favoriter och några överraskningar. För dig avslutades starkt och med större intensitet och tyngd än jag tidigare hört. Hosianna, duetten med Maria Andersson från Sahara Hotnights på videoscreen, framförd i en läcker version med snygga videoklipp från Stockholm i bakgrunden. Videon och livebandet funkar bra ihop. Inte minst i en stark och varm version av självbiografiska Söndermarken. En av höjdpunkterna igår.
Förartisten Melissa Horn gjorde ett högt uppskattat eget set och fick förstås också en kort spot i LW:s set, finstämda duetten Som jag hade dig förut.
Kom ihåg mig och Jag får liksom ingen ordning hörde till kvällens adrenalinstänkare och pulshöjare. Och att börja setet med En tätort på en slätt kändes förstås helt rätt.
Lars Winnerbäck sa från scenen att han aldrig kommer att glömma gårdagens spelning.
Det kan jag tro.
Om så bara för vädret, som garanterat gjorde honom och bandet absolut dyblöta när regnet piskade ner och blåste in över scenen, trots att de stod under tak.
Men vädret påverkade aldrig kvaliteten på spelningen, eller ens stämningen i publiken.
Ibland stärkte de strålkastarupplysta regnsjoken upplevelsen, som stämningsframkallande 3D-effekter.
Det var effektivt, suggestivt snyggt, oplanerat coolt.
Alla blev förstås dyblöta, dyngsura, av regnet.
men jag såg ingen sur min efter konserten. Inte en enda.
Det här var konserten som inte regnade bort.
Klockrent, Lasse.
Umeå blev ett segertåg.
Som i Du hade tid.
Svar: ja.
Ni tog Umeå med storm igår.
Bokstavligen.