Old School

Har en riktig old school kväll ikväll.
Nej, inte med tidig hiphop utan med Mestarit och Dag Vag och old school-teknik.
Mestarit stadionilla på VHS.
Sant, på riktig gammaldags video.
Från 2001, faktiskt. Så sent.
Och det är en utmärkt konsertrulle.
Grym stämning på stadion.
Publiken är med, kan alla låtar.
Och olympiastadion kokar. 36 000 pers.
Minns ni mästarna?
Hector, Kirka, Pave Maijanen och Pepe Willberg.
Fyra legendariska finska artister som bjöd på en hejdundrande gemensam show.
Med Remu Aaltonen och Neumann som gäster.
Kul kväll för den som var där.
Kul att se på video också.

Dag Vag hördes på vinyl istället, klassikern Palsternacka som river igång med en av bandets bästa låtar, Musik. Annars gillar jag Dag Vag bäst när de kör på i reggaetakt.
Med skönt flyt och tryck.
Och alltid med en hel del humor i bagaget.
Palsternacka innehåller också en Ebba-cover (Vaskarubli) och de här två banden gillade verkligen varandra. Palsternacka är kanske Dag Vags bästa album.
Tråkigt att Stig Vig, "Stickan", inte längre är kvar, jag hade gärna sett en Dag Vag-spelning 2018.
Av bara farten kan jag ju också nämna Eldkvarn och lp:n Genom ljuva livet. Utgiven på Silence då Plura ännu ståtar som Per Jonsson på konvolutet. Något ojämnt album kanske, men med Ett fall av kärlek och min favoritlåt med Eldkvarn, 3:ans spårvagn genom ljuva livet.
För Eldkvarn är det Norrköping.
För mig är 3T och 3B Tölö och Helsingfors. Treans gamla runda runt Stadis sevärdheter och över klassgränser.
Och den spårvagn som var ett givet val till och från Tölö torg.
3:ans spårvagn genom ljuva livet.
Så otroligt bra.

VM95 - även vuxna män gråter av lycka

Det var nära i går kväll då jag såg, faktiskt för första gången, Aleksi Mäkeläs film 95 - Elokuva kiekosta ja kansakunnasta (en film om hockey (egentligen pucken) och nationen).
Ok, alla fattar förstås att det handlar om det största ögonblicket i finländsk idrottshistoria.
Det första VM-guldet i nationalsporten, ja, det första någonsin i en lagsport.
Så illa var det före 1995.
Och det bara måste såklart bli en spelfilm om undret.
Inte lika stor överraskning eller under som The Miracle on Ice, förstås. I OS 1980 slog ett lag amerikanska amatörer och collegelirare det oslagbara, suuri ja mahtava, USSR, Sovjetunionens röda maskin, ett superlag.
Ingen ishockeyvän som minns turneringen glömmer nånsin Mike Eruziones segermål.
Han lade av med hockeyn efter det.
För hur toppar man det ögonblicket?
Det blev ju en hyfsat bra spelfilm också, Miracle on Ice, vilket sportrullar sällan blir. Annars är det väl bara Slapshot med Paul Newman i huvudrollen och de legendariska Hansen-bröderna som lyckats, och en betydligt mindre känd, men lika bra, film om Montreals gigant Maurice Richard, The Rocket.
Och så 95, förstås.
Spelplanen var dukad år 1995.
Ett krisdrabbat Finland, på knä och i behov av någonting positivt efter de nattsvarta lama-åren, tidernas ekonomiska depression i Finland. Ett år efter snöpliga finalförlusten mot Kanada på straffar 1994 och förstås med tidigare katastrofala slutminuter i färskt minne, 1986 och 1991, då Anders "Masken" Carlsson och Mats Sundin vände segrar till svidande förluster.
Jag såg Maskens två mål på tv, men Suddens två mål på plats i Helsingfors ishall. En och en halv mardrömslik minut live.
Men 1995 var Finland på G hela vägen, från start till stopp.
Jag såg två matcher i Globen, Finland-Österrike 8-0 och den legendariska vändningen i Finland-USA 5-4.
Finalen gick mot Sverige.
4-1.
Den glider in. Den glider in.
Den glider in i mååååål igen!
Och Finland fick totalt och hejdlöst glädjefnatt.
Knatte-Fnatte-Tjatte-kedjan, Hupu-Tupu-Lupu.
Med Saku Koivu i spetsen och Ville Peltonen som tremålsskytt i finalen, och Jere Lehtinen.
Tre nationalhjältar.
Kapten Timo Jutila satte fyran mot Sverige, ja, vilken dag.
Även om Jonas Bergqvist fick oss att rysa, en stund, med sitt märkliga reduceringsmål.
Ska Sverige göra det igen?
En ny Masken-Sudden-inspirerad katastrof?
Nej, det var äntligen Finlands tur.
Måål för finländsk självkänsla rubricerades min helsidesartikel i Hbl.
Från och med 1995 kan Finland vinna ett VM.
Vi kan tro på det.
Det blev möjligt.
Och Finland har gjort det igen.
Den största folkfesten i Finlands idrottshistoria inföll dagen efter finalen.
10 000 fans väntade redan på flygfältet,
kanske ett par hundra tusen stod packade längs paradvägen in mot Salutorget.
Jag stod vid Forum, där bilarna knappt rymdes mellan människomassorna på Mannerheimvägen. High-five med många i guldlaget, och Janne Ojanen signade min handflagga.
Och sedan stunden jag aldrig glömmer, på salutorget.
Med 100 000 finländare som unisont sjunger Den glider in och Sankarit, för och med lejonen på scenen.
Män, kvinnor, barn, sjöng, skrek, hejade och grät, av lycka.
Inget bråk, inget stök, bara värme, gemenskap och sammanhållning.
Den största, mest magiska, stunden i finländskt idrottsliv.
Och jag var där.
Filmen 95 för tankarna tillbaka, till ett ögoblick som aldrig kan återupplevas,
Lama-Finland, och det första hockeyguldet.
Ett på positiva nyheter svältfött folks uppdämda glädjeexplosion.
Man måste nog ha varit med, där och då, för att verkligen fatta omfattningen.
Men filmen är ok, den ger en bra vink, även om den som alla sport-spelfilmer också har några klyschiga stunder.
Kul också att spelare och andra från verklighetens 1995 har små cameoroller.
Mest gripande är ändå dokumentärbilderna när sluttexterna börjar rulla.
Fällde nästan en tår av rörelse, starka minnen.
Också att filmen startar med klipp från finländska hockeykatastrofer före 1995 sätter stämningen och utgångsläget rätt.
Aleksi Mäkeläs 95 är bättre än jag hade vågat tro.
Nästan så jag ångrar att jag missade den på bio, ja, jag är faktiskt lite förvånad att jag inte såg den på bio då, 2017.
Kanske jag helt enkelt inte ville ta risken att få se en kalkonrulle om ett så stort idrottshistoriskt viktigt ögonblick?
Minns inte.
Men 95 är i alla fall ingen kalkonrulle.
Jag kommer säkert att se den igen.

Och på tal om ishockey...
Det är ligapremiär i morgon, fredag.
Sport-Pelicans på Kopparön. Bland annat.
Både Urheilulehti och Jääkiekkolehti tippar att Sport blir sist i årets ligatabell.
Plats 15 av 15.
Så,
the only way is up!

Marley och Nigeria

Trojan 50-boxen inspirerade till CD-boxen Songs of Freedom med Bob Marley från 1992. Fortfarande oöverträffad som sammanfattning av och ingång till Bob Marleys gigantiska sångskatt.
Även om man har alla Island-albumen finns det mycket att gotta sig åt här; extended cuts, liveversioner och ett fint urval av Marleys tidiga produktion med pigga skaversioner av senare hits. Bland annat.
Kort sagt: Fyra rekommendabla cd:n.
Boxen gavs ut i limited edition. Mitt ex har en unik nummer på 300 000+, så man undrar ju hur stor den "limiterade" upplagan egentligen är.
Men, spela roll, musiken är odödlig.
Ute strilar höstregnet ner, inne värmer heta jamaikanska och afrikanska rytmer.
Wake up you! (Vol. 2) är en hundrasidig bok/cd, som berättar om den nigerianska musikscenen på 1970-talet, ungefär från Biafrakrigets utbrott till 1977. Vol. 1 berättar om den nigerianska rockscenens uppgång på 1960-talet.
Såg ett ex av ettan på HMV på Oxford Street förra veckan, höll i det, men köpte det inte.
Det ångrar jag nu.
Vol. 2 berättar fristående om den senare perioden, cirka 1972-77, och bägge åtföljs av en unik samlings-cd. Tvåan innehåller bland annat stentung funk, psykedelisk rock, och influenser från Fela Kuti.
Spännande läsning och en cd där inledande Come back med Theodore Nemy sätter standarden.
Högt.
Och tungt.
Songs of Freedom och Wake up you! är två samlingar som förlänger den solindränkta  sommarkänslan 2018 lite längre.

Sveriges val

Riksdagsvalet i Sverige 2018 blev otroligt jämnt.
Kontrollräkning pågår nu fram till onsdag,
det skiljer ett mandat mellan blocken, eller 0,2 procent.
Det gick inte så bra som många befarat för Sverigedemokraterna, men de gick ändå kraftigt framåt.
Moderaterna backade en del, men alliansen som helhet nådde nästan det rödgröna blocket, då kristdemokraterna gick starkt framåt.
Socialdemokraterna backade, men mindre än befarat och tippat.
Både Vänsterpartiet och Kristdemokraterna gjorde starka val. Miljöpartiet, däremot, klarade knappt riksdagsspärren på fyra procent.
De tre stora uttryckte igår hur nöjda de är, även om ingen kunde vara riktigt nöjd.
Stundtals lät det lite tragikomiskt.
Och samtidigt fanns det tecken på, och orsak till, ren lättnad, att de värsta skenarierna inte hade slagit  in.
Socialdemokraterna backade ju mindre än befarat och moderaterna lyckades hålla SD bakom sig. SD gick framåt över fyra procent, men inte så starkt som de hoppats på, och alla andra riksdagspartier befarat.
Vem och vilka partier som övertar regeringsmakten är öppet. Det kan bli en moderat statsminister, trots att partiet backade. Men socialdemokraterna har inte gett upp ännu, och ska inte räknas ut.
Valet 2018 blev, klyschigt sagt, en riktig rysare.
Det enda säkra just nu verkar vara att SD inte bjuds in till någon regering, men blir en tyngre vågmästare, som står närmare m än sdp, och att Aliansen inom kort lägger fram ett gemensamt förslag för hur de vill leda Sverige de kommande fyra åren.
Sedan får man se...

Senare tillägg: Det visade sig att man räknat fel i Sverige på valnatten, Sverigedemokraterna vann ett mandat till och centern förlorade ett. Ställningen mellan blocken var alltså två mandat, inte ett. Pinsam miss.

Trojan 50

Trojan.
Klassisk reggae-etikett.
Trojan Records introducerade jamaikansk populärmusik på den brittiska marknaden, och gjorde ska, roots, dancehall och andra reggaestilar världsberömda.
I år fyller Trojan Records 50 år - och firar med olika utgåvor och happenings.
I fredags köpte jag den omfattande, imponerande jubileumsboxen Trojan 50.
Som sig bör, i UK.
På HMV på Oxford Street, närmare bestämt.
Den klassiska skivaffären finns kvar, men är numera snarare populärkulturscentral, med nästan lika mycket film- och bokutbud som musik.
Frågade efter Trojan-boxen då jag gick förbi på torsdagen och köpte fyra mjukpärmsböcker i förbifarten (Peter Hooks Unknown pleasures om Joy Division inifrån, Young Soul Rebels som är Stuart Cosgroves personliga skildring av Northern Soul, Brian Southalls skildring Sex Pistols - 90 days at EMi och slutligen Tony Wilsons härliga självbiografiska och delvis fiktiva bok om Manchester-scenen, 24 Hour Party People, filmen med samma namn är förövrigt briljant, en måste-se rulle).
Försäljaren kände inte till någon Trojan 50 box, måste kolla i systemet.
Vi har fått in två idag, sade han, faktiskt just den dagen, men de låg ännu i lagret.
Kom tillbaka imorgon, då finns de i affären, lovade han.
För knappt hundra pund, något kilo reggae.
4 LP, 6 CD, två vinylsinglar (7"), en fin coffeetable-bok om Trojans konvolutkonst, plansch, singeladapter i trä, en fin badge att sy på, och en otroligt cool och snygg slipmat ingår.
Har hittills hört igenom knappt hälften.
Och, yes, det här är en värdig box. Det vet jag redan. Tämligen prisvärd också.
Många spår är för första gången tillgängliga i digital form, på cd. Några har aldrig getts ut tidigare.
Bra helheter på lp-skivorna, också hits-albumen, förstås, fast konvoluten är faktiskt rätt corny.
Det är väl största minuset.
Annars, mycket musik för pengarna, fast jag gärna hade läst lite mera om låtarna och artisterna.
Det här är ett jubileumspaket som jag njuter av länge.
Och förresten, det är inte den enda 50-årsboxen jag har från Trojan.
När Jamaika firade 50 år från självständigheten 1962, firade Trojan med 5 CD-boxen Freedom Sounds - A Celebration of Jamaican Music. Också en fin box, med mycket och bra musik.
Jag var faktiskt lite rädd för att Trojan 50 skulle kännas som för mycket återanvändning för att vara värd ett inköp.
Och visst, en del klassiker finns med, bekanta spår som redan finns på många andra samlingar. Men tillräckligt mycket är unikt, udda, ovanligt, och i nytt format, för att Trojan 50 ska kännas fräsch. Extraprylarna är förstås en lyckad bonus.
Jag säger bara:
Slipmat.
Trojan.
Orange och svart.
Såå himla nice. Så fett.
Bra avslut på första 50.
Bra avstamp för nästa 50.

Söndagschill - 51st Anniversary

Första söndagen i september.

Officiellt höst.

En bra dag att börja med Love records single LRS 1079,

Höstvisa med Bo Andersson.

Lite stilla janssonskt vemod hör hösten till, även en vacker höstdag som idag.

B-sidans titel "Vi går runt, vi går runt..." beskriver vad många känner när sommarhettan bytts ut mot vardagslunken, eller kanske snarare, 

i vår tid, 

vardagssprinten.
För den som vill söndagschilla med lite spännande syntframkallade ljudlandskap är Rasmus Hedlunds Främjande av ljud inget dåligt val. Intressant är bara förnamnet.
Och på tal om både höstligt vemod och syntar, jag har inte tidigare tänkt på hur september-oktoberaktig Pet Shop Boys ljudbild faktiskt är på lp:n Actually. En höstplatta, som helhet.
Asiasta toiseen,

från en sak till en annan,
"Laulu sananvapaudelle", en sång till yttrandefriheten,
hittade jag på Turun Sanomats 75-års jubileums-singel, 1905-1980.
Där rymdes många goda år för traditionella printmedia och dagstidningar.

En ständigt aktuell hyllning, dessutom, här framförd av kören Laulun Ystävät.

Hade kanske önskat lite mera tyngd och drive med den titeln.

Men då får man gå till ett annat nytt tillskott i samlingen, Purple Haze med Jimi Hendrix,
singelversionen för den norska marknaden 1967.

Och så lämpligt, både då och nu, att fina b-sidan heter 51st Anniversary.
Utgiven 1967 för att nu spelas 51 år senare, 2018.
On it's 51st Anniversary.
Så himla rätt, så himla coolt.
En singel med attityd, 1967 och 2018.
Årets singelköp, no less.
Tänk.
Det är 51 år sedan 51st Anniversary gavs ut.
Det är i år den singeln ska införskaffas till samlingen.
Det är i år som den singel b-sidan ska spelas, firas, beundras.
51 år sedan Purple Haze.
Tänk det.
51st Anniversary.
2018.
Så himla glad att jag skaffade hem den just i år, i går.
1967 var det ännu inte aktuellt, nej.

Vad vi har är här och nu,
även när då sjöng om nu,
så har faktiskt då just i år blivit nu.

Och "Här å nu!", förresten, det är också titeln på svenska punkbandet Attentats andra lp.

Införskaffad igår.

Utgiven 1983, men det låter mera 1976.

Utgiven på gamla proggetiketten Nacksving, dessutom.

The irony...
Första låten på a-sidan heter förresten Lasse Liten.

Kanske inte så punk. 

Eller så är det just det som är så punk.

Yes, the irony...

Tänk Kurt Sune Med Berits.

Töntigt dansband?

Inte KSMB, inte.
Bara blytung ironi.
Och det svänger och dunkar bra.

Söndag.

Officiellt höst.

Sol.

Bara Njut!

Fågelmannen och Vastalääke

Två utmärkta österbottniska nyheter 2018.

1. Fågelmannen: Passagen EP (10"). En riktig Jeppishöjdare.
Fågelmannen är Mecki Anderssons soloprojekt, men här har flera andra kända nordösterbottniska förmågor roller som producenter eller medmusiker, till exempel Sassa Nygård och Peter Emaus.
Men det är Mecki A som skrivit alla texter och musik. Det blir en hel del vemod och melankoli.
Det är syntinspirerad pop av hög kvalitet.
Fem bra spår, och en särdeles imponerande a-sida.
Kommer med stark rekommendation.
Och det är dessutom bara kul med ett halvudda format, 10", tio tum.

2. Udda format bjuder också Vastalääke på, finlandssvensken som rappar på finska plus några svenska ord, och gör det bra.
Jag gillar också Vastalääkes coola inställning till hållbarhet.
Albumet Nimetön finns fysiskt utgivet på cd och, ännu coolare, på MC (c-kasett alltså, klassiskt kasettband).
Och kasettbandet är ett gammalt band han målat över och skrivit på med silverpenna.
DIY-principen - och inte så lite punk - att återanvända gamla kasettband så här.
Dessutom extra plus för att kasetten innehåller albumet på både a- och b-sidan.
Inget onödigt, bandslitande spolande här. Bara att byta sida och fortsätta lyssna.
Genomtänkt.
Det är ju bara för häftigt.
MC-banden finns endast utgivna i 40 ex.
Cd:na är tydligen ännu färre, bara 25.
Blir samlarprylar gissar jag, både MC och CD. Jag har själv Vaastalääkes Nimetön både på CD och band.
Fågelmannen och Vastalääke visar att det finns mera hopp och nytänk än superba ATYD på den österbottniska musikscenen.
Hiphop och melankolisk syntig pop.
What's there not to like?
Riktigt bra med riktigt bra lokalmusik för lördagskvällen - and beyond.