söndag 2 september 2018

Söndagschill - 51st Anniversary

















Första söndagen i september.
Officiellt höst.
En bra dag att börja med Love records single LRS 1079,
Höstvisa med Bo Andersson.
Lite stilla janssonskt vemod hör hösten till, även en vacker höstdag som idag.
B-sidans titel "Vi går runt, vi går runt..." beskriver vad många känner när sommarhettan bytts ut mot vardagslunken, eller kanske snarare, 
i vår tid, 
vardagssprinten.
För den som vill söndagschilla med lite spännande syntframkallade ljudlandskap är Rasmus Hedlunds Främjande av ljud inget dåligt val. Intressant är bara förnamnet.
Och på tal om både höstligt vemod och syntar, jag har inte tidigare tänkt på hur september-oktoberaktig Pet Shop Boys ljudbild faktiskt är på lp:n Actually. En höstplatta, som helhet.
Asiasta toiseen,
från en sak till en annan,
"Laulu sananvapaudelle", en sång till yttrandefriheten,
hittade jag på Turun Sanomats 75-års jubileums-singel, 1905-1980.
Där rymdes många goda år för traditionella printmedia och dagstidningar.
En ständigt aktuell hyllning, dessutom, här framförd av kören Laulun Ystävät.
Hade kanske önskat lite mera tyngd och drive med den titeln.
Men då får man gå till ett annat nytt tillskott i samlingen, Purple Haze med Jimi Hendrix,
singelversionen för den norska marknaden 1967.
Och så lämpligt, både då och nu, att fina b-sidan heter 51st Anniversary.
Utgiven 1967 för att nu spelas 51 år senare, 2018.
On it's 51st Anniversary.
Så himla rätt, så himla coolt.
En singel med attityd, 1967 och 2018.
Årets singelköp, no less.
Tänk.
Det är 51 år sedan 51st Anniversary gavs ut.
Det är i år den singeln ska införskaffas till samlingen.
Det är i år som den singel b-sidan ska spelas, firas, beundras.
51 år sedan Purple Haze.
Tänk det.
51st Anniversary.
2018.
Så himla glad att jag skaffade hem den just i år, i går.
1967 var det ännu inte aktuellt, nej.
Vad vi har är här och nu,
även när då sjöng om nu,
så har faktiskt då just i år blivit nu.


Och "Här å nu!", förresten, det är också titeln på svenska punkbandet Attentats andra lp.
Införskaffad igår.
Utgiven 1983, men det låter mera 1976.
Utgiven på gamla proggetiketten Nacksving, dessutom.
The irony...
Första låten på a-sidan heter förresten Lasse Liten.
Kanske inte så punk. 
Eller så är det just det som är så punk.
Yes, the irony...
Tänk Kurt Sune Med Berits.
Töntigt dansband?
Inte KSMB, inte.
Bara blytung ironi.
Och det svänger och dunkar bra.
Söndag.
Officiellt höst.
Sol.
Bara Njut!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar