Det var nära i går kväll då jag såg, faktiskt för första gången, Aleksi Mäkeläs film 95 - Elokuva kiekosta ja kansakunnasta (en film om hockey (egentligen pucken) och nationen).
Ok, alla fattar förstås att det handlar om det största ögonblicket i finländsk idrottshistoria.
Det första VM-guldet i nationalsporten, ja, det första någonsin i en lagsport.
Så illa var det före 1995.
Och det bara måste såklart bli en spelfilm om undret.
Inte lika stor överraskning eller under som The Miracle on Ice, förstås. I OS 1980 slog ett lag amerikanska amatörer och collegelirare det oslagbara, suuri ja mahtava, USSR, Sovjetunionens röda maskin, ett superlag.
Ingen ishockeyvän som minns turneringen glömmer nånsin Mike Eruziones segermål.
Han lade av med hockeyn efter det.
För hur toppar man det ögonblicket?
Det blev ju en hyfsat bra spelfilm också, Miracle on Ice, vilket sportrullar sällan blir. Annars är det väl bara Slapshot med Paul Newman i huvudrollen och de legendariska Hansen-bröderna som lyckats, och en betydligt mindre känd, men lika bra, film om Montreals gigant Maurice Richard, The Rocket.
Och så 95, förstås.
Spelplanen var dukad år 1995.
Ett krisdrabbat Finland, på knä och i behov av någonting positivt efter de nattsvarta lama-åren, tidernas ekonomiska depression i Finland. Ett år efter snöpliga finalförlusten mot Kanada på straffar 1994 och förstås med tidigare katastrofala slutminuter i färskt minne, 1986 och 1991, då Anders "Masken" Carlsson och Mats Sundin vände segrar till svidande förluster.
Jag såg Maskens två mål på tv, men Suddens två mål på plats i Helsingfors ishall. En och en halv mardrömslik minut live.
Men 1995 var Finland på G hela vägen, från start till stopp.
Jag såg två matcher i Globen, Finland-Österrike 8-0 och den legendariska vändningen i Finland-USA 5-4.
Finalen gick mot Sverige.
4-1.
Den glider in. Den glider in.
Den glider in i mååååål igen!
Och Finland fick totalt och hejdlöst glädjefnatt.
Knatte-Fnatte-Tjatte-kedjan, Hupu-Tupu-Lupu.
Med Saku Koivu i spetsen och Ville Peltonen som tremålsskytt i finalen, och Jere Lehtinen.
Tre nationalhjältar.
Kapten Timo Jutila satte fyran mot Sverige, ja, vilken dag.
Även om Jonas Bergqvist fick oss att rysa, en stund, med sitt märkliga reduceringsmål.
Ska Sverige göra det igen?
En ny Masken-Sudden-inspirerad katastrof?
Nej, det var äntligen Finlands tur.
Måål för finländsk självkänsla rubricerades min helsidesartikel i Hbl.
Från och med 1995 kan Finland vinna ett VM.
Vi kan tro på det.
Det blev möjligt.
Och Finland har gjort det igen.
Den största folkfesten i Finlands idrottshistoria inföll dagen efter finalen.
10 000 fans väntade redan på flygfältet,
kanske ett par hundra tusen stod packade längs paradvägen in mot Salutorget.
Jag stod vid Forum, där bilarna knappt rymdes mellan människomassorna på Mannerheimvägen. High-five med många i guldlaget, och Janne Ojanen signade min handflagga.
Och sedan stunden jag aldrig glömmer, på salutorget.
Med 100 000 finländare som unisont sjunger Den glider in och Sankarit, för och med lejonen på scenen.
Män, kvinnor, barn, sjöng, skrek, hejade och grät, av lycka.
Inget bråk, inget stök, bara värme, gemenskap och sammanhållning.
Den största, mest magiska, stunden i finländskt idrottsliv.
Och jag var där.
Filmen 95 för tankarna tillbaka, till ett ögoblick som aldrig kan återupplevas,
Lama-Finland, och det första hockeyguldet.
Ett på positiva nyheter svältfött folks uppdämda glädjeexplosion.
Man måste nog ha varit med, där och då, för att verkligen fatta omfattningen.
Men filmen är ok, den ger en bra vink, även om den som alla sport-spelfilmer också har några klyschiga stunder.
Kul också att spelare och andra från verklighetens 1995 har små cameoroller.
Mest gripande är ändå dokumentärbilderna när sluttexterna börjar rulla.
Fällde nästan en tår av rörelse, starka minnen.
Också att filmen startar med klipp från finländska hockeykatastrofer före 1995 sätter stämningen och utgångsläget rätt.
Aleksi Mäkeläs 95 är bättre än jag hade vågat tro.
Nästan så jag ångrar att jag missade den på bio, ja, jag är faktiskt lite förvånad att jag inte såg den på bio då, 2017.
Kanske jag helt enkelt inte ville ta risken att få se en kalkonrulle om ett så stort idrottshistoriskt viktigt ögonblick?
Minns inte.
Men 95 är i alla fall ingen kalkonrulle.
Jag kommer säkert att se den igen.
Och på tal om ishockey...
Det är ligapremiär i morgon, fredag.
Sport-Pelicans på Kopparön. Bland annat.
Både Urheilulehti och Jääkiekkolehti tippar att Sport blir sist i årets ligatabell.
Plats 15 av 15.
Så,
the only way is up!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar