Men at Work på Grosse Freiheit 36.
Igår, måndag.
Legendarisk rockklubb.
Legendariskt Aussieband.
Med förband, en duo från Moldavien-St Petersburg.
Och när de började ställa scenen i ordning för Mennen var första pauslåten Romeo and Juliet.
Jepp, Dire Straits.
En homage till Mark Knopfler, som igår spelade på Barclaycard Arena.
Lite större arena, samma stad.
Snygg passning.
Men at Work, då?
Inledde lite försiktigt, med Touching the Untouchables, men gasade på. Fick publiken med och gjorde särskilt de reggeagungande poplåtarna bra, som It's a mistake och Blue for you.
Inte slutsålt, men en taggad publik som också lyfte bandet.
Enda originalmedlemmen är rösten från åttiotalet, Colin Hay, en bra gitarrist dessutom.
Men den unga kubanska duon på sologitarr och bas, trummisen och synt/flöjtisten imponerar.
Met at Work levererar.
Stundtals hyfsat, stundtals utmärkt.
Till minnet av barndomsvännen Greg Ham, "vi skulle åldras tillsammans men det blev inte så". bjöd Hay på finstämda The Longest Night.
Fina versioner av klassikerna Who can it be now, Everything I Need och I can see it in your eyes.
Och Colin Hays egna Come Tumblin' Down.
Kvällens absoluta allsångsfavorit.
Publiken lyfte låten till skyarna.
Och högre ändå.
Grymt drag.
Och som sista (ordinarie) spår fick vi Down under, förstås.
Monsterhiten.
Den odödliga.
I en riktigt, riktigt, svettigt, bra final.
Det blev bara ett extranummer efter det.
Be Good Johnny.
Men det behövdes inte fler.
Vi hade hört allt vi kom för.
Och lite till.
Det är fullt godkänt.
Och bättre än väntat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar