Finsk rockklassiker: Ganes

Hurriganes är det mest legendariska rockbandet i Finland.
Jag hann aldrig se dem live.
Men jag har alla albumen.
Det senaste tillskottet i samlingen är Hurrygames.
Bandets sista album, sålt i liten upplaga och därför, med samlandets logik, i dag svåråtkomligt och dyrt.
Cd-versionen har jag länge haft, men orginalversionen på vinyl ropade jag in på huutonet strax före midsommar.
60 euro i gott skick, det känns rimligt.
Så, nu har jag dem alla, albumen.
Rock And Roll All Night Long.
En sida studio, en sida live. Rått och opolerat, men med kvaliteter, särskilt Albert Järvinens gitarrspel. En tajt trio på en debut som ger mycket mersmak.
Roadrunner.
Det första riktiga finska rockalbumet. Klassiker från start till finish. Stilbildande och medryckande. En av den finska rockens verkliga bautastenar. Med den fulländade finska rockklassikern Get On.
Crazy Days.
Ett favoritalbum med helt annorlunda stämningsmässiga vibes än på föregångaren. Med Ile Kallio på gitarr och mera tyngd och kraft i gitarrspelet än Abes tekniska finlir.
Hot Wheels.
Ile Kallio triumferar med tungt bluesigt boogiebeat på en platta som ändå inte tillhör bandets starkaste.
Tsugu Way/Use No Hooks.
Utgiven som Tsugu Way i Finland, men Use No Hooks i Sverige. Samma låtlista men helt olika konvolut, av någon anledning.
16 Golden Greats (25 på cd-versionen)
Utmärkt samling med i huvudsak tidiga singelspår. Några av Ganes bästa spår ingår i en brokig men charmig samling.
Hanger/Stranded In The Jungle
Det andra Hurriganes-albumet med annan titel och helt annat konvolut i Finland och Sverige. Kanske också det mest undervärderade Ganes-albumet. Soundet är överlag lite burkigt och lo-fi, och låtmaterialet lite ojämnt. Men i sina bästa stunder är det här Hurriganes på topp, t.ex. Can’t Come Home, Honey I’m Leaving och Deadline.