Notre Dame brinner sedan flera timmar i Paris.
En fruktansvärd tragedi.
Världens mest kända katedral, en av världens mest kända byggnader, en otrolig historisk plats och religiös helgedom.
Ingen vet egentligen hur, men branden har varit omfattande.
Den berömda spiran har kollapsat och fallit ner.
Religiösa artefakter och reliker, konstverk, en miljö som andats mänsklighet och en mötesplats för hög och låg under hundratals år har svårt brandskadats.
Jag har varit inne i den, majestätisk som den var,
nu vet vi inte vad som längre finns kvar,
inte mycket, tyvärr.
Det spekuleras om törnekronan som funnits där, reliken, som påståtts ha burits av Jesus, och som nu befaras ha brunnit, som så mycket annat av värde.
Mängder av människor sörjer, världen över, för Notre Dame var ett världsarv.
Det mest besökta monumentet i Europa, med 13 miljoner besökare årligen, är det många som personligen har en relation till. Jag också.
Jag har klättrat uppför trapporna till tornen och stått på krönet och tittat ut.
I en byggnad med den betydelsen och historien, som ska påminna om människans litenhet, och samtidigt om mänsklighetens storhet, en högre makts storhet, är egentligen obeskrivlig.
Monument som är större än oss, som varar långt längre än oss, knyter oss till forna generationer, vi rör oss i samma rum.
Nu är Notre Dame partiellt borta.
Det är djupt tragiskt. För mänskligheten.
Men det är framför allt för parisarna och för katoliker.
Igår var katedralen full, på palmsöndagen.
Det är symboliskt ännu värre att branden sker under den heliga veckan, den största högtiden i kristendomen och för katolska kyrkan. Var ska de nu fira påsk, de som tänkt komma till Notre Dame?
Jag hoppas verkligen det inte är en anlagd brand, men misstanken finns ju när tidpunkten är just denna, påskveckan. En utredning har utlovats.
Positivt nog står de två monumentala tornen kvar, och det lär vara säkert att de klarar sig. Puh. Frankrikes president utlovar ikväll att Notre Dame kommer att återuppföras i sin helhet. Det utlovar president Macron.
Och det betvivlar jag inte.
En så stark symbol för Paris och Frankrike.
Bara Eiffeltornet är större.
Och jag kan fortfarande inte riktigt förstå att Notre Dame faktiskt brinner.
En ofattbar förlust. Mängder av 800 år gamla kultur- och religiösa värden borta. För alltid.
tisdag 16 april 2019
Finskt vm-silver - men vilken domartavla
De finska damlejonen i ishockey gjorde historia igår, söndag.
Silver i hockey-VM.
Men vi är alla besvikna ändå.
Damlejonen blev bestulna på guldet.
Så enkelt är det.
Ett solklart segermål gjordes och damlejonen firade guldet.
Men sen visade det sig att domaren började diskutera med videodomarna, som oförklarligt nog dömde att målet underkänns. Samtidigt som USA gavs en utvisning.
?
Alltså, målet underkändes för att en finländska gjort målet regelvidrigt.
Men hon blev inte utvisad.
Det blev en amerikansk utvisning istället.
Och ingen som helst förklaring på den "logiken".
Rena farsen.
Rena rånet.
Också några av de största amerikanska kvinnliga hockeyprofilerna twittrade att det var mål, och att domararbetet var oförklarligt, ja, man kan säga "beyond parody".
Internationella hockeyförbundets ordförande Rene Faisal försvarade domarskandalen i tämligen arrogant ton. Så kan det gå i ishockey, enligt honom.
Hur länge har förresten samma Faisal lett hockeyförbundet?
Börjar onekligen vara hög tid för ett byte även där.
De amerikanska guldmedaljörerna buades av banan i arenan i Helsingfors.
Man kunde ha buat ut Faisal också på samma gång.
För att inte tala om domarna.
Vilken j-a skandal.
Men det tar inte bort glansen från damlejonens otroliga bedrift. Först slår de ut Kanada med 4-2 i semifinalen, Kanada som aldrig missat en VM-final.
Sedan bjöd de upp till verklig kamp mot USA i finalen, och borde ha vunnit med ett regelrätt spelmål utan "domarinsats", och visade styrka att ändå mentalt och fysiskt orka slutföra matchen fram till straffläggning.
Och då är det ju rena tombolan vem som vinner.
Stark damlejon! Vi är stolta över er fantastiska insats.
Svagt finaldomare! Bara Rene Faisal är väl stolt över er insats. Skäms.
Silver i hockey-VM.
Men vi är alla besvikna ändå.
Damlejonen blev bestulna på guldet.
Så enkelt är det.
Ett solklart segermål gjordes och damlejonen firade guldet.
Men sen visade det sig att domaren började diskutera med videodomarna, som oförklarligt nog dömde att målet underkänns. Samtidigt som USA gavs en utvisning.
?
Alltså, målet underkändes för att en finländska gjort målet regelvidrigt.
Men hon blev inte utvisad.
Det blev en amerikansk utvisning istället.
Och ingen som helst förklaring på den "logiken".
Rena farsen.
Rena rånet.
Också några av de största amerikanska kvinnliga hockeyprofilerna twittrade att det var mål, och att domararbetet var oförklarligt, ja, man kan säga "beyond parody".
Internationella hockeyförbundets ordförande Rene Faisal försvarade domarskandalen i tämligen arrogant ton. Så kan det gå i ishockey, enligt honom.
Hur länge har förresten samma Faisal lett hockeyförbundet?
Börjar onekligen vara hög tid för ett byte även där.
De amerikanska guldmedaljörerna buades av banan i arenan i Helsingfors.
Man kunde ha buat ut Faisal också på samma gång.
För att inte tala om domarna.
Vilken j-a skandal.
Men det tar inte bort glansen från damlejonens otroliga bedrift. Först slår de ut Kanada med 4-2 i semifinalen, Kanada som aldrig missat en VM-final.
Sedan bjöd de upp till verklig kamp mot USA i finalen, och borde ha vunnit med ett regelrätt spelmål utan "domarinsats", och visade styrka att ändå mentalt och fysiskt orka slutföra matchen fram till straffläggning.
Och då är det ju rena tombolan vem som vinner.
Stark damlejon! Vi är stolta över er fantastiska insats.
Svagt finaldomare! Bara Rene Faisal är väl stolt över er insats. Skäms.
måndag 15 april 2019
Finsk valthriller
Snacka om valthriller!
Socialdemokraternas stora försprång krympte samman till under en procent under söndagskvällen och stannade på 17,7 procent. 40 mandat, mot sannfinländarnas 39 och samlingspartiets 38. Inte mycket att bygga regeringsmajoriteten på.
Men ändå Finlands största parti, vilket ger Antti Rinne mandat att bli regeringssonderare.
Med tanke på att valet kom efter den mest impopulära regeringen sannolikt någonsin i Finland, skandalen inom åldringsvården samt Sipiläs billiga taktik att avgå före valet och turerna kring vård- och landskapsreformen borde egentligen SDP ha fått valsegern serverad på bricka.
Antti Rinne är en sympatisk man, men inte den karismatiske ledare partiet behövde för att säkra sin valseger. Utgångsläget kan ju knappast bli bättre. Svårt att förstå att sdp inte ens nådde 20 procent.
Rinne var inte ens röstmagnet i det egna partiet, så det blir intressant att se när hans ställning även inom socialdemokratin utmanas.
De stora valsegrarna var framför allt de gröna, som gick fram med fem mandat till 20. De tillhör nu nästan de stora partierna, som ju inte längre är tre, utan fyra, eftersom sannfinländarna blev näst störst och Jussi Halla-aho röstmagnet i hela landet. Men tack och lov inte regeringsbildare.
Stora vinnare var även vänsterförbundet, som gick fram med fem mandat till 16. Li Andersson blev dessutom röstdrottning i Finland, endast slagen av Halla-aho när det gäller personliga röster.
Det här var ju framför allt ett protestval mot Juha Sipilä och den så kallade företagsledarcentern, och partiet kraschlandade med katastrofala minus 18 mandat, och gick från största parti till fjärde största.
Och det var Sipilä, inte Orpo, som fick ta smällen. Regeringspartnern samlingspartiet gick till och med lite framåt, otroligt nog. Den nyliberala, klyftökande linje som regeringen Sipilä företrätt passar samlingspartiets väljare. Men Petteri Orpo blev inte röstmagnet inom partiet och kan komma att utmanas. Centerns väljare, däremot, hade mycket att förlora på regeringspolitiken och röstade också med fötterna. Sipiläs eget röstetal halverades, i grova drag.
Folkets röst har talat.
Det är dags för centern att byta linje tillbaka till ett mera traditionellt mittenparti och välja ny ordförande.
Och sen har vi de blå.
Blå framtid blir snart blå dåtid spekulerade jag tidigare.
Ja, aldrig har man väl upplevt ett parti gå från fem ministertaburetter till att inte få en enda stol i riksdagen. Noll mandat.
De blå pulveriserades alltså, och försvinner i praktiken, med en enda procents understöd.
Och mycket mera har de inte haft under regeringsperioden, det har varit en skandal att Sipilä tog med dem och gav dem fem ministertaburetter.
Folket har talat, noll mandat. Och de förtjänade inte fler.
Svenska folkpartiet gjorde i sin tur ett stabilt val, höll nio mandat, men var framför allt oerhört framgångsrika i Vasa valkrets. Anna-Maja Henriksson fick över 14 000 personliga röster och Joakim Strand över 10 000, de nyinvald Mikko Ollikainen och Anders Norrback också över 5 000. Ett regionalt kanonval, alltså, som ju också bör synas i partiet. Sfp fick ett mandat till i Vasa, och förlorade ett i Nyland.
Regeringsbildningen startar härefter och finländska partier brukar kunna gå över de flesta gränser. Stalltipset är väl SDP-samlingspartiet-gröna-vänsterförbundet-sfp. SDP lär inte vilja ha med Sannfinländarna i regeringen. Och där tänker Rinne rätt.
Det kan också bli centern istället för samlingspartiet, om de tar steget tillbaka mot mitten-center från Sipiläs mörkblåa företagsledarcenter. Det är sannolikt också bara en tidsfråga tills Sipilä antingen avgår eller tvingas gå, för väljarnas dom var kristallklar:
Det finns egentligen bara en riktigt tydlig förlorare 2019 och det är Sipiläs center .
Och så de blå, förstås, som ju väldigt få ändå ens räknade med.
Efter söndagens väl är nu bollen hos Antti Rinne och SDP.
Socialdemokraternas stora försprång krympte samman till under en procent under söndagskvällen och stannade på 17,7 procent. 40 mandat, mot sannfinländarnas 39 och samlingspartiets 38. Inte mycket att bygga regeringsmajoriteten på.
Men ändå Finlands största parti, vilket ger Antti Rinne mandat att bli regeringssonderare.
Med tanke på att valet kom efter den mest impopulära regeringen sannolikt någonsin i Finland, skandalen inom åldringsvården samt Sipiläs billiga taktik att avgå före valet och turerna kring vård- och landskapsreformen borde egentligen SDP ha fått valsegern serverad på bricka.
Antti Rinne är en sympatisk man, men inte den karismatiske ledare partiet behövde för att säkra sin valseger. Utgångsläget kan ju knappast bli bättre. Svårt att förstå att sdp inte ens nådde 20 procent.
Rinne var inte ens röstmagnet i det egna partiet, så det blir intressant att se när hans ställning även inom socialdemokratin utmanas.
De stora valsegrarna var framför allt de gröna, som gick fram med fem mandat till 20. De tillhör nu nästan de stora partierna, som ju inte längre är tre, utan fyra, eftersom sannfinländarna blev näst störst och Jussi Halla-aho röstmagnet i hela landet. Men tack och lov inte regeringsbildare.
Stora vinnare var även vänsterförbundet, som gick fram med fem mandat till 16. Li Andersson blev dessutom röstdrottning i Finland, endast slagen av Halla-aho när det gäller personliga röster.
Det här var ju framför allt ett protestval mot Juha Sipilä och den så kallade företagsledarcentern, och partiet kraschlandade med katastrofala minus 18 mandat, och gick från största parti till fjärde största.
Och det var Sipilä, inte Orpo, som fick ta smällen. Regeringspartnern samlingspartiet gick till och med lite framåt, otroligt nog. Den nyliberala, klyftökande linje som regeringen Sipilä företrätt passar samlingspartiets väljare. Men Petteri Orpo blev inte röstmagnet inom partiet och kan komma att utmanas. Centerns väljare, däremot, hade mycket att förlora på regeringspolitiken och röstade också med fötterna. Sipiläs eget röstetal halverades, i grova drag.
Folkets röst har talat.
Det är dags för centern att byta linje tillbaka till ett mera traditionellt mittenparti och välja ny ordförande.
Och sen har vi de blå.
Blå framtid blir snart blå dåtid spekulerade jag tidigare.
Ja, aldrig har man väl upplevt ett parti gå från fem ministertaburetter till att inte få en enda stol i riksdagen. Noll mandat.
De blå pulveriserades alltså, och försvinner i praktiken, med en enda procents understöd.
Och mycket mera har de inte haft under regeringsperioden, det har varit en skandal att Sipilä tog med dem och gav dem fem ministertaburetter.
Folket har talat, noll mandat. Och de förtjänade inte fler.
Svenska folkpartiet gjorde i sin tur ett stabilt val, höll nio mandat, men var framför allt oerhört framgångsrika i Vasa valkrets. Anna-Maja Henriksson fick över 14 000 personliga röster och Joakim Strand över 10 000, de nyinvald Mikko Ollikainen och Anders Norrback också över 5 000. Ett regionalt kanonval, alltså, som ju också bör synas i partiet. Sfp fick ett mandat till i Vasa, och förlorade ett i Nyland.
Regeringsbildningen startar härefter och finländska partier brukar kunna gå över de flesta gränser. Stalltipset är väl SDP-samlingspartiet-gröna-vänsterförbundet-sfp. SDP lär inte vilja ha med Sannfinländarna i regeringen. Och där tänker Rinne rätt.
Det kan också bli centern istället för samlingspartiet, om de tar steget tillbaka mot mitten-center från Sipiläs mörkblåa företagsledarcenter. Det är sannolikt också bara en tidsfråga tills Sipilä antingen avgår eller tvingas gå, för väljarnas dom var kristallklar:
Det finns egentligen bara en riktigt tydlig förlorare 2019 och det är Sipiläs center .
Och så de blå, förstås, som ju väldigt få ändå ens räknade med.
Efter söndagens väl är nu bollen hos Antti Rinne och SDP.
lördag 9 februari 2019
Legenden Matti
Den flygande finländaren, backhoppar-legenden Matti Nykänen gick bort den 3 februari.
Ikväll visades både en timmes pinfärsk dokumentärfilm om Matti och repris av spelfilmen Matti i finländsk tv.
Likaså programmet om Mattis dag från tv-serien med idrottens superstjärnor. Och kanske någonting till.
Kort sagt, den här lördagen blev Mattis minnesdag i finsk television. Vackert så.
Matti förenade uppgång och nedgång, framgång och förlust, positiva och negativa drag, topp och botten, i ett livsdrama som saknar motstycke.
Han blev aldrig bortglömd.
Han var Matti för hela finska folket.
Han förblir Matti för finska folket.
En hjälte, antihjälte, människa.
En av de riktigt stora finska sportprofilerna, på gott och ont.
Och efter idrottskarriären, en mera söndrig och sorglig historia, där musiken blev vägen till en ny publik.
När man ser Mattis dag i superhjältarna, och de andra dagarna, är det svårt att inte känna sympati.
Och att inte gripas av hans styrka att orka resa sig igen, ur svåra, bottenlöst mörka situationer.
Nu gör han det inte längre.
Vid 55 års ålder sade Matti Nykänens kropp stopp.
Men ingen kan någonsin ta ifrån Matti att han en gång var den som flög allra längst, i överlägsen stil, som världens främsta backhoppare.
En av Finlands främsta idrottsmän och största profiler någonsin. En legend under sin livstid.
Och en människa, med brister, tillkortakommanden, fel, som också utspelades i offentligheten, inför publik och media.
Jyväskylä blev aldrig Nykäskylä, vilket till och med föreslogs när Matti var på topp, men hoppbacken kunde gärna namnges efter Matti.
Finland kommer aldrig att glömma Matti Nykänen. Han förblir Matti, för hela finska folket.
Vila i frid.
Ikväll visades både en timmes pinfärsk dokumentärfilm om Matti och repris av spelfilmen Matti i finländsk tv.
Likaså programmet om Mattis dag från tv-serien med idrottens superstjärnor. Och kanske någonting till.
Kort sagt, den här lördagen blev Mattis minnesdag i finsk television. Vackert så.
Matti förenade uppgång och nedgång, framgång och förlust, positiva och negativa drag, topp och botten, i ett livsdrama som saknar motstycke.
Han blev aldrig bortglömd.
Han var Matti för hela finska folket.
Han förblir Matti för finska folket.
En hjälte, antihjälte, människa.
En av de riktigt stora finska sportprofilerna, på gott och ont.
Och efter idrottskarriären, en mera söndrig och sorglig historia, där musiken blev vägen till en ny publik.
När man ser Mattis dag i superhjältarna, och de andra dagarna, är det svårt att inte känna sympati.
Och att inte gripas av hans styrka att orka resa sig igen, ur svåra, bottenlöst mörka situationer.
Nu gör han det inte längre.
Vid 55 års ålder sade Matti Nykänens kropp stopp.
Men ingen kan någonsin ta ifrån Matti att han en gång var den som flög allra längst, i överlägsen stil, som världens främsta backhoppare.
En av Finlands främsta idrottsmän och största profiler någonsin. En legend under sin livstid.
Och en människa, med brister, tillkortakommanden, fel, som också utspelades i offentligheten, inför publik och media.
Jyväskylä blev aldrig Nykäskylä, vilket till och med föreslogs när Matti var på topp, men hoppbacken kunde gärna namnges efter Matti.
Finland kommer aldrig att glömma Matti Nykänen. Han förblir Matti, för hela finska folket.
Vila i frid.
torsdag 7 februari 2019
Stå upp för de äldre
Det är helt enkelt vidrigt.
Att det har fått gå så långt.
Skandalen inom äldreomsorgen är ett brott mot all etik och humanism.
Ett samhälles värde mäts i hur det tar hand om sina svaga, sina gamla, om dem som byggt det välfärdssamhälle som regeringen Sipilä, Orpo och det blåa enprocentspartiet gör sitt bästa att bryta sönder.
Utbildningen på alla nivåer knäar också efter fyra års Sipilä-politik.
"Kaiken maailman dosentit" uttryckte statsministern föraktfullt,
men i motsats till bildningsföraktet har han inte uttyckt något motsvarande gällande skattesmitare till karibiska östater eller nu senast om den hutlösa girighet och de motbjudande förhållanden och vanvård som skandalerna inom äldreomsorgen rullar upp.
Sipilä själv var förstås frånvarande från riksdagsdebatten idag, lägligt flunsig, så Petteri Orpo fick ta debattsmällen.
I och för sig korrekt, för samlingspartiets utspel den senaste veckan visar med all tydlighet att deras omtanke följer kapitalets, inte åldringarnas väl.
Lägligt till val, kunde man säga, visar samlingspartiet att en röst på dem blir en röst på en segregerande åldringsvård där vårdbolagens väl går före de mindre bemedlade åldringarnas väl. Orpo har försökt byta ut en arrogant och nonchalant inställning till miniminivåer i äldrevården mot en mera ödmjuk sådan idag, men någon miniminivå utlovades inte förrän efter valet.
Snacka om löst valfläsk.
Och minister Saarikko (c) kommenterar, enligt Yle, Valviras utredningar om dödsfall på grund av vanvård med att döden ändå alltid är närvarande i människors sista boning.
Hur tänker hon då?
Avser ansvariga ministern med det att man ska ha överseende med vanvård för att de (van)vårdade ändå kommer att dö (förr eller senare)?
I våra nordiska grannländer skulle en minister som kommenterar utredningar om dödsfall på grund av vanvård så osmakligt inte kunna sitta kvar.
Desto större orsak att vården ska fungera humant, etiskt och värdigt, när det rör sig om ett sista boende.
Den iskallt marknadsfundamentalistiska regeringen Sipilä har talat.
Själv var han förkyld, och hoppas väl som i förra valet bara få glida undan svåra frågor i valdebatterna. Hoppas att media behandlar honom mera kompetent och mindre partiskt välvilligt i detta års valdebatter.
Noterade ni att plötsligt, just i denna fråga om miniminivån för en anständig äldrevård, kan regeringen inte fatta ett beslut under valperioden?
Trots att det handlar om liv och död för de äldre (Yles undersökning visar att det kan röra sig om uppemot 15 dödsfall på grund av vanvård i äldreboenden). Nu talar Orpo om omsorgsfull beredning och om att man behöver höra alla experter osv, vilket ju har efterlysts i alla frågor (som gynnat privatisering och utförsäljning och nedskärningar för andra svaga grupper) där regeringen brådskande varit beredd att fatta beslut snabbt och på tämligen lösa boliner, utan att vilja ta hänsyn till vare sig kritik från expertis eller annan sakkunskap ("kaiken maailman dosentit" igen), eller ens grundlagar.
Kan bara tolka det som att regeringen Sipilä, och särskilt samlingspartiet, inte har vare sig avsikt eller vilja att skapa en generellt och betydligt förbättrad vård för alla äldre finländare. De försöker nu bara vinna tid och inte förlora röster.
Att höra samlingspartisternas förklaringar i riksdagen till varför de inte förbinder sig till en höjning av miniminivån i äldrevården, trots avslöjandena om grav vanvård av girighetsskäl, var upprörande.
De förbinder sig inte till någonting förrän efter valet.
Och sådana löften betyder ingenting.
Skäms.
Men det är också avslöjande.t
De värnar mer om de internationella vårdkoncernernas väl än om alla de finländska åldringarnas väl. Det hoppas jag att väljarna kommer ihåg.
Samlingspartiet motsatte sig miniminivån 0,7 redan under förra regeringen. Då bar de regeringsansvar.
En röst på dem är en röst mot en generell anständig finländsk åldringsvård för alla, kom ihåg det.
En röst på en center ledd av Juha Sipilä är också en röst mot en generell anständig finländsk åldringsvård. Och mot en framtidsinriktad utbildningspolitik.
Under Sipiläs regeringstid, med samlingspartistisk utbildningsminister och en blå kulturminister, har Finlands utbildningsresultat rasat, också globalt sett.
Finlands starkaste konkurrensfördel, den generellt höga utbildningsnivån, har regeringen Sipilä kört ner och försvagat.
Skandalen inom åldringsvården är nu en obehaglig försmak på de skandaler som väntar om samlingspartiet och centern tvingar igenom den genomstressade och hafsigt planerade vård- och landskapsreformen före valet. Det kan leda till ännu större katastrofer än den nu blottlagda katastrofkursen inom äldrevården.
Den här regeringen går sannolikt till historien som den mest forsknings- och utbildningsfientliga i Finlands historia. En rumphuggen regering, där ett parti har fem ministertaburetter men bara stöds av en procent av finländarna.
Misstroendevotumet på fredagen, stött av hela oppositionen, är välmotiverat. För att lyckas förutsätter det att några parlamentariker i regeringspartierna kan och vågar tänka fritt och självständigt, på vad som rätt är. Och det hoppet är ju inte så stort.
Det enda positiva med de avskyvärda vårdskandalerna är att de avslöjades före valet och före vård- och landskapsreformen har trumfats igenom.
Då regeringen väljer att inte prioritera miniminivån i äldrevården före valet, så ska förstås inte heller vård- och landskapsreformen kuppartat trumfas igenom de sista dagarna med regeringen Sipilä.
Det här är en fråga för en ny regering, när all nödvändig och behövlig expertis och kritik har beaktats.
Förhoppningsvis vågar parlamentarikerna visa det modet, och stoppa regeringen Sipiläs panikartade och framstressade sista reformförslag. Den omfattande vårdskandalens lärdomar måste först reflekteras över, beaktas, och skrivas in i lagtexten för en eventuell vård- och landskapsreform.
Annars riskerar fiaskot och vanvården i äldrevården att följas av en ännu större katastrof.
Regeringen Sipilä bär ansvar för fyra förlorade år inom äldrevården och samlingspartiet även för förra regeringsperiodens overksamhet.
Regeringen Sipilä bär ansvaret för urholkningen av Finlands främsta internationella varumärke, för nedskärningen av forskning och utbildning på alla nivåer. Och förstås för taxiavregleringens följder.
Det var rent ut sagt häpnadsväckande, upprörande och stundtals obehagligt att följa riksdagsdebatten om vårdskandalen. Men en sak stod ju klar:
varken Sipilä eller Orpo förtjänar att fortsätta leda Finland efter valet.
Och man kan nog utgå från att springpojkarna blå framtid mycket snart är en blå dåtid eller forntid.
Saknade av ingen.
Få val har varit lika viktiga ödesval för Finlands framtid som riksdagsvalet 2019.
Rösta!
Att det har fått gå så långt.
Skandalen inom äldreomsorgen är ett brott mot all etik och humanism.
Ett samhälles värde mäts i hur det tar hand om sina svaga, sina gamla, om dem som byggt det välfärdssamhälle som regeringen Sipilä, Orpo och det blåa enprocentspartiet gör sitt bästa att bryta sönder.
Utbildningen på alla nivåer knäar också efter fyra års Sipilä-politik.
"Kaiken maailman dosentit" uttryckte statsministern föraktfullt,
men i motsats till bildningsföraktet har han inte uttyckt något motsvarande gällande skattesmitare till karibiska östater eller nu senast om den hutlösa girighet och de motbjudande förhållanden och vanvård som skandalerna inom äldreomsorgen rullar upp.
Sipilä själv var förstås frånvarande från riksdagsdebatten idag, lägligt flunsig, så Petteri Orpo fick ta debattsmällen.
I och för sig korrekt, för samlingspartiets utspel den senaste veckan visar med all tydlighet att deras omtanke följer kapitalets, inte åldringarnas väl.
Lägligt till val, kunde man säga, visar samlingspartiet att en röst på dem blir en röst på en segregerande åldringsvård där vårdbolagens väl går före de mindre bemedlade åldringarnas väl. Orpo har försökt byta ut en arrogant och nonchalant inställning till miniminivåer i äldrevården mot en mera ödmjuk sådan idag, men någon miniminivå utlovades inte förrän efter valet.
Snacka om löst valfläsk.
Och minister Saarikko (c) kommenterar, enligt Yle, Valviras utredningar om dödsfall på grund av vanvård med att döden ändå alltid är närvarande i människors sista boning.
Hur tänker hon då?
Avser ansvariga ministern med det att man ska ha överseende med vanvård för att de (van)vårdade ändå kommer att dö (förr eller senare)?
I våra nordiska grannländer skulle en minister som kommenterar utredningar om dödsfall på grund av vanvård så osmakligt inte kunna sitta kvar.
Desto större orsak att vården ska fungera humant, etiskt och värdigt, när det rör sig om ett sista boende.
Den iskallt marknadsfundamentalistiska regeringen Sipilä har talat.
Själv var han förkyld, och hoppas väl som i förra valet bara få glida undan svåra frågor i valdebatterna. Hoppas att media behandlar honom mera kompetent och mindre partiskt välvilligt i detta års valdebatter.
Noterade ni att plötsligt, just i denna fråga om miniminivån för en anständig äldrevård, kan regeringen inte fatta ett beslut under valperioden?
Trots att det handlar om liv och död för de äldre (Yles undersökning visar att det kan röra sig om uppemot 15 dödsfall på grund av vanvård i äldreboenden). Nu talar Orpo om omsorgsfull beredning och om att man behöver höra alla experter osv, vilket ju har efterlysts i alla frågor (som gynnat privatisering och utförsäljning och nedskärningar för andra svaga grupper) där regeringen brådskande varit beredd att fatta beslut snabbt och på tämligen lösa boliner, utan att vilja ta hänsyn till vare sig kritik från expertis eller annan sakkunskap ("kaiken maailman dosentit" igen), eller ens grundlagar.
Kan bara tolka det som att regeringen Sipilä, och särskilt samlingspartiet, inte har vare sig avsikt eller vilja att skapa en generellt och betydligt förbättrad vård för alla äldre finländare. De försöker nu bara vinna tid och inte förlora röster.
Att höra samlingspartisternas förklaringar i riksdagen till varför de inte förbinder sig till en höjning av miniminivån i äldrevården, trots avslöjandena om grav vanvård av girighetsskäl, var upprörande.
De förbinder sig inte till någonting förrän efter valet.
Och sådana löften betyder ingenting.
Skäms.
Men det är också avslöjande.t
De värnar mer om de internationella vårdkoncernernas väl än om alla de finländska åldringarnas väl. Det hoppas jag att väljarna kommer ihåg.
Samlingspartiet motsatte sig miniminivån 0,7 redan under förra regeringen. Då bar de regeringsansvar.
En röst på dem är en röst mot en generell anständig finländsk åldringsvård för alla, kom ihåg det.
En röst på en center ledd av Juha Sipilä är också en röst mot en generell anständig finländsk åldringsvård. Och mot en framtidsinriktad utbildningspolitik.
Under Sipiläs regeringstid, med samlingspartistisk utbildningsminister och en blå kulturminister, har Finlands utbildningsresultat rasat, också globalt sett.
Finlands starkaste konkurrensfördel, den generellt höga utbildningsnivån, har regeringen Sipilä kört ner och försvagat.
Skandalen inom åldringsvården är nu en obehaglig försmak på de skandaler som väntar om samlingspartiet och centern tvingar igenom den genomstressade och hafsigt planerade vård- och landskapsreformen före valet. Det kan leda till ännu större katastrofer än den nu blottlagda katastrofkursen inom äldrevården.
Den här regeringen går sannolikt till historien som den mest forsknings- och utbildningsfientliga i Finlands historia. En rumphuggen regering, där ett parti har fem ministertaburetter men bara stöds av en procent av finländarna.
Misstroendevotumet på fredagen, stött av hela oppositionen, är välmotiverat. För att lyckas förutsätter det att några parlamentariker i regeringspartierna kan och vågar tänka fritt och självständigt, på vad som rätt är. Och det hoppet är ju inte så stort.
Det enda positiva med de avskyvärda vårdskandalerna är att de avslöjades före valet och före vård- och landskapsreformen har trumfats igenom.
Då regeringen väljer att inte prioritera miniminivån i äldrevården före valet, så ska förstås inte heller vård- och landskapsreformen kuppartat trumfas igenom de sista dagarna med regeringen Sipilä.
Det här är en fråga för en ny regering, när all nödvändig och behövlig expertis och kritik har beaktats.
Förhoppningsvis vågar parlamentarikerna visa det modet, och stoppa regeringen Sipiläs panikartade och framstressade sista reformförslag. Den omfattande vårdskandalens lärdomar måste först reflekteras över, beaktas, och skrivas in i lagtexten för en eventuell vård- och landskapsreform.
Annars riskerar fiaskot och vanvården i äldrevården att följas av en ännu större katastrof.
Regeringen Sipilä bär ansvar för fyra förlorade år inom äldrevården och samlingspartiet även för förra regeringsperiodens overksamhet.
Regeringen Sipilä bär ansvaret för urholkningen av Finlands främsta internationella varumärke, för nedskärningen av forskning och utbildning på alla nivåer. Och förstås för taxiavregleringens följder.
Det var rent ut sagt häpnadsväckande, upprörande och stundtals obehagligt att följa riksdagsdebatten om vårdskandalen. Men en sak stod ju klar:
varken Sipilä eller Orpo förtjänar att fortsätta leda Finland efter valet.
Och man kan nog utgå från att springpojkarna blå framtid mycket snart är en blå dåtid eller forntid.
Saknade av ingen.
Få val har varit lika viktiga ödesval för Finlands framtid som riksdagsvalet 2019.
Rösta!
onsdag 6 februari 2019
Samisk nationaldag
Den samiska nationaldagen infaller idag.
Den borde alla finländare respektera.
Och skämmas över att FN:s människorättskommission prickade finska staten förra veckan.
Regeringen Sipilä med sina fem blå ministrar, som stöds av en procent av befolkningen,
borde sitta och se filmen Sameblod som just nu går på YleTeema.
En gripande skildring av en skamlig period i Sveriges närhistoria.
Skallmätningar, öppen rasism och fullständigt avskyvärda värderingar.
Och jag tror knappast det var mycket bättre i Finland heller.
Och i år, 2019, prickas Finland av FN.
Av den här regeringen kan samerna knappast vänta någon förbättring.
Har Sipilä, Orpo och enprocentsgruppen blå (snart dåtid) sett Sameblod?
Det borde de.
Den borde alla finländare respektera.
Och skämmas över att FN:s människorättskommission prickade finska staten förra veckan.
Regeringen Sipilä med sina fem blå ministrar, som stöds av en procent av befolkningen,
borde sitta och se filmen Sameblod som just nu går på YleTeema.
En gripande skildring av en skamlig period i Sveriges närhistoria.
Skallmätningar, öppen rasism och fullständigt avskyvärda värderingar.
Och jag tror knappast det var mycket bättre i Finland heller.
Och i år, 2019, prickas Finland av FN.
Av den här regeringen kan samerna knappast vänta någon förbättring.
Har Sipilä, Orpo och enprocentsgruppen blå (snart dåtid) sett Sameblod?
Det borde de.
lördag 2 februari 2019
Skivmässan i Vasa (2019)
Dags för årliga skivmässan i Vasa igen.
Idag, lördag 10-15.
Ny plats (Novia) med fler försäljare än någonsin, och fler kunder.
Och det sämsta väder jag kan minnas på en skivmässa, vilket ju inte säger lite i februari så här långt norrut.
Fullt snöfall, bitande vind.
Men sånt stoppar som bekant inte diskofilerna.
Skivmässan är ett bra tillfälle att möta bekanta, både bland kunderna och försäljarna.
En social happening för alla som är skivnördar och musikfans.
För alla som fattar det finstilta i subkulturen som Nick Hornby odödliggjorde i High fidelity.
Kommer med stark läsrekommendation!
High fidelity handlar om kärleken till musiken och det perfekta blandbandets magi.
Med skivaffären som central spelplan både i boken och, senare, filmen.
Vi som älskar skivaffärer ropar nu.
NU!
Och på skivmässan idag blev det förstås endel inköpta vinyler.
Igen.
Lyssnar som bäst igenom fynden.
Som på årets lokala skivmässa blev följande blandade karameller:
En trippeldos Depeche Mode, först special edition maxi-ep:n (12") Shake The Disease (Edit The Shake) som också innehåller versioner av Master and Servant (Live), Flexible (Pre-deportation mix) och Something To Do (Metalmix), och sedan amerikanska samlingslp:n People Are People från 1985, som innehåller hits, b-sidor och udda albumspår. Udda, men kul samling. Tredje köpet är singeln It's called a heart med utmärkta b-sidan Fly on the windscreen, och en snygg plansch. Alla tre har saknats i samlingen.
En trippeldos KSMB. Sveriges bästa punkband (i konkurrens med Ebba Grön) gjorde den fantastisk lp :n Rika barn leka bäst, som jag länge haft i småknastrig form. Hittade ett fräschare ex idag, den sista skivan jag köpte på årets mässa, en glad final. Innan dess hade jag redan köpt på mig coola singlarna Tidens tempo och Förord till livet. Den förra med b-sidan Atomreggae, som ju känns kusligt aktuell igen då först USA och idag Ryssland sagt upp avtalet om medeldistansrobotar och i praktiken öppnat för kapprustning igen. Stollar!
Finns även sju KSMB-spår på samlingen Bakverk 80, som ju också köptes idag. Förutom KSMB ingår spår av Travolta Kids och Incest Brothers. Och på bakverket heter KSMB ännu Kurt Sune Med Berits.
Den andra samlingsskivan jag köpte i dag var proggsamlingen I Ditt Liv - Sånger från Musiknätet Waxholm, med en rad tunga namn, som Hoola Bandoola Band, Gläns över sjö och strand, Nationalteatern, Fickteatern, Kåklåtar, Blå Tåget, Contact m.fl. Med ett snyggt urbant konvolut.
Och på tal om urban.
UK 12":an av Joy Divisions Atmosphere/She's Lost Control är förstås ett fint fynd. Två av Manchester-legendernas bästa låtar.
Cool är också 7"-ep:n Låt husen leva, med sånger från ockupationen i kvarteret Mullvaden. Har läst om stockholmska Mullvaden tidigare, här är soundtracket till aktionen.
Boppers gjorde 40-årsturne i vinter och är still going strong, Deras tidiga samlings-lp Special selection från 1981 samlar endel udda spår och alternativa eller liveversioner. Kul.
Chemical Brothers ensidiga white label 12":a Don't Fight åtföljdes i sin tur av en lapp med texten: "DJ Hoi!!!!!! Soita tämä ja uus keikka...varma". Nipas (Keltainen Jäänsärkijä) kommentarer brukar man kunna lita på, så även denna gång. Tungt!
U.K. Subs (Recorded 1979-1981) samlar några av det Charlie Harper-ledda bandets bästa spår, på blå vinyl.
Vaavis Mihin jäi punk, på c-kassett, blev dagens enda kassett.
Sist, men definitivt inte minst, Kraftwerks japanska promo-single Pocket calculator/Dentaku, är giftigt gul och dessutom ska den vara fluorescent och lysa i mörkret. Supercoolt!
Jaha.
Huhuh.
Blev det så här många vinyler igen?
Alldeles... underbart.
Bra musik är balsam för själen.
Idag, lördag 10-15.
Ny plats (Novia) med fler försäljare än någonsin, och fler kunder.
Och det sämsta väder jag kan minnas på en skivmässa, vilket ju inte säger lite i februari så här långt norrut.
Fullt snöfall, bitande vind.
Men sånt stoppar som bekant inte diskofilerna.
Skivmässan är ett bra tillfälle att möta bekanta, både bland kunderna och försäljarna.
En social happening för alla som är skivnördar och musikfans.
För alla som fattar det finstilta i subkulturen som Nick Hornby odödliggjorde i High fidelity.
Kommer med stark läsrekommendation!
High fidelity handlar om kärleken till musiken och det perfekta blandbandets magi.
Med skivaffären som central spelplan både i boken och, senare, filmen.
Vi som älskar skivaffärer ropar nu.
NU!
Och på skivmässan idag blev det förstås endel inköpta vinyler.
Igen.
Lyssnar som bäst igenom fynden.
Som på årets lokala skivmässa blev följande blandade karameller:
En trippeldos Depeche Mode, först special edition maxi-ep:n (12") Shake The Disease (Edit The Shake) som också innehåller versioner av Master and Servant (Live), Flexible (Pre-deportation mix) och Something To Do (Metalmix), och sedan amerikanska samlingslp:n People Are People från 1985, som innehåller hits, b-sidor och udda albumspår. Udda, men kul samling. Tredje köpet är singeln It's called a heart med utmärkta b-sidan Fly on the windscreen, och en snygg plansch. Alla tre har saknats i samlingen.
En trippeldos KSMB. Sveriges bästa punkband (i konkurrens med Ebba Grön) gjorde den fantastisk lp :n Rika barn leka bäst, som jag länge haft i småknastrig form. Hittade ett fräschare ex idag, den sista skivan jag köpte på årets mässa, en glad final. Innan dess hade jag redan köpt på mig coola singlarna Tidens tempo och Förord till livet. Den förra med b-sidan Atomreggae, som ju känns kusligt aktuell igen då först USA och idag Ryssland sagt upp avtalet om medeldistansrobotar och i praktiken öppnat för kapprustning igen. Stollar!
Finns även sju KSMB-spår på samlingen Bakverk 80, som ju också köptes idag. Förutom KSMB ingår spår av Travolta Kids och Incest Brothers. Och på bakverket heter KSMB ännu Kurt Sune Med Berits.
Den andra samlingsskivan jag köpte i dag var proggsamlingen I Ditt Liv - Sånger från Musiknätet Waxholm, med en rad tunga namn, som Hoola Bandoola Band, Gläns över sjö och strand, Nationalteatern, Fickteatern, Kåklåtar, Blå Tåget, Contact m.fl. Med ett snyggt urbant konvolut.
Och på tal om urban.
UK 12":an av Joy Divisions Atmosphere/She's Lost Control är förstås ett fint fynd. Två av Manchester-legendernas bästa låtar.
Cool är också 7"-ep:n Låt husen leva, med sånger från ockupationen i kvarteret Mullvaden. Har läst om stockholmska Mullvaden tidigare, här är soundtracket till aktionen.
Boppers gjorde 40-årsturne i vinter och är still going strong, Deras tidiga samlings-lp Special selection från 1981 samlar endel udda spår och alternativa eller liveversioner. Kul.
Chemical Brothers ensidiga white label 12":a Don't Fight åtföljdes i sin tur av en lapp med texten: "DJ Hoi!!!!!! Soita tämä ja uus keikka...varma". Nipas (Keltainen Jäänsärkijä) kommentarer brukar man kunna lita på, så även denna gång. Tungt!
U.K. Subs (Recorded 1979-1981) samlar några av det Charlie Harper-ledda bandets bästa spår, på blå vinyl.
Vaavis Mihin jäi punk, på c-kassett, blev dagens enda kassett.
Sist, men definitivt inte minst, Kraftwerks japanska promo-single Pocket calculator/Dentaku, är giftigt gul och dessutom ska den vara fluorescent och lysa i mörkret. Supercoolt!
Jaha.
Huhuh.
Blev det så här många vinyler igen?
Alldeles... underbart.
Bra musik är balsam för själen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)