Tre stenhårda live-album

Tre stenhårda live-album, alla nyss utkomna, och väl värda att kolla in.

James Brown: Say It Live and Loud (2LP) är inspelad Live in Dallas 26 augusti 1968. Tidigare utgiven på cd, men aldrig på vinyl. De utmärkta versionerna av The Popcorn och That's Life är dessutom tidigare outgivna.
Spelningen är högintressant, inte minst för att megahiten Say It Loud - I'm Black and I'm Proud finns med, inklusive Browns ödmjuka introduktion av sig själv som en Soul Brother, bara tio dagar efter att denna historiskt viktiga singel släpptes. Brown bjuder in publiken till allsång i refrängen.
James Browns show rullar genomgående på, som på räls, och bandet gör bland annat en strålande version av instrumentala Suds. Den givna höjdpunkten i en James Brown-show 1968, Cold Sweat, börjar måhända lite tveksamt, men mal sedan skoningslöst på med blytunga funkrytmer. Ljudkvaliteten är dessutom genomgående utmärkt.
James Brown var i högform 1968, likaså hans fantastiska band.
Och det hörs minsann på Say It Live and Loud.
Ett givet komplement till klassikerna Live At the Apollo I och II.








DJ Shadow: Live in Manchester - The Mountain Has Fallen Tour (2 LP) beskrivs på konvolutet som "The Ultimate DJ Shadow Experience". Det är kanske litet överdrivet, men Live in Manchester, inspelad 5 oktober 2017,  ger onekligen en intressant ovch välkomponerad överblick av DJ Shadows 25-åriga karriär.
Med viss tyngdpunkt på senaste albumet The Mountain Will Fall, mixar DJ Shadow också in många favoriter genom åren, inte minst från Endtroducing och The Private Press, inte sällan i form av senare remixar. DJ Shadow inleder med en sympatisk intro, men första sidan känns ändå lite avvaktande. När det sedan lossnar på allvar, från Suicide Posse och Soul Days, är det här en DJ Shadow i högform. Suicide Posse är också dubbelns bästa spår, med bland annat två inmixade versioner av Midnight In A Perfect World (som bland annat innehåller ett Pekka Pohjola-sample, bara det).
Konsertens höjdpunkt är ändå Nobody Steam-mixen, som DJ Shadow introducerar med förstavelserna anti-krig, anti-hat, anti-racism- och anti-girighet. Kanske inte det enskilt bästa spåret på plattan, men säkert det viktigaste, tills Building Steam mixas in, i tre versioner, och låten bara lyfter och lyfter.
Live in Manchester kan mycket väl vara den ultimata DJ Shadow-upplevelsen. Ett  utmärkt album.





Tredje live-albumet är störst, åtminstone fysiskt sett.
Frank Zappa: Zappa in New York (3LP) gavs ut som trippel-album i 40-årsjubileumsutgåva (och dessutom som 5 cd-box, med ännu fler extraspår). Original-dubbeln spelades in 1976, men kom ut först 1978, mest på grund av bråk med skivbolaget om främst texten till låten Punky's Whips, som inte kom med på originaldubbeln. Här finns den med på bonus-lp:n, liksom flera andra utmärkta låtar från Zappas valv, inklusive pianoversioner av The Black Page #1 och #2 och den härligt jazz-rockiga Black Napkins.
Zappas texter var problematiska för moraliserande skivbolag, så man kan ju anta att de var tacksamma att I Promise Not To Come In Your Mouth är en (mycket välspelad) instrumental-låt (!).
Zappas band gav sju utsålda konserter i New York, från vilka Zappa sedan sammanställde dubbeln Zappa in New York. Genomgående stronga instrumentalpartier, krävande kompositioner och fina melodier, kombinerat med humoristiska och (ofta sexuellt) utmanande texter. Avslutande instrumentala helsidesspåret The Purple Lagoon (17:12) är en intensiv final urladdning (på originaldubbeln).
Det kan direkt erkännas att jag inte är någon större Zappa-kännare.
Men jag gillar det mesta jag hört av eller om Frank Zappa.
Otvivelaktigt ett musikaliskt geni.
Utmärkta live-albumet Zappa in New York, här med en hel bonus-lp högintressanta bonusspår, inklusive den 1976 censurerade Punky's Whips, ger många prov på varför Zappa kallas, är, ett geni.
Ett extraplus även för att jubileumsutgåvan remastrats med originalmixen från 1977, som inte varit tillgänglig sedan originalutgåvan. Ljudbilden är utmärkt.

Tre olika live-album, tre olika artister och stilar.
Och tre bevis på att det egentligen bara existerar två sorters musik;
bra musik,
och dålig musik.
De här, alla tre, är utan minsta tvekan bra.

Bragdmedalj i Slovakien

Finland spelar VM-final i ishockey om bara några timmar.
Seger betyder en av de största överraskningarna i hockey-historien.
Finlands SM-liiga-landslag med två halvdana NHL-spelare har visat miljonärerna i proffslandslagen var skåpet står.
5-4 efter förlängning mot Sverige i kvarten.
Redan det tillräckligt för en utmärkt VM-insats.
1-0 mot Ryssland i semifinal.
Segrar mot två lag med mängder av NHL-spelare.
Men bara halvdana lag, sorry.
Finland visar vad riktiga LAG kan göra tillsammans.
NHL?
I det här VM:et bara en bokstavskombination, typ.
Underdoggen sopade banan med både svenskar och ryssar.
Det var inte tur, Finland var helt enkelt bättre.
Alla gav allt för laget.
Alla ger allt för laget.
Alla är laget.
Och just därför är Finland idag hyperfarliga för Kanada.
Svåra finalmotståndare.
Och Kanada?
Värsta tänkbara finalmotståndare.
Tyvärr.
Men det här är landslaget Blåvitt som slår underifrån.
Det här är Lejonen som aldrig ger upp.
Suomi Finland.
Tyvärr kan jag bara höra finalen, istället för att se den.
I Tyskland är det inte många som tänker hockey.
Hamburger Abendblatt har mest kört notiser om VM, om det tyska laget,
med finländsk hjältetränare, vilket har noterats.
Här är finska Radio Citys radioreferat räddaren i nöden,
då Yle-kanalerna inte kan ses av oss utlandsfinländare.
Och tyskarna bara visar VM på betalkanaler.
Old school-radio funkar också bra, med bra speaker.
Sverige, Ryssland, i dag, förhoppningsvis, Kanada.
I dag är det betydligt färre finländare som funderar på den slutliga sammansättningen i det europeiska parlamentet än som funderar på finländskt VM-guld.
Förståeligt.
Men, kom ihåg, ni som kan,
rösta först, heja sen!
Finland har redan spelat ihop till bragdmedaljer i VM.
Men, nälkä kasvaa syödessä.
Suomi Finland - Going for Gold!

Bildcollage In Rock

Hittade en usb-sticka med ett antal halvgamla konsertfoton.
Inte direkt gamla, dock, och bara bilder som jag tagit själv.
Halvbra bilder, helbra konserter.
Spelningar som överlag höll hög klass.
Som var bra nog att fotograferas.
Och här finns bara bilder med artister som jag gillar.
Bra artister.
Riktigt, riktigt, bra.
Kolla gärna in dem och deras musik.

J. Karjalainen Live. 27.10.2013. (c) pe.

Mikael Wiehe Live. 15.4.2012. (c) pe.

Bob Hund Live at Ritz.3.12.2016. (c) pe.

Depeche Mode Live. Helsingfors 18.2.2018 (c) pe.

Anssi Kela Live at Ritz. 30.5.2015. (c) pe.

Kent Live. Den sista spelningen i Finland. 29.9.2016.(c) pe.

Legenden Niki Lauda

I måndags gick Formel 1-legenden Niki Lauda, 70, bort.
Han överlevde en fruktansvärd krasch i brinnande bil mitt under sin karriär, 1976,
och fortsatte den framgångsrikt.
Lauda blev världsmästare året innan, 1975, och året efter, 1977, och hade det inte varit för kraschen hade han sannolikt också vunnit 1976.
Jag är ingen större Formula-fan,
men Niki Lauda var min favoritförare.
Jag har bara sett ett enda Formel 1-lopp,
i Brands Hatch, UK, 1984.
Och det loppet vann min favorit,
Niki Lauda.
Ett minne för livet.
Inte minst för vip-parkeringens alla Ferrarin, Lambourghinin, Porschen och så vidare.
Och framför allt, ett perfekt lopp av Niki Lauda.
Som så många andra lopp under karriären.
Han blev dessutom världsmästare även 1984. Respekt.
Lauda fick också en framgångsrik karriär efter karriären.
En profil.
En sann legend.
Vila i frid

Färgglatt i Bremens Viertel

Spiderman-vägg i Viertel. (c) pe.

Viertel i Bremen, systerstadsdel till St Pauli i Hamburg (se gatskylten!), men också till Schernschantze. (c) pe. 

Viertel är Bremens icke-konformistiska kulturdistrikt, som under senare år har gentrifieras till ett ultracoolt dagtida shoppingdistrikt för medelklass-urbanistas. Det påminner på så sätt mycket om de forna arbetarstadsdelarna St Pauli, Schernschantze och Ottensen i grannstaden Hamburg. Alla har de gått vägen från icke-konformistiskt och ökänt distrikt till icke-konformistiskt kulturdistrikt och vidare till dagens gentrifierade storstadsdistrikt med urban edge. Å ena sidan potentiella spänningar mellan de nya och de gamla invånarna. Å andra sidan, intressanta mötesplatser, för olika kulturer och olika klasser.

Sidestreet i Viertel. (c) pe.

Home of the Schnitzelburger?

Det är väl ganska lätt att räkna ut att man hittar bra hamburgare i Hamburg.
Ich bin ein Hamburger, typ.
Det är ju nästan krav på en garanti i sig.
Och det här med kött har ju långa traditioner i det tyska språkområdet.
Wienerschnitzel, och så vidare.
Kopplar inte Bremen till sådana namn, men fick istället testa på en tvättäkta kombination.
Eller kompromiss.
Eller att två goda ting blir... tre.
Schnitzelburgaren var i alla fall en helt ny erfarenhet för mig,
hamburgare, men med schnitzel.
Faktiskt en riktigt god kompromiss, kombination.
Lite über-street food, avnjutet i den gentrifierade men coola kulturstadsdelen Viertel.
Bremen, alltså.
Home of the Schnitzelburger?

Construction Time - Again!

Det är i år 35 år sedan Depeche Modes briljanta Construction Time Again kom ut.
Faktiskt.
Tyska musikmagasinet Sonic Seducer firar jubileet med en strålande tribut-cd som bilaga till senaste numret (2019/06). Med finns nio exklusiva liveversioner av DM-spår med tributbandet Forced To Mode.
Lite märklig låtblandning, visserligen, för här ingår varken den utmärkta singeln Love In Itself eller det starka albumspåret Shame. Istället har Forced To Mode tagit med versioner av b-sidorna Work Hard och Fools.
Totalt tre låtar akustiskt, och sex låtar med full tyngd. Och genomgående gör Forced To Mode en fin insats. The Landscape Is Changing fungerar till exempel utmärkt i akustisk version, och jag skulle ju gärna höra den låten akustiskt med original-Mode
För Depeche-fans är det färska numret av Sonic Seducer mer än väl värt priset bara för den här tribut-cd:n.
Ett mycket intressant live-komplement till original-albumet.
Men, förstås, ändå bara ett surrogat och komplement.
För den som gillar synthar och som inte redan har hört Construction Time Again:
Det är dags nu.
Construction Time Again är det enda genomgående politiska album som DM har gjort.
Efter uppföljande singeln People Are People dröjde det ända till senaste albumet Spirit och tunga Where's The Revolution och Going Backwards, innan DM så tydligt tog politisk ställning igen.
Redan det gör Construction Time Again intressant för nya DM-fans, som kanske bara känner Spirit.
Vi andra återvänder gärna till en gammal favorit med Forced To Mode och höjer en skål för det superba originalalbumet och 35 år med klassikern Everything Counts med flera på musikradion och i skivbacken.
Grattis!