söndag 26 maj 2019

Tre stenhårda live-album

Tre stenhårda live-album, alla nyss utkomna, och väl värda att kolla in.

James Brown: Say It Live and Loud (2LP) är inspelad Live in Dallas 26 augusti 1968. Tidigare utgiven på cd, men aldrig på vinyl. De utmärkta versionerna av The Popcorn och That's Life är dessutom tidigare outgivna.
Spelningen är högintressant, inte minst för att megahiten Say It Loud - I'm Black and I'm Proud finns med, inklusive Browns ödmjuka introduktion av sig själv som en Soul Brother, bara tio dagar efter att denna historiskt viktiga singel släpptes. Brown bjuder in publiken till allsång i refrängen.
James Browns show rullar genomgående på, som på räls, och bandet gör bland annat en strålande version av instrumentala Suds. Den givna höjdpunkten i en James Brown-show 1968, Cold Sweat, börjar måhända lite tveksamt, men mal sedan skoningslöst på med blytunga funkrytmer. Ljudkvaliteten är dessutom genomgående utmärkt.
James Brown var i högform 1968, likaså hans fantastiska band.
Och det hörs minsann på Say It Live and Loud.
Ett givet komplement till klassikerna Live At the Apollo I och II.








DJ Shadow: Live in Manchester - The Mountain Has Fallen Tour (2 LP) beskrivs på konvolutet som "The Ultimate DJ Shadow Experience". Det är kanske litet överdrivet, men Live in Manchester, inspelad 5 oktober 2017,  ger onekligen en intressant ovch välkomponerad överblick av DJ Shadows 25-åriga karriär.
Med viss tyngdpunkt på senaste albumet The Mountain Will Fall, mixar DJ Shadow också in många favoriter genom åren, inte minst från Endtroducing och The Private Press, inte sällan i form av senare remixar. DJ Shadow inleder med en sympatisk intro, men första sidan känns ändå lite avvaktande. När det sedan lossnar på allvar, från Suicide Posse och Soul Days, är det här en DJ Shadow i högform. Suicide Posse är också dubbelns bästa spår, med bland annat två inmixade versioner av Midnight In A Perfect World (som bland annat innehåller ett Pekka Pohjola-sample, bara det).
Konsertens höjdpunkt är ändå Nobody Steam-mixen, som DJ Shadow introducerar med förstavelserna anti-krig, anti-hat, anti-racism- och anti-girighet. Kanske inte det enskilt bästa spåret på plattan, men säkert det viktigaste, tills Building Steam mixas in, i tre versioner, och låten bara lyfter och lyfter.
Live in Manchester kan mycket väl vara den ultimata DJ Shadow-upplevelsen. Ett  utmärkt album.





Tredje live-albumet är störst, åtminstone fysiskt sett.
Frank Zappa: Zappa in New York (3LP) gavs ut som trippel-album i 40-årsjubileumsutgåva (och dessutom som 5 cd-box, med ännu fler extraspår). Original-dubbeln spelades in 1976, men kom ut först 1978, mest på grund av bråk med skivbolaget om främst texten till låten Punky's Whips, som inte kom med på originaldubbeln. Här finns den med på bonus-lp:n, liksom flera andra utmärkta låtar från Zappas valv, inklusive pianoversioner av The Black Page #1 och #2 och den härligt jazz-rockiga Black Napkins.
Zappas texter var problematiska för moraliserande skivbolag, så man kan ju anta att de var tacksamma att I Promise Not To Come In Your Mouth är en (mycket välspelad) instrumental-låt (!).
Zappas band gav sju utsålda konserter i New York, från vilka Zappa sedan sammanställde dubbeln Zappa in New York. Genomgående stronga instrumentalpartier, krävande kompositioner och fina melodier, kombinerat med humoristiska och (ofta sexuellt) utmanande texter. Avslutande instrumentala helsidesspåret The Purple Lagoon (17:12) är en intensiv final urladdning (på originaldubbeln).
Det kan direkt erkännas att jag inte är någon större Zappa-kännare.
Men jag gillar det mesta jag hört av eller om Frank Zappa.
Otvivelaktigt ett musikaliskt geni.
Utmärkta live-albumet Zappa in New York, här med en hel bonus-lp högintressanta bonusspår, inklusive den 1976 censurerade Punky's Whips, ger många prov på varför Zappa kallas, är, ett geni.
Ett extraplus även för att jubileumsutgåvan remastrats med originalmixen från 1977, som inte varit tillgänglig sedan originalutgåvan. Ljudbilden är utmärkt.

Tre olika live-album, tre olika artister och stilar.
Och tre bevis på att det egentligen bara existerar två sorters musik;
bra musik,
och dålig musik.
De här, alla tre, är utan minsta tvekan bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar